Hedersproblematiken

Jag skrev om hedersmord, och slog något slags rekord. Både i antalet kommentarer (utan att jag själv bombat tråden med mina åsikter), samt trevligheten på dessa kommentarer. Det var förvisso högt till tak, men sånt gillar jag. Om den höga nivån följs av respekt för meningsmotståndaren.

Dessa kommentarer berikade mina egna åsikter, och vem är jag att klaga då? Dock. Mitt ställningstagande att hedersproblemet är en del av det patriarkala världsherraväldet, är inte helt problemfritt. Många håller inte med mig. Jag respekterar dem för det mesta, om det inte är rasister det handlar om. De förtjänar inte respekt. De förtjänar spott och sjukdomar. Debatten gick het på twitter, och jag följer ett par av de haverister som anser att Hedersproblemet inte alls har med det patriarkala att göra, det har med något annat att göra.

Inget märkligt i det. Om man bortser från att en del av dem anser att de har tolkningsföreträde, helt på grund av det hål de har mellan benen. Japp. Uttalade feminister och avlönade journalister säger alltså att fittan är det som avgör om du kan uttala dig i frågan. Jag vet inte om det beror på att de är kvinnor och just därför vet mer om förtryck än män, generellt sätt. Men, allvarligt, om man har den synen på det hela, då har man redan gett min tes rätt. Faktiskt.

Mer då.

Nima, killen som inte förstår sig på konsekvenser av borgerlig politik, ger sig själv tolkningsföreträde, får jag se som en helt vanlig dag på jobbet. Han har skrivit en bok i ämnet, och det renderar ju respekt av Sakine Madon och Dilsa Demirbag-Steen. Två dårar - två nyliberala äckel som aldrig skulle fördöma ett mord på en Palestinier, om en Israel var hotad. De är haverister, på samma sätt som de gamla Vpk-are som försvarade Stalin var, en gång i tiden.

Min egen ingångspunkt berörde jag i det tidigare inlägget. Jag var väldigt nära ett av de första hedersmorden i sverige. Jag träffade tjejen som blev mördad, just innan hon blev mördad. Jag var med då hennes mor besökte platsen där hennes dotter blev strypt.

Det var så satans smärtsamt att skåda. Den ohämmade sorgen, jag kunde inte hantera det. Jag var tvungen att undersöka vad som fick en människa att drivas till något liknande. Jag hade vänner från hela jorden då, innan jag flyttade från Umeå, och jag terroriserade dem alla, barn som förälder, men frågor och ännu flera frågor.

Sakta men säkert bildades en uppfattning om den kultur som lett till det svartaste av svart, för flickan och hennes familj. Först och främst steg mitt hat mot religioner till oanade höjder. Sen steg mitt hat mot våld lika högt. Hela tiden hade jag moderns gränslösa sorg i minnet. Hur kan en människa rättfärdiga att låta en annan människa känna sådan sorg? Jag tror att väldigt mycket av min förståelse för smärta kommer från den kvinnan och det öde som drabbade hennes dotter.

Det första jag insåg var att religionen inte var det primära bakom mordet. Jag insåg att det var samma mekanismer som riktigt svartsjuka och kontrollerande människor använde sig av, och de rättfärdigade det hela med olika floskler om att familjen är viktigast och så vidare. Dårar kan ALLTID rättfärdiga sina handlingar. Kolla bara på Breivik.

Jag såg också en annan sak. De som försvarade detta vansinne, för de finns, använde sig av samma resonemang som idioterna på twitter gjorde, de stal tolkningsföreträdet, eftersom att de minsann var närmare problemet än jag. Som om att en människa inte kan dra slutsatser av fakta. Kan man inte det? Ok. Vi lägger ner skolan. Vad fan ska vi med den till? Bara de som sett ett hav kan köra båtar. Bara de som fiskat kan laga fisk. Bara de som vandrat i berg kan åka skidor...

Jag hoppas att ni inser vilka jävla haverister ni är, och att ni förtjänar tinnitus i en månad.

Säger jag att jag har rätt i sak? Jodå. Annars skulle jag inte orka skriva. Men jag säger också att Pål, Jonte och alla andra som inte riktigt håller med mig, berikar mina kunskaper. Och, jag tar mig rätten att ändra mitt ställningstagande imorgon, om jag övertygas av motsatsen.

Dock, min kära bloggkollega Charlotte, har ett jobb som låter henne träffa kvinnor som drabbats av hedersproblematiken. Och som jag ser det, och som jag har skrivit det, är allt kvinnovåld en del av samma problematik. Oavsett härkomst. Oavsett religion.

Det är olika medel, men det är samma förtryck. Den gravt svartsjuke mannen, den hedersmördare som hämtar sitt rättfärdigande från religionen, de strider för samma sak. Kontroll. Rätten att äga sin kvinna. Jag skulle vilja påstå att dessa människor är sinnessjuka. Jag är övertygad om att det finns en diagnos som passar dem perfekt. Typ Missbruk, eller den ack så vanliga diagnosen bland rasister: dum i huvudet.

Det bör ha varit enklare att förtrycka kvinnan innan vi fick lagar. Att då stå och peka på saker som skedde för flera tusen år sen, och anse att DÄR HAR VI SVARET... Är ni hjärndöda?

Jag läste lite på nätet och såg att de två religioner som fanns i närheten av dessa hederskulturer var Islam och Judendom - givetvis skall kristendomen ha en skopa skit, men här lämnades de utanför, av någon märklig anledning. Nå. Jag såg också att ingen av dessa religioner stödjer hedersförtrycket.

Så snälla, kan vi inte gå vidare? Religion är sig en förtryckande instans. Tänk si, tänk så. Älska de, hata den.

Religion är vansinnigt. Men det är även de människor som tar sig friheten att utnämna sig själva till profeter i vissa frågor, speciellt om det beror på deras kön. Och SPECIELLT om det beror på deras kön. Idioter.

Då bör de ju inse att anledningen till att de kan känna igen sig, är för att DE OCKSÅ HAR DRABBATS AV DET PATRIARKALA FÖRTRYCKET.

Men den slutsatsen och analysen lyser med sin frånvaro.

Man kan läsa en av de andras åsikter här: dn.