Ibland skriver jag om det jag ser på, för att ger mänskligheten en hjälpande hand. Ibland läser jag om filmer, för att jag har sett just den filmen jag läser om, och vill veta mer, eller för att jag bara vill veta mer.
Vill jag veta mer då klickar jag mig till min favoritblogg om filmer, Toppraffel. Favoritblogg? Varför? För att killen skriver så jävla underhållande. Samt att jag vet på ett ungefär vad en trea eller en fyra betyder i verkligheten.
Så, all heder åt den bloggen som hjälper mig i mitt filmgrävande!
Vad har jag sett för filmer dårå?
Contagion. Bra skådisar. Bra story. Kommer ni ihåg den där filmen med Dustin Hoffman, om en stad som blir satt i karantän? Outbreak. En rafflande film med typiska inslag. Kärlekshistorien. Dramatiken runt botemedlet, och så vidare. Helt otroligt korkad, sett ur verklighetens synvinkel.
Nå. Med Outbreak i minnet är Contagion en förträfflig film. Den har exakt allt som Outbreak inte har. Realism, trovärdighet och... ja. Trovärdiga inslag av vår samtid. Det är helt enkelt ganska trovärdigt som scenario för en katastrof.
Det går inte att klaga på skådespelarna. Idel stabila namn som: Laurence Fishburne, Kate Winslet, Matt Damon med flera med flera.
Handlingen påminner om det förlopp som föregick fågelinfluensan och svininfluensan med den mediala hysterin. Skillnaden är givetvis att vi här blir serverad en riktigt dödlig sjukdom - inte en massmedial hotbild. Jag minns att jag satt och tänkte på dokumentärfilmer från vetenskapskanalerna, då de ska göra trovärdiga scenarier om diverse katastrofer.
Den här filmen har dock dramaturgin som de epadokumentärerna saknar. Den här filmen har också en jävligt obehaglig skärpa, den där realistiska ådran jag berättade om.
Samtidigt som filmen går framåt och vansinnet blir allt värre, får vi se hur sökande efter sjukdomens källa går vidare. Historien går alltså åt två håll. Kul!
Nå. Ska ni se en spännande film om sjukdomar, då är det här ett bra alternativ. Det är inte en skräckfilm. Som somliga påstår. Men den är underhållande.
Toppraffel säger: Detta.
***
The king's speach.
Jag ser monarkin som ett minnesmärke efter en odemokratisk och förtryckande vidrighet som står hand i hand med fascismen. Jag hatar skiten.
Hur som haver. Jag kan dock, som de flesta andra tänkande människor, se förbi sådant som titlar, då det handlar om människor. Den här filmen handlar i alla högsta grad om människor, människor med märkliga liv, för all del, men ändock människor.
Precis som i Contagion är det bra skådisar, men den här filmen vinner på ko om man ska välja vilka som är bäst. Colin Firth, Derek Jacobi, Guy Pearce och Geoffrey Rush är kvalité, lägger man därmed till Helena Bonham Carter blir det löjligt fantastiskt. Världens bästa kvinnliga skådis? Jag är helt övertygad. INGEN är bättre.
Handlingen är ganska enkel. Den äldre kungen kolar. Den äldste sonen tar över, och han är inte "kunglig" för fem öre, om man ska tolka filmen rätt. Problemet är att den yngre brodern har ett svårt talproblem då han ska tala inför folket. Han stammar. Vi får se några katastrofala ögonblick i den blivande kungens försökt till att hålla tal.
Colin Firth spelar alltså den stammande kungen in spe - alla vet ju att han till slut blir kung George VI - hertigen av York, av vänner kallad Berti. Det kan inte ses som en spoiler. Visst? Hans hustru, nuvarande drottningens mamma, som spelas av Helena Bonham Carter, hittar en talpedagog som försöker samarbeta med den blivande kungen.
Filmen drivs framåt av den varma skildringen av människorna. För bakom den rojalistiska fasaden är det trots allt människor det handlar om. Och, vet ni vad? Det är mycket trevligt. Tack vara skådespelarna och det faktum att handlingen tillåts vara långsam. Det ger tid till eftertanke. Det tillåter även filmen att vara rolig utan att vara tillgjord.
Låter det som att jag älskar filmen? Det gör jag inte. Den var skitbra. Men den största förtjänsten är att jag inte brukar se på dylika filmer. Allt känns lite fräschare då.
Min rekommendation är givetvis att se filmen.
Ivanhoe är med i filmen! Skådisen alltså. Klicka på länken här under för info.
Och vad säger Toppraffel?
***
5 kommentarer:
Katastroffilmer är det nya svart. :D
hehe Eller det var det nya svart på 70-talet. Ändå att jag gillar det med. :D
Om du inte redan sett filmen Drive kan jag rekommendera den.
Drive... Är det den där filmen som handlar om någon slags rasism? Jag har läst en del om den. Är den bra alltså? Då ska jag se den. Tackar allra ödmjukast för tipset. 8)
Näe, det är bara en film med ett inte allt för övertydligt berättande om några hårdkokta typers öde.
Skicka en kommentar