Musik: vägen till nya fiender.

Jag har länge tänk att grotta ner mig i ämnet svensk dödsmetal. Men jag har bromsat mig lite. Mest för att jag ser en stundande konflikt mellan mig och resten av hårdrockssverige - igen. Jag tror att jag ska sluta kalla mig hårdrockare.

I det här landet FÅR man inte ogilla fel saker. Eller får och får. Alla får gilla vad fan de vill. Men, ju större stad man bor i, desto viktigare att hålla sig sams med just den stadens metalkärna. De finns i alla städer. Jag skulle tro att Umeå har världens bästa kärna, eftersom att den består av Nocturnal Rites. Världens trevligaste gäng.

Men. I den håla jag bor i nu är det en annan visa. Om man gillar melodiös death metal (läs Dark Tranquillity) skall man hånas för det. Det är tydligen inte helt ok att vara bra på spela - och det är förbjudet att göra det med melodier, om man inte tillber satan alltså (tänk Ghost). Tillber man satan är det helt ok. Satan är tuff. Typ.

Jag gillar satan, men bara för att jag hatar kristendomen i allmänhet (och religion i synnerhet), och för att han, satan, då framstår som en rebell. Alla älskar en rebell. Jag gillar dock inte den ondska som satan enligt bibeln representerar. Man ska vara ganska hjärndöd för att ta bibeln på allvar, men är man satanist tar man den på allvar, ergo, man gillar ondska. Ja. Jag hatar sån obegåvad skit. Det är fan bara vissa bipolära och tonåringar som står för dylikt vansinne.

Men hey. Gillar man ett rockinfluerat band som knappt kan spela är det ok. Det är ju hårt, kanske?

Det får mig att komma ihåg undergrounden.

Den var likadan. Man fick inte ogilla fel band, och gjorde man det, då blev man hånad, på något vis. Jag brydde mig inte det minsta då heller. Jag ägnade ett helt låtsnack (ni vet, man får höra en låt, sen ska man gissa vad det är - kan bli hur kul som helst) åt att dissa Venom i en black metaltidning. Jag hade alla rätt tror jag, men jag la in ett, fy fan vad det låter illa, är det Venom?, i alla kommentarer. Det finns oceaner i värdelösa black metalband. Det finns typ tre bra. Om man är snäll.

Det låter helt i sin ordning, eller hur? Ja. Jag hade inga djupare tankar om det. Varken primitiv black metal eller den svenska punkvarianten av dödsmetal har tilltalat mig särdeles mycket genom åren. Ett par undantag bekräftar regeln.

Det lustiga är att jag började på brev efter det där "låtsnacket". Fysiska brev alltså. Brev där folk skrev att de var IMPONERADE av mitt mod. Jag fattade ingenting. Hur modigt är det att säga vad man tycker? Hur modigt är det att säga att Venom suger, de suger ju? Eller, de sög. De gjorde någon halvbra skiva, som givetvis alla svartmetallare hatar.

Men det är modigt att vara ärlig. Att säga vad man tycker kan vara farligt, om man bor i fel land. Här är det bara dåligt för din karriär - om det är inom musiken du är ärlig.

Vi håller oss till musiken, och lämnar länder som Iran, där utövad dödsmetal, kan innebära dödsstraff - vilket ger ordet "true" en helt ny mening.

Det var på grund av modet att tycka annorlunda som jag uppskattade Hypnosia, och sedermera fanzinförfattarens blogg (vreden skall regna, va? Lord k!).

Så nu är mina inslag på fester (jag sällan gästar) att påpeka att Celtic Frost är bajs, men att Cold lake är ok. Inte populärt. Men kul! Det är dock inte sant. Celtic Frost var aldrig bättre än "inte dåligt", oftast var de dåliga.

Som Venom. Eller Burzum. Eller vad fan som helst där det som hyllas är inkompetens.

Nästa gång blir det dödsmetallen. Så ska jag förklara vad som är bra och vad som inte är det. För det verkar ju som att ingen annan har någon aning om vad som gäller.