Nämen... Man förvandlas inte till stan av detta omslag. Första gången, för Nocturnal Rites fram till och med 1999-Då Nocturnal Rites släppte sin tredje skiva hade något hänt.
Det var som om bandet ömsat skin, och klivit ut ur barnkammaren. Jag vill inte på något vis förringa de två tidigare skivorna - ska jag vara noggrann påpekar jag att jag gillar musiken på den två föregående skivorna mer - men här är det extra allt. Det är bättre framfört. Det låter bättre. Det ser bättre ut - det är väl första gången man klarar sig från att kaskadspy då man ser ett nytt Noc-omslag.
Bandet verkar gilla skivan som fan. De spelar ganska många av låtarna live fortfarande. Och visst finns här en diger låtskatt att plundra. Men. Det är inte så att jag tar livet av mig då jag lyssnar på skivan. Den är bra. Den är proffsig. Jag läste i Terrorizer då det begav sig, att det jämförde bandet med Dokken.
Jag är skeptisk. Dokken var aldrig heavy metal, de var mer hard rock, om man vill/måste genrebestämma det.
Det är ett par saker som är nytt i och med Sacred talisman, och det är, utöver det faktum att allt är proffsigare, att Volymen (Mattias Bernhardsson) numera är fast medlem i bandet. Samt att trummisen numera heter Owe Lingvall. Jag har för mig att det skulle vara Owe "wulf", för tuffhetsfaktorns skull - men det blev felstavat av bolaget, eller nåt. Och så: balladen. Bandet gjorde sin första ballad. Kult!
En bra, men ändå ganska platt skiva. Dock. Bättre än all annan svensk heavy metal.
2 kommentarer:
Antingen väljer du: Against the world, eller kanske balladen här. Bara för att. :D
Eller Afterlife. Givet val! Japp
Skicka en kommentar