Lånaren Arrietty

Jag har sett det mesta som går att se av studio Ghiblis filmer. Har de släppts på svenska har jag garanterat sett det. Har det bara kommit på engelska (jag kan inte japanska) då har jag kanske sett dem.

Hur som haver. Det går en film på bio just nu som heter det jag skrev här ovan. Lånaren Arrietty. Den här filmen har varit ute i asien i mer än ett år, så jag har verkligen sett fram emot den. Till stor del beroende på att min dotter är världens största Ghiblifan. Eller, dottern gillar det mesta, men hon har inte ogillat någon av de Ghiblifilmer som varit lite fantasyaktiga.

Nu för tiden är jag ju ensam med dottern på helgerna, eftersom att modern sover (nattjobb). Man får försöka hitta på saker att göra under sovtiden. Bio verkade perfekt.

Nu är det så att Ghiblifilmerna ganska ofta behandlar jobbiga ämnen. Är det inte miljöförstöring (Mononoke) jordens stundande undergång (Nasusicaa), eller något så hjärtslitande som två barn som försöker överleva i krig (Eldflugornas grav) - eller kanske bara att växa upp? - ja, de ämnen som Ghibli tar upp berör.

Den här gången är det en sjuk pojke som ska få tillbringa en vecka hos en släkting, då hans mor är bortrest.

Ghiblis filmer är alltid vackra att beskåda

Där bor även en familj lånare, ett småfolk som använder sig av skräp som människan tappar. Typ nålar, och sånt.

Familjen har en hysterisk och ganska irriterande mamma, en pappa som är fullfjädrad lånare, samt den 14-åriga Arrietty, som ska börja på sina lånardagar då pojken Sho, han som är hjärtsjuk, kommer till gården och ser henne.

Det är början på filmen. Arriettys familj blir förfärade då de får höra att hon blivit sedd, och de måste börja leta efter ett nytt hem.

Underhållande så klart. Spännande på ett gulligt sätt, som de flesta av Ghiblis filmer.

Men tydligen var även den elake tanten i huset skrämmande, för dottern fick panik och krävde att vi skulle gå ifrån bion innan den var slut.

Jag fick alltså inte se slutet, då jag sökte efter dotterns kläder i kolsvart. Dottern såg dock klart filmen efter att ha lugnat sig några sekunder... Rättvisan i det?

Hur som helst. Ghibli betyder kvalité. Det betyder även ofta snälla historier. Tänk Totoro och Ponyo. Sådana historier kan vara tråkiga, men jag gillar det som kan tyckas vara tråkigt. Det måste inte vara hotbilder i varje scen.






Det kan räcka med fantastiska bilder och en fin berättelse.

Och det är exakt vad det här är. Ghibli har inte förbrukat sitt förtroende för mig ännu. Och jag vet ju att det är fler filmer på g i år. Härligt!

Och... Toppraffel...