Min flickvän, tillika sambo och moder till min dotter, skrev ett intressant inlägg om feminismen och allmänna könsstrukturer i sin blogg. Det var en mycket bra och tänkvärd text. Jag skulle dock vilja dra hennes tes vidare. Hon påpekar, som sig bör, att feminismen måste sluta motarbeta sig själv, det handlar inte om ”vilka som hamnar på undantag i en patriarkal värld”, det handlar om att alla människor hamnar på undantag i en orättvis värld.
Hip-hopartisten Immortal Technique har samma idé, han visar hur orättvist den färgade befolkningen i USA blir behandlade, hur det är de människorna som får alla låglönejobb, hamnar på death row - hur det är de människorna som inte har rätt till samhällets alla fantastiska möjligheter. Det är inte rasismen, det är klasskampen. Färgen blir kamouflerande för de egentliga vidrigheterna.
De har båda rätt, min flickvän och herr Technique, då de visar att frågan är större än feminismen och rasismen. Problemet är att vi idag, förmodligen på maktens dolda begäran, har tagit alla stora frågor och hackat upp dem i molekyler. Vem tjänar på att vi inte ser hela bilden av problemet? Vem tjänar på att vi börjar gaffla med varandra, istället för att vi riktar vår energi mot de som förtrycker oss? Vem tjänar på att vi skall förverkliga oss själva, till vilket pris som helst? Vem tjänar på att inga frågor ställs?
Det är inte en fråga om rasismen eller feminismen. Det är en fråga om förtryck. Det är en klassfråga, och ställer man frågan nu om vem som tjänar på att vi bråkar sinsemellan blir svaret enkelt, de som redan har makten. Nu skulle ingen i sina sinnens fulla bruk vilja påstå att rasismen inte finns, eller att feminismen inte fyller en funktion som reaktion på orättvisor som bevisligen existerar. Det är bara det att de frågorna borde behandlas i sitt stora perspektiv för att man skall kunna komma till botten med problematiken.
Förr om åren var det oftast religion som tillät de värsta övergreppen, men då sverige är så pass sekulariserat idag, kan man inte gärna använda den förklaringen på detta land. Lösningen torde finnas i den relativt enkla mänskliga psykologin, och den förmåga makten har för att spela på dess strängar. Vi behöver en synlig fiende. Med en sådan försvinner all sans, man kan demonisera dem, fienden, utan att ta hänsyn till petitesser som sanning och ärbarhet. I sverige idag (i bonniermedia) demoniseras vänstern och socialismen, var den än är, hur den än ser ut. Allt den har för sig, oavsett vad, blir till ett mål för osanna attacker, och jämförelser med helst Stalin/Stalinismen.
Vad är då konsekvenserna av att kamperna tas ur sitt samhang? Det är enkelt, vi generaliserar oss själva, väljer en så small grupptillhörighet som möjligt, allt medan det riktiga kriget förloras på WO. Om feministerna och människorättskämparna hålls på varsitt håll blir de lättare att kontrollera Om miljönissarna kan skiljas från de andra socialisterna behöver inte sambandet mellan sociala och humanitära katastrofer visas lika tydligt.
Frågan som bör ställas är: vem äger ordet, den falska sanningen? För där finns makten. Där finns det riktiga förtrycket. Och de förtryckarna gillar att vi tittar åt fel håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar