Syntpopen är kärlek.

I brist på ork att ta världen på allvar - där bak - hyllar jag kärleken, och då också givetvis fantastisk syntpop från 80-talet.



Jag tror det här var på den tiden då musiken faktiskt hade betydelse - inte bara utseendet. Det är inte det att jag ogillar idolkonceptet. Jag föraktar det.

Tills världen har blivit bättre ska jag njuta av gitarrsolot i den här låten.



Med tanke på hur det här låter... Är det konstigt att jag gillar tysk musik?

Tysk metal, som vi över 25 säger. Powermetal, som nazisterna säger...