Jag har inte hört mer än tre av de skivor som släppts i år. Jag vet inte om det bara beror på mig och min ekonomi - eller att jag blivit gammal. Jag hör sällan bra ny musik numera. Oftast är det band jag redan lyssnar på vars skivor jag köper (Deicide tillexempel). Det händer givetvis att jag slår till efter att ha läst en recension som beskriver något som enligt mig låter kanon på papper, men jag är ändå 36. Jag har hunnit inse att recensenter oftast är människor som gillar sina egna ordformuleringar, än det jobb de faktiskt ska göra. De verkar se sig själva som något helt annat än vad de är. De som känner sig träffade, känner sig förmodligen träffade för att det beskriver dem själva.
Men... Det har inte med saken att göra.
Hur många gånger har jag inte läst: "jag har lyssnat på den här skivan ett par gånger nu"... Det vill alltså säga två gånger. Vem fan vet hur musik låter efter två lyssningar - eller fem för den delen? Vem har hunnit smälta intrycken? Vem har hunnit fördjupa sig i konsten?
En rättvis recension kräver enligt mig minst tio noggranna genomlyssningar. Då jag bestämde mig för att ge Opeth den chans jag inte hunnit med att ge dem tidigare, lyssnade jag på Ghost reveries ungefär 20 gånger - det var för att jag verkligen ville veta vad jag tyckte om det.
En skiva som förlorade på den tekniken var Gamma Rays To the metal. Den verkade skitbra från början. Jag klickade gilla på flera av låtarna och var på det hela jävligt nöjd. Men... Så lyssnade jag inte på den på en månad eller två, sen stoppade jag in cdn i spelaren för att njuta, och upptäckte mig undra vad det var jag hade gillat med skivan.
To the metal är inte en dålig skiva. Men jag har för mig att jag sa att det var en stark 4-a; det är den skivan verkligen inte värd. Den hamnar snarare i det virrvarr av skivor de gjort, som jag anser vara ganska mediokra. Däremot är skivan Land of the free pt 2 en skiva som växer för varje gång jag tar fram den - och jag gillade den asmycket då den kom.
Nej. Jag måste lyssna på musiken (skivan alltså), flera gånger.
Visst kan jag fastna för en låt efter en lyssning, som Light up the night, från senaste Symphony kryss. Jävlar i min låda vilken bit!
Men. Jag ändrar mina åsikter. Hela tiden. Det som folk hyllar som klassiker kan jag nicka lite gillande åt, men den hysteri som råder runt många av dessa verk...
Ju mer jag tänker på det, desto klarare framstår det att recensioner är av ondo.
Ändå tycker jag att det är skitkul att skriva recensioner här eller åt Werock...
Jag får väl säga ok, det är klart att man ska recensera musik, men med fet reservation på att de journalister som älskar sina egna ord mer än det de ska skriva om borde backa ett par steg. Ni förstör för de grupper ni njuter av att sabla ner, helt utan andra tankar än att ni vill bada i era egna formuleringar.
Jag kan i alla fall skryta med att jag har skrivit den mest felstavade tidningen ever (och förmodligen mest felstavade blogg även).
Så. Dö, alla recensenter som gett mig dessa tankar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
vi fick den bästa och förmodligen enda recension (typ) som jag verkligen sett som någonting produktivt för vårt band då. ammis. de hade som överenskommelse (jag har berättat det förut)att alla i det maget, (typ 6-7 st)alltid skulle ge chancen till ett band varje månad, att recensera en skiva ORDENTLIGT. om det var 10 ggr eller vad det var alla skulle lyssna igenom skivan ifråga, från början till slut, innan de skulle göra varsin recension. Det är så väldigt kul att höra vad folk har att säga, när de ingående levt sig in i musiken. de släppte den på internet. ska försöka googla rätt på den. :) vissa av dem gillade det naturligtvis inte alls. men de berättade verkligen varför! de gillade och inte. man måste få respons, som man kan ta på allvar.
jag ger den recensionen 8/10.
:D
jag gillar för övrigt children of a faceless god, på nya krysskivan. det var en fullpottare rakt av. den har jag nog lyssnat på 11 ggr. hela skivan igenom kanske 5. den är lång, så slutet på den har jag inte orkat med riktigt (med bonus-cd'n eller vad det är, inräknat). somnat har jag gjort innan den är slut. inte för att det är dåligt utan för att jag brukar ta mig tid för skivor på slutet av dagen. :)
Mycket bra inlägg.
Naturligtvis håller jag med om att det krävs många lyssningar innan man kan säga något om en skiva. För min del krävs oftast också tid, så jag har möjlighet att låta en skiva vila och sedan återvända till den.
Om det däremot går att beskriva hur musik låter med futtiga ord är väl tveksamt!
Trots det - en absolut vinst med att recensera musik är att det håller mig nyfiken på ny musik, och har lett mig till massor av spännande upptäckter, musikaliska kärleksaffärer och nya följeslagare.
För övrigt har jag nu införskaffat "De Döda Fruktar Födelsen". Om den inte är bra ska jag skylla på dig!! :-)
Det är ok att ha en åsikt om musik, men man ska inte göra som vissa kritiker och utge sig för att bära på sanningen! Du gillar tyskar och jag älskar Zeppelin, gissa vem som kommer att dissa UDO på Skogsröjet? 8)
Jöjj: men det är så det ska vara. Helst ska alla skivor vara recenserade av minst två olika personer. Då får man en mer rättvis bild av musiken, samt att jag tror att det blir jävligt spännande att gräva och grotta ner sig i härligheten.
Jag ger den metoden 9/10
hehe
Nya Symphony kryss rockar fett. De håller en jävligt hög och jämn standard. Men de får gärna vidga sina vyer mer. 8)
Charlotte: jag skrattade ihjäl mig åt det du skrev. Synd att du tog bort det. Det var skitkul! 8)
Chefen: Du har en bra vinkling av en bonus som följer med själva skrivandet. Jag håller med dig! Men jag försöker lyssna på det sättet alltid. Jag är dock inte mer än en människa. Ibland får fördomarna fäste, och jag avfärdar bra musik bara för att jag är tjurig. Tur att det går att ändra sig. :D
Om du inte gillar "De döda fruktar födelsen" är det dig det är fel på, inte mig. ;)
Vårtan: true true.
Du dissar inte alls Accept. Du har en plats i hjärtat för Metal heart. Det har alla! ;)
Jag vänder mig väl mest mot dem sågar för sågandets skull.
Charlotte: Låt Mats Lavander vara ditt ljus i mörkret. Med Mats vid din sida kommer allt att bli lite roligare.
All hail to Mats! :D
Håller med till viss del, till viss del inte. Nu talar högst personligen.
Jo, visst kan en del skribenter lägga recensionen åt sidan till förmån för sitt högtravande språk. Jag tror att många får intrycket av mina recensioner och jag har fått det påpekat några gånger. Det stämmer till en viss grad men personligen försöker jag inte skriva ner någon med högtravande språk eller ordbajseri. Kanske kommer detta från mitt språkintresse och faktumet att jag tycker att det skrivna ordet kan vara kraftfullt i sitt uttryck. Jag försöker ofta utmana mig själv i komplicerade meningar och uppbyggnader för att nå djupare. Ofta fallerar det och jag målar in mig i ett hörn och det är oklart vad jag vill ha sagt. Jag är den första att skriva under på det men jag kommer fortsätta utveckla mitt skrivande och recenserande just för utmaningens skull. I Close Ups fall blir det ibland träligt när man använder ordet "brutalt", "mangel" eller gör WWII-referenser (som det finns gott om redan) som synonymer till all döds, black eller vad det nu kan vara.
Även faktumet att jag är poet och vill mer nå läsaren på ett känslomässigt plan än bara ett beskrivande "bra gitarrsolo i låt nr 2" spär även på hur jag väljer att skriva.
Sen är jag ju pretto oxå men det är en annan diskussion.
Sen håller jag inte alltid med om att man måste lyssna på en skiva 10 gånger. I många fall, ja men samtidigt kan man få en gedigen känsla bara första genomlyssningen, i synnerhet om man redan är bekant med bandet. Som recensent hinner man inte alltid lyssna på en skiva alltför många gånger...
Charlotte: hands off! ;D hahaha
Tom: ja. Jag håller med om att jag inte håller med mig själv. Jag tycker att det är en irriterande frågeställning - men det är därför jag rapar upp lite skit om den.
Jag menar inte att man inte får skriva engagerat, jag pratar om de som skriver romanpekoraler då de intervjuar folk. Ingen nämnd, ingen klämd. Jag har dock aldrig reflekterat över att du skulle vara en sådan. jag får läsa om lite av det du skrivit. 8)
Sen är det nog, efter att jag har tänkt på det här inlägget ett tag, mest de som klagar på korkade saker jag stör mig på.
Ett tag lät alla svenska dödsmetalband som Entombed. Det var ett jävla liv på kloner och skaffa dig ett liv, och så vidare, åt dessa artister.
Idag är band som repugnent, som låter exakt som... ja... De är hyllade och uppskattade. Med all rätt. Att inte kunna backa och ta sig själv och sina fördomar ur skrivandet, det är nog det som stör mig mest.
Men så skriver jag mina bloggposter på känn ganska ofta. Jag börjar skriva, deletar, skriver något annat, sparar det som jag känner har mening, och utvecklar mig. Det blir mer lekfullt då. Det funkar för mig. 8)
Men, det sista du skriver, att man inte behöver lyssna på en skiva tio gånger, är helt klart en fråga vi skiljer oss i. 8) Visst, du jobbar som recensent. Jag antar att man inte kan leva på det - vad vet jag - och det blir svårt att få tiden att räcka.
Men, om tiden inte räcker kanske du har tagit på dig för många skivor att beskriva.
Ändå. Kul att diskutera. :D
Charlotte: man kan vara mördare. Det är värre. Eller man kan sitta i ett bolags styrelse, samtidigt som de subventionerar massmord, och ändå bli vald till utrikesminister. Vansinnet. 8)
Ja, att vara pretto är inte samma sak som att döda små barn...eller nåt.
Jag kände mig träffad av inlägget och tyckte du hade många viktiga punkter. Jag är även intresserad av vilken typ av text/skribent du menar om du har möjlighet att länka.
Tom: Nej. Jag varken kan eller vill länka. Först för att jag redan verkar ha retat upp redaktionen på den "andra" tidningen, på något vis. Jag orkar inte göra det värre. 8)
Sen, och det här är väl det viktigaste, är det mer av en generell känsla jag försöker beskriva, snarare än ett specifikt exempel. Jag tror inte att de texterna jag åsyftar finns på nätet. Jag har läst dem på papper.
Du har i alla fall inget att oroa dig för. Att vara adjektivrik (en form av pretentiös) är min favoritförfattares signum. Jag menar: HPLovecraft utan de höglyftande pretentionerna? Nej, fy fan. :D
Men. Då du läser våra två tidningar. Slås du aldrig av att det ibland är för mycket text om ingenting? Det kan gå en halv eller ibland en hel sida, innan själva reportaget kommer igång? Jag har inget emot då folk gör det på nätet, eller i texter som den om AC/DC som Sweden Rock hade för nåt år sedan. Men då det är en intervju på ett uppslag, och halva uppslaget går åt till att skribenten ska få runka av författarambitionen... Nej. Det är egentligen samma sak med sportjournalister.
Så. Gaska upp dig. Du var aldrig en måltavla. Hade du varit det, då hade jag sagt det till dig, personligen. På din blogg. Typ. 8) Jag kan inte hålla käften. hehe Det är inte en slump att jag retar upp hela världen. :D
Jag är lugn som en tysk bunker 2011. Kände mig aldrig påhoppad på det sättet du tror utan ville bidra med en annan synvinkel.
Så mycket kulturjournalist som jag själv är kan jag störa mig på faktumet att många idag tycks raljera om ingenting alls. Det är en företeelse tydlig just inom kulturen och i morgonsoffan i diverse nyhetsprogram. Som Fredrik och Filip påstod i sin podcast, tyck vad du vill om killarna men de hade en poäng om att mediamänniskor pratar om varandra i all obetydlighet. Det blir någon sorts metajournalistik och ryggdunkningar i en liten sfär för en exklusiv elit. Det är ingen riktig journalistik utan man pratar om det som är inne för tillfället. Som alla jävla hipsters som hoppar på ena kulturgrejen efter den andra, tuggar sönder skiten och hoppar till nästa innegrej bara för att lämna oss passionerade människor med ett redan uppätet smörgåsbord.
Men ett förtydligande tycker jag är på sin plats. Vad menar du med redaktionen på andra sidan och andra två tidningar. You lost me there.
Jag ville bara kolla att jag inte klivit på fel fötter. 8) Andra infallsvinklar är skiten vi har allt för lite av. Hur ska mina åsikter kunna berikas om de är gjutna i berg? Jag behöver mina medmänniskor för att bli en bättre människa, på alla plan. 8)
Filip och Fredrik har haft poänger. Oftast tycker jag dock att de sparkar in öppna dörrar. Jag är inget fan. Hur som haver är det en viktig iakttagelse, eftersom att sådan elitism leder till att människor som Göran dumjävulen Hägglund får lite fejkluft på sina ihåliga argument om verklighetens folk.
Du får dock inget förtydligande. Jag kan inte ge dig nåt, och skulle jag kunna det så skulle jag mejla det. Det är privat. Pung(t). :D
Hispers stör jag inte det minsta på. Men det beror nog bara på att jag inte har en aning om vad fan en hipster är. höhö
Jag vet ändå inte vad en hipster är.
Hur som helst. Jobbar man som recensent är det väl omöjligt att inte hamna på någon konsert som man egentligen inte vill vara på. 8) Jag håller dock med dig. Då är det man ska skriva om annat än låtarna. Då kan man fokusera på det andra i framträdandet. Är det tajt? Är det intimt? Är det snuskigt? Fick man se bröst? I så fall: varför? Och så vidare och så vidare.
Att ogilla skit som alla andra gillar är ett sundhetstecken.
Jag menar, det finns de som gillar sd...
;)
Jag är lika kassa som alla andra :D
Men jag är argare än de flesta. hehe
Vilken diskussion! Det här kan jag inte hålla mig borta ifrån... :D
Känner mig lite ambivalent inför det du skriver. Å ena sidan förstår jag vad du menar, tror jag i alla fall; du stör dig på recensenter som mest använder musiken som ett alibi för sina egna fina formuleringar. Jag håller med i en del fall. Ibland kan jag läsa en recension av en skiva jag hört, där det blir ganska tydligt att den som skriver inte ens kan ha hört skiten. Kommer ihåg någon recension jag läste, minns tyvärr varken vem recensenten var eller vilken grupp det gällde, där det gnälldes på att solona var för dåliga. Samtidigt som jag läste recensionen lyssnade jag på skivan och insåg att det fan inte fanns några solon på den.
Hur dumt får det bli?
Men, samtidigt måste jag erkänna att jag uppskattar många mer högtravande recensioner då och då. Jag läser inte bara för att få tips om bra musik, jag läser även för att jag vill läsa en bra text. Fredrik Strage tycker jag är ett bra exempel. Jag älskar hans sätt att skriva så jag läser även hans recensioner av typ techno, electronica (eller vad det nu är) - musik jag aldrig skulle få för mig att lyssna på.
Att skriva, även recensioner, är också en konstform. Och precis som Tom skriver så sitter jag med och funderar kring snygga formuleringar när jag skriver recensioner själv. För mig är det en del av charmen.
Hmm...vet inte riktigt om jag tillförde något till diskussionen här. Men, men - nu fick jag sagt något jag kände för att säga i alla fall! :D
Jag måste säga att ni alla har tagit fel del av det jag skriver och förstorat det.
Men det är bra. 8) För då måste jag tänka lite extra.
Det ska jag göra. Det kommer en tanke. Nu ska jag äta.
Skicka en kommentar