DVD: Don't be afraid of the dark (och lite Coraline)

Då mäster Guillermo del Toro gör film, brukar jag vara snabbt framme för att ta del av det. Han har hållit en relativ hög klass i den genre han håller till i, skräck/fantasy. Bland mina favoriter finns de självklara Pans Labyrint och Barnhemmet, men jag gillar även Blade 2, mysiga b-rullen Mimic, Hellboy, och den bokserie han skriver med Chuck Hogan om vampyrer som borde få varenda liten smygkåt tonåring med vampyrfetisch att skita i byxan. De romantiska vampyrerna visar sig som de mördare och skurkar de bör framställas som – och inte som söta asexuella fåntrattar (dö twilligt).

Don’t be afraid of the dark är en nyinspelning av en tv-film från 70-talet med samma namn. Den filmen har jag inte sett, men eftersom att tv-filmer har en speciell förmåga att vara riktigt underhållande ska jag göra allt vad jag kan för att hitta den. Här kan ni läsa lite om den.

 Originalet

Jag tänkte dock på en helt annan film då jag såg Don’t be afraid of the dark. Nämligen dockfilmen Coraline, som baseras på en text av syntgotharnas favoritförfattare Neil Gaiman. Neil Gaiman är en bra författare, jag gillar han fantasi – böcker som American gods, och varför inte Stardust, är fantasirika och levande sagor i moderna miljöer. Han har dock en förmåga – enligt mig - att stjäla sina bästa stunder av andra författare/filmer. Jag inser att jag inte har någon som helst grund för ett dylikt uttalande, annat än att jag ser andra böcker och filmer i allt han gör. Möjligtvis med undantag för Mirromask - som är en riktigt bra film.

Både i Don’t be afraid of the dark och Coraline är det barn som är i fokus och omedelbar fara.

Handlingen är mörk i båda filmerna, men i Guillermos film är mörkret besläktat med de stora mästarnas skräck. Min relativt nya förälskelse Arthur Machen nämns i filmen, och eftersom att det är en av HPLovecrafts stora inspirationskällor känner jag bara glädje över det.

Guy Pearce spelar pappan till Sally, den unga flickan som filmen kretsar runt, och hans flickvän spelas av Dawson Creekfavoriten Katie Holmes. Guy och Katie har köpt ett gammal gods som de ska renovera, vars siste inneboende, Emerson Blackwood, var någon slags konstnär som försvann under mystiska omständigheter hundra år tidigare.

Filmen inleds med hur denne Emerson mördar en tjänsteflicka och slår ut hennes tänder med en mejsel. Mysigt. Dessa tänder lägger han i en märklig ugn, som egentligen är en grotta ner till varelserna som hemsöker den här filmen. De äter barntänder. Gott. Anledningen är att han vill ha tillbaka sitt barn som tagits av dessa otrevliga vättar. Det är så det börjar. Sen är vi, hux flux, i modern tid, där Guy och Katie som sagt renoverar det vackra godset. Vi får höra lite om en legend om en sjunken väderkvarn, som jag tycker borde ha fått större plats i berättelsen. Däri ligger nämligen rätt mycket av det som skulle förklara mörkret och göra stämningen ännu tätare.

Från det att Sally kommer in i godset får vi veta att vättarna längtar efter henne och hennes tänder, på deras sinnessjuka, mordiska sätt.

Så långt är det exakt samma film som Coraline. Och de följer varandra hand i hand, under hela filmens utveckling. Gaiman kanske lider av dålig fantasi?

Hur som helst är det en ruskig och skön skräckberättelse av den klassiska sorten vi får ta del av. Det var länge sen jag blev så glad av en skräckfilm som jag blev av denna. Om det har något att göra med det faktum att Guillermo vill skrämma oss ordentligt efter att Universal droppade At the mountains of madness kan vi bara spekulera i. Men det här är jävligt bra skit! Det här ska ni se.

 Buh

 Tyvärr har inte Toppraffel skrivit nåt om filmen. Ni får lita på mig.