Queensrÿches Operation: mindcrime II

Jag har gett mig fan på att jag ska lyssna igenom den här skivan ordentligt. Jag ska lyssna på den så ingående att jag hör om det är bra eller inte.

Jag vet hur mina recensentkollegor jobbar. In med skivan i stereon, eller datorn - eller så är det bara program - och sen lyssnar de tre gånger och skriver en putslustig recension.

Musik är konst. Man respekterar konst som man respekterar musik. Någon eller några har lagt ner sin själ i arbetet. Klarar man inte av det då har man valt fel jobb. Hör ni det era dårar?

Hur som helst, om man bortser från mitt förakt för alla andra som skriver om musik, så är det här en skiva som jag vill lyssna på under rätt förutsättningar. Operation: mindcrime är enligt mig världens bästa skiva. Den är så detaljrik, om man bara lyssnar bortom den uppenbara sångmelodin, att det är oöverträffat. Det är inte det mest tekniska av album, det är inte heller det mest lättillgängliga som gjorts, men det har element av allt som jag gillar med musik. Men framförallt har den låtarna. De tidlösa eposen som jag kan hänge mig åt ett par månader åt gången. Det kan gå något år mellan varven då jag tar fram skivan. Men då jag tar fram den är det som jag aldrig varit ifrån den.

Queensrÿche har släppt idel skit sen Empire, men de skivor som kom innan var fullpoängare allihopa.

Därför måste jag lyssna igenom skivan. Ordentligt. Som bara jag gör. Hela skivan på repeat, sen en låt åt gången.

Skivan bör vara bra. Vad fan. Dio är ju med på den. Och då jag lyssnade igenom den härom dagen så diggade jag lite lätt.

Det här är mitt lilla projekt. Häng med!