Att mura. Det här är i Umeå, vid gamla K4. Här höll hästarna till. Nu är det otroligt vackert murade höghus där. Detta var en tid då allt var lite enklare.
I snart ett år har jag haft en dåre bakom mig. En dåre som med vansinnet som enda vapen har plågat och drivit mig mot gränser jag inte visste fanns.
Nu är det över. Idag.
Jag hade ett jobb på den firma som han var mellanchef på. Jag murar, han förhandlar med andra företagare om vad priset för de jobben jag och mina kollegor utför skall bli. Man kan tycka att det vi har gemensamt skulle vara att göra vinst för det företag vi jobbade åt. Men nej, inte med den här killen. Den här killen var psykotisk – jag fick höra varningar innan jag tog jobbet, varningar om slagsmål, personalhantering och så vidare, men jag har familj, ergo, jag måste ha jobb – den första varningen jag fick förnekade jag. Den andra varningen jag fick blundade jag för, det är inte svårt att göra sitt bästa om man samarbetar, det har jag alltid påtalat för mina chefer - är de schysta kommer jag att vara så jävla tacksam och lojal att de kommer att älska mig. Den här chefen hade en annan metod. Den som går ut på att allt är alla andras fel.
Jag hade ansvaret för ett bygge där jag var lagbas. Inga problem, jag vet vad jag ska göra, men jag hade inga kvalificerade medarbetare – jag hade en lärling, som var lärling då det passade chefen, och övrig byggnadsarbetare om chefens argument föll platt, vilket de alltid gjorde – han tog dit en till kille. Fine. Men han var putsare, inte murare. Det är lite som att sätta en snickare på betongarens arbete, det kanske går, men det tar ett tag innan det blir bra.
Här började mitt problem på allvar, för jag försökte lära upp kollegorna, det skulle jag inte ha gjort, jag skulle ha ringt chefen och sagt att de var inkompetenta och att jag ville ha nytt folk. Men hur ska man kunna lära sig om man aldrig får en chans? Jag såg det som en utmaning att lära dem konsten att mura.
Då det sen visar sig att chefen räknat fel på 150 kvadratmeter murning, som skulle putsas på båda sidor av väggen, blev det (o)lustigt. Tänk: 150 kvadratmeter + puts på båda sidor (150 + 150 + 150). Det blir 450 kvadratmeter. Men det skulle vara två lager puts, alltså hamnar vi på 450 + 150 + 150 = 750. MEN, det skulle färgas också, 750 + 150 + 150. Killen hade räknat fel på 1050 kvadratmeter. Det är ett hus, ett ganska stort hus. Det bjöd han på. Inte konstigt att vi fick jobbet…
Så, vad gör han?
Jo, det ända han kan göra. Han skyller på mig.
Jag biter ihop. Det går över, tänker jag. Det tar ett litet tag, men tillslut fattar mina kollegor vad som händer, och sakta men säkert sluter de upp bakom mig. Men det tar ett tag, för chefen ansåg det som värdigt att sprida ut lögner om mig till kollegorna.
Jag jobbade ett tag med bruten fot, bara för att visa mitt engagemang.
Foten, som den såg ut efter ett par dagar.
Men chefen är nöjd, han har någon att skylla på.
Min lösning är att försöka diskutera det hela utan att starta krig. Jag är otroligt lojal av mig, och kan man lösa ett problem ska man försöka, tycker jag.
Det som händer sen är en farsartad jävla parodi på hur det kan gå, då allt går fel. Han försökte sparka mig, men han hade inte fog för det – pun intended – han försökte mobba mig, men de flesta av mina medarbetare ställde upp för mig. Han försökte allt, och tillslut sjukanmälde jag mig i två veckor, för att jag hade lyckats skaffa tennisarmbåge. Då det var läkt skulle anställningen vara över, efter att ha blivit uppsagd 2 gånger.
Då visar det sig att han återigen gjort fel och, efter att ha varit arbetslös en dag ringar facket och säger att min chef är jävligt knepig, men att de håller på att förhandla. Jag får jobbet tillbaka efter en dag. Återigen försöker jag mig på att diskutera med chefen, och allt verkar gå väl, men det var givetvis en illusion. Killen är falskare än en borgerlig politiker, visar det sig, och mobbingen tar ny fart. Nu är jag dock less och drar in facket på riktigt.
Jag fick flera månaders betald ledighet, och chefen får stå med lång näsa. Slut på mina problem? Nejdå, han försöker att fuska med utbetalningarna, säger det till mina kollegor, som nu har fattat allt och står på min sida, och således säger det till mig. Jag drar givetvis in det redan inblandade facket, och killen kölhalas en än gång av SINA chefer.
Jag tror att han är klar med mig nu. Igår var min sista dag som fullbetald huskarl.
Som den juridikstudent jag en gång var på pappret, kan det vara intressant att ta upp lite saker som visar på ett mönster. Det han gjorde mot mig var ingalunda en enskild händelse. Han har behandlat minst 5 andra personer på samma sätt. Han räknat lika fel på minst 5 andra jobb - ser ni mönstret, 5 felräkningar, 5 beklämmande behandlingar av sina anställda som lett till mobbing och följts av avskedningar.
Jag vägrade. Jag kan ta skit. Men jag kan inte ta hur mycket skit som helst.
Till saken hör att jag i måndags fick höra att företagets fasadavdelning nu skall läggas ner. Killen gjorde 10 miljoner minus på 3 år. Det borde inte gå, men om man inte kan räkna blir det lätt fel.
Jag ser det som en jävulsk upprättelse – allt jag har sagt har visat sig stämma. Det tragiska är att en massa människor blir av med sina jobb på grund av den där tomten.
En rolig sak är också då en av hans medarbetare (en "underchef" åt min chef), även han mobbad av den fantastiska, fanatiska människan, säger åt honom: jag har aldrig jobba med en mer inkompetent person än dig.
Upprättelse, som sagt.
Nu är det förhoppningsvis över. För alltid.
Bokslut! Jag är inte skadeglad, men jag är ändå nöjd med att fått facit, och att facit visade att jag gjorde rätt.
Jag är också jävulskt tacksam för den hjälp facket gav mig. Ni som inte är med i facket vet inte vad ni riskerar då en arbetsgivare visar sig vara småsint. Allt kan verka bra då solen skiner, men ibland regnar det, då vill det till att ni har en humanist vid årorna, annars kan ni lika gärna gräva ner er - så rättslös är man idag.
*uppdatering* Chefen fick sparken kort efter det här. Han är numera konsult. Dock, killen är inte ond. Men han saknar helt social kompetens.
