Yngwie Malmsteen - en smal översikt

Jag har skrivit om min svenska favoritmusiker rätt många gånger nu. Det mest utlämnande måste ha varit texten där jag går igenom hela karriären, ett inlägg som skrevs just innan jag hade lärt mig att hantera bilder och youtube. Ett något torftigt inlägg alltså. Jag lade till lite bilder nåt år efteråt. Här.

Det inlägget följdes av en recension av skivan Perpetual Flame, som jag just hade fått tag på (alltså, jag lyssnar på en skiva i en månad innan jag anser mig ha riktiga åsikter om den). En recension där jag ger er den perfekta låtordningen till skivan, eftersom att den befintliga är värdelös.

Jag vet inte om det är killen obefintliga ödmjukhet, eller hans fantastiska musik som gör att jag älskar honom så mycket. Dock, båda egenskaperna är hysteriska!

Det är ofta ett problem med Yngwie, killen är så pass bra på det han gör att han blir kritiserad för det. Han spelar snabbt och tekniskt, vilket de som spelar långsammare och mindre tekniskt attackerar honom för. Som om det ena automatiskt skulle göra det andra bättre eller sämre.

Jag vet dock att en poäng med Yngwie, som gör att jag faktiskt inte blir less, är att han byter sångare så ofta. Det gör att alla skivor får en egen identitet. Visst varierar Yngwie sig mellan skivorna, men de gånger skillnaden endast ligger i ljudet och sången, kan det vara fräscht att höra en ny röst på Yngwies tradmarkriff.

Man HÖR att man lyssnar på Yngwie. På samma sätt som man hör att man lyssna på AC/DC. Ibland är det lite svårare dock, som på skivan Facing the animal.

Nå. Nu ska jag fördjupa mig lite i de olika sångarna som skrålat på killens skivor.

Mike Vescera - han har klippt sig. Oklart om han skaffat jobb dock

Och, för att ta det i en så besvärlig ordning som helst, ska jag börja med Mike Vescera. Mike sjöng på Yngwies skivor från 94 och 95. Seventh sign och Magnum opus. Seventh Sign är en lite mer bluesinfluerad skiva än den neoklassiska gudens andra skivor. Magnum Opus följer i samma fotspår, men är lite rakare än föregångaren.



Så var är då Mikes gåva till Yngwies diskografi? Ja. Jag har alltid tyckt att Vescera är en kompetent sångare, även om jag alltid haft lite problem med det överdrivna vibrato han bjuder på. Ändå att jag gillar honom. Jag föll första gången för det han gör då jag hörde Obsessions skiva från 1987- methods of madness. Sen glömde jag bort honom fram till nyheten om hans medverkan på kommande Yngwieskiva. Ja. Det bör ju ha varit 94.

Efter Yngwie har Mike hattat runt i många olika projekt. Bland annat var han med och sjöng på ex-Helloweengitarristen Roland Grapovs soloskiva. En skiva jag aldrig hann lyssna på innan den försvann i en flytt. Typiskt. Obsession har startat om, som de flesta andra band från 80-talet. Han har nåt projekt som spelar metalversioner på japansk, tecknad filmmusik. Det ska jag lyssna på eftetr jag postat det här.

En ung sångare

NI ska lyssna på de låtar som finns i inlägget ni läser just nu.



Nästa sångare till rakning? Ingen vet.