Reinventing the "attityd".

Det är nya tider.

Inte för hela världen. Utan för mig. Jag har rasat över vansinnet så mycket att jag inte orkar lyssna på min egen röst, eller läsa mina egna ord, nåt mer.

Jag har retat upp folk överallt. Bara för att jag har varit leds på deras infantila och viljelösa dumhet - de har vunnit strid på strid mot vanliga människor med dålig attityd och överlägsen attityd. Jag har gett dem hat, för att de har förtjänat det. Jag har gapat, hotat och skrikit. Det har fortsatt till privatlivet. Jag har gapat, hotat och skrikit, även privat. För att folk är hjärndöda. För att det finns människor som anser att det är rätt åt de som drabbas av egoismen; för att det finns människor som klickar "japp" på knappen där det står förtryck - oavsett om det gällt Israels rasistiska politik, sds hjärndöda rasism, eller borgarnas illa förtäckta fascism.

Jag orkar inte med det nå mer. Jag orkar inte med vreden.

Avskyn för det förtryck som högern skapar kommer aldrig att bedarra, men min reaktion på det hela... Den kommer att vara lugnare.

Ett tag i alla fall.

Jag brukar återuppfinna mig själv lite nu och lite då. Det behövs. Allt blir så enahanda annars.

Men vreden är död. Numera råder lugnet och stillheten.

Välkomna till framfallet. Eller nåt.