Jag skriver väldigt lite utanför bloggen just nu. Jag har ingen lust, jag har ingen tid.
Lusten där då jag läser nyheterna. Vem fan kan sätta sig och skriva om musik då landets regering håller på att revidera vår historia? Inte jag i alla fall.
De personer som ler hånfullt nu, det är samma personer som kliar sig på skallen, samtidigt som de undrar: vad fan hände med vårt land? Det är inte utan att ni behöver en fet stekpanna rakt på fontanellen. Är ni så dumma, då kanske ni förtjänar det.
Werock, sidan där jag recenserar skivor, firar 5 år i metalens tjänst. Jag har väl i alla fall skrivit tre recensioner... Fantastiska jag! Jag ska dock skriva en nu i veckan, om jag bara får igen mitt ex av kollegan. Fjolårets kanske bästa thrashskiva måste _MÅSTE_ hyllas och uppmärksammas.
Vad det blir? Det får ni se senare. Jag har skrivit om det tidigare, här, dock. Sen får vi se om jag hittar på något annat lattjo till firandet. Nåt måste man ju liksom bjuda på.
Men det är svårt att älska musik då man hatar förtryckarna, ni vet, de som beklämmande nog sitter vid makten i det här landet.
Den skiva jag lyssnat in mig på just nu är givetvis Machine Heads senaste giv.
Jag tror att bästa låten är: This is the end. Eller kanske den svintunga Locust. Eller... Ja. Det är en bra skiva.
Vi kör på This is the end.
Och avslutar med Yngwies senaste citat, som han droppade på den där Moreaus med mera: Seriusly, hare bra!
Och så undrar folk varför jag älskar Yngwie? Ni är fan hjärndöda.
Btw. Det här är power metal. Och kanske kanske kanske påminner det liiiite om Naglfar. Vilken jävla grej!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Sätt på Nasum nästa gång du läser/tittar på nyheterna. Sluta upp med internettalibanismen eller bara för en dag, läs inte nyheterna.
Så allvarligt är det inte att musiken ska behöva kompromissas.
Do it. C. :D
Och tack. 8)
Tom: Jag har provat alla knep. Dock är det så att jag klarar av allt utom att just skriva om skiten. Lyssnandet kan räcka väl. 8) Men, hur ska man kunna skriva om något så hjärtligt fantastiskt, då hjärtat värker - för att vara lite skitpoetisk? 8) Det löser sig.
Jag såg Yngwet instoppad i skinnbrallor hos Moreuset. Det gav ett gott skratt. Carolapubliken såg ut som mähän utan muskulatur i ansiktet och det stod skrivet på deras pannor; Måste han spela så högt!
Assistenten, som skulle rädda guran från att slå i golvet bakom stacken, stod visst och sov i ett annat hörn i cirkustältet.
Spelningen går till historien såsom den när Frank Sinatra spelade i någon folkpark på 50-talet; -Vem är det där? Vad gör han här?
Skicka en kommentar