Lördag. Idag lyssnar vi på Pantera

Det var länge sen jag kända att jag var utvilad då jag vaknade. Idag var dock en av de dagarna. Jag har alltså ingen rätt, eller lust, att beklaga mig.

Istället sitter jag och lyssnar på låter som jag inte kommer åt på grund av att mina skivor är på fel plats, och har varit det ett jävla tag nu (5 år).

Pantera.

Alltså. Bandet hypades och älskades sönder av mainstreampunliken under 90-talet. Jag kan ärligt säga att jag var före er. Alla vet väl att det är viktigt att man gillar första favoritbandets första rehearsal? Allt annat är fejkorgasm.

Jag älskade Power metal, Cowboys from hell och A vulgar display of power. Den där blåa skivan med borren, Far bebyond driven, var den första skivan som jag tyckte gick åt fel håll, det var inte bättre, det var lite enformigare. The great southern trendkill var bättre, men ändå inte alls lika fokuserade (det är den bästa beskrivning jag har) som de tidigare mästerverken.

Men bandet skulle dra sig upp ur ingenmanslandet mellan klass och mediokert. Liveskivan Official live: 101 proof tände något, en skaparglöd som de inte kunde hindra, och Reinventing the steel, bandets svanesång, blev också deras bästa skiva.

Nu ska ni få höra varför:



Och:



En bonus. Jag hade inte hört den. Från någon film, tydligen. (Detroit rock city)

Här:



Köp nu deras skivor. Annars blir det yxan med lite näthat-deluxe. Metal!