Så här ser min skiva ut.Tänk om jag hade fått höra den här skivan för tio år sen.
Eller: tänk om det här vore bandets första skiva. Då hade den hamnat jäms med The divine wings of tragedy, för så bra är det.
Det är bara ett problem. Jag har hört den förut.
Symphony X har gjort den här skivan tidigare. De har spelat sin bländande, Yngwieinfluerade progmetal sen skiva ett. De har gjort det fantastiskt. Men jag tyckte redan då de släppte Twilight in Olympos, att det var jävulskt bra, men att de ändå saknade nya idéer.
Den här skivan är inte dålig. Den är skitbra. Det är till och med deras mörkaste skiva. Men det är inget de vinner i längden på, då mörkret, eller hur man nu ska beskriva det, endast gör låtarna lite mer enformiga än tidigare.
Symptomatiskt för skivan är att den bästa låten är bonuslåten Light up the night.
Alltså. Skivan är skitbra. Men, för mig känns det lite som då jag och Auberonkolegan Jöjj diskuterade Gamma Ray; vi är eniga om vilka skivor som är bra, men - och det är ett stort men, han avgudar Somwhere out in space. Jag tyckte att det bara var en uttjatad uppföljare till LotF, men att skivan är svinbra är det inget snack om. Är det någon som förstår?
Det jag försöker säga är alltså, jag klagar, men det beror som sagt inte på att det är dåligt. Det beror på att jag redan har alla skivor av Symphony x. Det som gör den här skivan speciell är, enligt mig, inget speciellt.
Men. Det är förjävla bra skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar