Capitalism, Milk och mina tankar runt det

Filmer

Nu då jag blir sjuk varannan vecka har jag haft tid till filmer. Jag älskar att se på film. Inte alltid, men oftast. Jag kan gillar all skit som finns, men jag har absolut problem med vissa dramafilmer – inte för att jag är tuff, utan för att jag kan relatera så mycket till dem att jag får spasmer (sant, fråga vem som helst) och måste blunda för att inte dö av skam. Det kan även vara så då det gäller komedier, korkade och pinsamma sådana. Mina gamla vapendragare Jonathan och Christer har haft mycket kul åt min psykiska ohälsa. Grattis åt dem…


Jo. Först såg jag Michael Moores nya film, Capitalism, a love story, en film som försvann ganska obemärkt förbi. Märkligt. Den är bättre än de tidigare filmerna han gjort, inte lika putslustig, allvarligare helt klart. Han visar en bild av USA som jag inte tror att jänkarna har sett själva, och han ger oss intressanta iakttagelser av historiska skeenden, det blandas effektivt upp med de absurda händelserna som sker i kapitalismens värl… våld. Jag inser att borgare måste hata den här filmen eftersom att den på ett pedagogiskt sätt visar vad socialismen faktiskt är – och som alla friska, icke hjärntvättade människor förstår – och det är inte propaganda om diktaturer vi tvingas lyssna till.



Snyggt filmomslag. Men jag undrar vem som valde det? Jag kan tänka mig att borgare självdör vid synen - eller att de vill lura folk att tro att DE kommer att självdö om de ser filmen.


Man MÅSTE inse att de som stödjer kapitalismen, som ohämmad får röva allt från den fattige arbetaren, har alla pengar. De kan säga vad som helst, deras plattform är oändligt mycket större än den jag har, denna blogg, tillexempel. Ska man gå in på djupet med allt man får ta del av skulle detta bli en essä på 3, 4 sidor. Jag säger: se filmen. Jag älskar delen där en massa präster förklarar att kapitalismen står för allt ont här på jorden. Stor humor, med tanke på det religiöse hyckleriet på den sidan av ankdammen.

***

Sen såg jag Milk, och den går ju lite på samma tema; det är politik, och det handlar om att människor som anser sig stå på guds sida har rätt att döma andra för att de är fel. Jag har mycket att säga i den här frågan, men då allt kommer till kritan blir det endast: vem bryr sig om vem som knullar med vem? Skaffa ett liv! Eller ta det, det skulle jag uppskatta lika mycket. KD:are, skjut er i hjärnan! Era reaktionära åsikter och människofientliga ställningstaganden behövs inte – någonstans.

Sorry, filmen var det.



Kan båder stenhård ut, och helgay. FTW, som tuffa killar säger.


Milk har Sean Penn i huvudrollen, och han är en skådespelare. Det är knappt man fattar att det är samma snubbe som spelade i Mystic river, en kanonrulle för övrigt. Han får sällskap av idel bra skådespelare, men den ende jag kände igen var James Franco, Harry Osborne i Spider-manfilmerna.

Filmen inleds lite struligt, men efter en kvart har de etablerat berättelsetekniken, då är man helt fast.

Två jävligt bra filmer. Nu vet ni vad ni ska göra. Grattis! Jag är fan en god människa.

Cthulhus segertåg genom barnprogram

Kommer ni ihåg Scooby Dooposten? Han hade problem med Professor Hatecraft.

Idag såg jag på samma sida (unfilmable, länk finns längstnere bland mina blogglänkar) att South Park tagit med honom i handlingen.



I love it!

Nu ska jag bara blir frisk så jag kan njuta av min lilla gröna tentackelklädda sovande skönhet.

Hellboy, lubrication, At the mountains of madness, kärlek och sjukdom... Eller?

Guillermo del Toro, han kommer att uppfylla sin dröm - som behändigt nog är en del av MIN dröm. Även.


Det är en av de filmerna jag kan se lite på och då, för att jag tycker att det är en skön filmstund. Jag gillar filmen, skitmycket, den har element som passar mig som handsken: andra mörka världar, magi samt (2:an) ondska på ett Lovecraftianskt sätt. Det är en mysig film. Skaparen bakom filmen är Guillermo del Toro, mannen bakom mästerverk som: Pans Labyrinth och Barnhemmet. Meritlisten innefattar även en Bladefilm, Mimic samt en hel del annat.

Många av de inblandade i Hellboy är influerade, och stora fans, av Howard Phillips Lovecraft. Jag har ett seriealbum någonstans där de citeras, en efter en om det - även John Carpenter är med och säger snälla saker om mästerförfattaren. Märkligt vore väl annars! John Carpenter inledde med en märklig hemmagjord sci-firulle, men ett par filmer senare fick han en hitt med filmen the Thing (en ny film på g där, en inledning, som jag har nämnt), som är en återinspelning av en gammal skräckis, som i sin tur är influerad av: Lovecrafts At the mountain of madness. Allt går i cirklar…

Har det med saken att göra?






Fin bild. Njut!


Jo, för en gångs skull har jag det - en känsla som jag antar endast kan liknas vid de skitungar som längtade efter Star wars eller Sagan om ringen kan relatera till, då de filmerna kom. Jag är nyfiken. Jag vill veta. Jag LÄNGTAR! Ingen förstår hur stort det här är i min värld.

Jag har letat efter recensioner av de manus (tidiga utkast av manuset, det kommer att utvecklas) som skrivs till filmen, och läst dessa för att få en uppfattning av spektaklet. En av recensionerna nämnde att filmen var som en Hellboy utan Hellboy, samt influerad av The thing. Vilket innebär att filmen fått bli influerad av en film som i sin tur är influerad av boken, och så vidare. Snurrigt? Det spelar ingen roll.

För att komma med lite kritik mot den film man kanske ser för sin inre platt-tv, har jag fått funderat ett par dagar nu, medan jag varit nedbäddad i koma, typ. Vill man göra en film av en Lovecraftnovell får man nog lov att frångå originalberättelsen lite, man får ha i åtanke att författaren beskrev sin fasor som ”onämnbara” och ”bortom det mänskliga förståndet”. Det verkar som att Toro vill göra den film som visar händelserna som inte tas med i texten. Jag tror jag gillar det. Jag hade nog gillat en smal och rå tolkning av texten, kanske blir det vad vi får av den andra filmatiseringen som är på g, men jag ser inga problem med Toros vision, än så länge.

Man får ha i åtanke att detta är hans drömprojekt, jag tror inte att han slavar bort det. Liks!






Lovecraft visar upp sitt makabra fynd, i någon fantasivärld. Karln var rädd för vatten, han skulle aldrig ha åkt till antarktis med båt, och på 30-talet var inte flyget perfekt!


Novellen Vid vansinnets berg har jag skrivit om. Det får ni undersöka själva.

Slutsatsen är att detta fortfarande får mig att lubricera som en fjortonårig tjej som inte vet om hon år kåt eller kissnödig.

För övrigt, ordet lubricera fanns endast om man goglade och kom in på nån statlig informationssida. Vad säger det om vår värld då ordet för den kvinnliga erektionen inte ens finns i ordlistor eller uppslagsverk? Lubricera. En ny kampanj startar nu!

Vinyl. Avslutning på bokstaven S. samt en fungerande vinylspelare

Jag har längtat. Nu är det äntligen dags att begrava sig i musik som varit mig förvägrad i mer än tio, femton år, på grund av avsaknad av fungerande vinylspelare. Den funkar nu. Jag är lycklig. Alla är lyckliga! Fuck you Reinfeldt, nu börjar revolutionen till de knastriga tonerna av gammal god hård rock.

Nu ska jag gå igenom skivsamlingen igen. S påbörjade jag i ett tidigare inlägg, nu ska jag avsluta den bokstaven. I bakgrunden knastrar Europes debutskiva, och den magnifika låten Seven doors hotel.




Saxon...


Jag har de skivor jag gillar, men jag måste säga att jag inte gillar bandet så mycket... Alla skivor är signerade. Vilket är kul.


Vi går vidare.





Scanner har jag nämnt ett par gånger.
Scorpions är ett bra band. Jag har inte så mycket mer att säga om det. Deras bästa 80-talskiva står där och ser tuff ut. Med smink, förmodligen.
Secrecy. Släppt av Noise. Förmodligen därför jag köpte det. Bra har jag för mig. Men det kan jag återkomma om, eftersom att jag HAR EN FUNGERANDE VINYLSPELARE. wiiii





Sepulturas två bästa skivor. Arise och Beneath the remains.
Tommy Shaw... Vad är det? Var jag full? ÄR jag full?
Shock Paris, ganska bra heavy metal. ok! De gjorde en till skiva som inte var lika bra.
Shy. Why? Var de bra? Jag har för mig att jag inte gillade dem. Varför har jag då två skivor av dem? Sångare startade ett bra band efteråt. Hårdare.
Silver Mountain. Börderna Johansson. Pre-Yngwie. Kult!
Sinner. Två tidiga skivor, innan de slog igenom med Primal Fear. Rätt bra tysk hård rock. Ett par av låtarna kan jag komma på mig med att nynna på lite nu och då. Ett bra betyg, kanske?





Skid Row gillade jag då det begav sig. Debuten är den skivan som Mötley Crüe kunde ha gjort efter Dr Feelgood. Skid Row har bättre sångare. Typ.
Slave Rider... Har ingen aning.
Min Slayer-samling är komplett. Det är bara Seasons in the abyss som fattas mig, och den har tantskrället. Poäng till mig!
En samling...
Star Wars, filmmusik. Den är inte min, utan min äldsta lillasysters. Ser hon detta blir det krig. Tur att hon inte surfar in här! HAH
Status Quo. eeh
Steel Tower. Med Sångaren från Heavens Gate. Tyskt. Bra så klart!





Stone Fury. Sångaren från Kingdome Come. Helt ok. Har jag för mig...
Stryper. Alltså, detta band... Episkt. Bibliskt. (hahahahahahaha)
Svullo. Inga kommentarer.
Swedish Erotica. Skitbra skiva! Har jag för mig.

Så. S, avklarad.

np: Europe, Words of wisdom

Pengar som gräs. Stark tobak, svartjobb och porrindustrin under luppen

Pengar som gräs


Eric Schlosser fick ett smärre genombrott med boken ”Fast food nation”, den kom på svenska, vilekt inte alla faktaböcker som ges ut gör, och sålde bra. En film blev det på den, även, med Bruce Willis och Avril Lavigne, bland andra.

Det var en av anledningarna till att jag köpte den här boken, en annan var innehållet som avhandlas: marijuana, porr och svart arbetskraft. Det lät som jävligt rolig läsning, och efter att ha läst boken kan jag bara konstatera att jag gissade helt rätt.

På engelska heter boken Reefer madness, (sex drugs and cheap labor in america). Titel är tagen från en propaganda film som kom 193o-talets USA och visar hur gräsrökare blir våldtäktsmän, mördare, självmördare samt dör i olyckor. Det är även en beskrivning som användes för att demonisera invandrarna som kom från Mexiko till USA under samma tid.

Det handlar om propaganda alltså.




Så ser den ut, boken.


Den här boken reder ut skillnad på vad forskning har visat och vad propagandan pekar på. Den visar också en jävligt intressant utveckling då det gäller lagstiftningen om marijuana i det stora landet till väster. Exemplen är många och beklämmande. Bland annat får man reda på att det omtalade kriget mot narkotika, som vi alla har hört talas om, handlar om lagstiftningen mot marijuana – och inte det man kanske trodde, något som hade med kamp mot drogbaroner i Columbia att göra. Fascinerande. Skrämmande.

Straffet för innehavet av en joint kan alltså vara hårdare än det straff som utdöms till mördare och våldtäktsmän, beroende på var i USA man befinner sig. Bisarrt, och som vissa säger, helt orimligt. Författaren visar hur historien upprepat sig gång på gång, hur forskare och tjänstemän varit emot hårdare straff, men hur de motarbetats av politiker som velat göra karriär på att ta i med hårda nypor mot marijuana, samt religiösa grupper som motarbetar alla påfund nyare än Kristus. Det är obscen läsning, men den är aldrig propagerande, bara ärlig.




Så ser det ut, marijuana. Honväxt, som ni ser.



Då boken handlar om svart arbetskraft känner man igen sig från hans förra bok, det är samma råa attityd mot människor som anses vara mindre värda än de ”riktiga” amerikanarna. Boken visar med all önskvärd tydlighet hur högern värjer sig mot alla regler och lagar som har med arbetsrätt att göra – hur antingen politikerna bekämpar rättvisan, eller hur arbetsgivarna kommer på sätt att lägga alla risker på de som har det sämst, och ger sig själva rätten att ta ut vinsterna, då det går bra.

Hanteringen av jordgubbsplockarna – inte jordgubbarna – för tankarna till boken Vredens druvor, en bok som nämns den här boken, men som författaren säger vara ett undantag: det är inte w.a.s.ps (okies) som står i jordgubbslandet.

Den delen av boken som behandlar porr är lika förunderlig. Man får ta del av diotiska knep som används av de statliga tjänstemän och organ, som ofta med religionens stöd, angriper allt som anses osedligt. Det är en fascinerande - för att tjata sönder ett ord - berättelse som växer fram, det är omöjligt att inte ryckas med. Jag tror aldrig jag har läst en faktabok i det tempo som den här boken blev utläst i. Vill man veta om porrindustrins födelse, är detta ett bra ställe att börja på.




Så ser han ut, Eric Schlosser



Nu skriver författaren om fängelsesystemet i USA. "Hur kunde det fria landet bli fängelselandet", är frågan han utgår ifrån i den boken. Jag kommer att köpa den då den kommer. Då man lyckas med att göra information så underhållande ska man inte tacka nej. För vad boken än är, så är den inte predikande. Den respekterar fakta och framställer den på ett fängslande sätt.

Jag ser ingen anledning till att inte läsa den.

Just nu skrivs ju nästa kapitel, så att säga, då carliforniaborna ska rösta om en legalisering av marijuana inom en månad. Till dess: läs!

Beneath the remains, en varm sommar 1989

Jag har funderat lite över mina reservationslösa hyllningar till gamla godingar här på blögga; det är kul att lyfta fram favoriter, men just nu känns det som att det blir lite väl mycket fokus på det gamla - det kommer ju faktiskt nya skivor som är bra.

Med dessa ord ska man alltså ställa in sig på at slippa hyllningarna ett tag. Men innan de är slut ska jag ta en sista skiva, for the road, så att säga. Sen ska man även inse att då jag väl börjat gå igenom mina vinyler kommer det bara att bli gamla skivor jag skriver om.



Brasiliens svar på det mesta.



Då en person jag nyss skrev om på bloggen, barndomsvän och musiker, presenterade mig för skivan Morbid visions, var jag inte helt övertygad. Men då jag någon vecka senare, med ett litet ekonomiskt överskott på fickan, såg att Sepultura släppt en ny skiva, köpte jag den. Kanske var anledningen att jag vill impa på polaren. Jag kommer inte ihåg, det var i det förra årtusendet, ancient times! Det kan ju ha varit så att jag lyssnade på skivan på platts och gillade det jag hörde, för jag gillade verkligen det jag hörde. Sepultura var råare än de band jag lyssnade på i vanliga fall, de var death metal, men ändå inte. Visst, genren var thrash, men som sagt, en jävligt rå variant av den.




Vänner av vinyler förstår vikten av att få granska ett skivomslag. Klicka på bilden för att få granska detta skivomslag.



Den inledande låten Beneth the remanis satt standarden. Sen var jag liksom yr under resten av den musikaliska resan. Det är den bästa låten på plastbiten, men skivan är proppfull av bestialiska hits från valfri kyrkogård nära dig.



Det var ju LPtider, 1989, och inte bara musiken regerar, även omslaget var makalöst i mina 14-åriga ögon. Jag har än idag inte en susning om vad de hade för tanke med det, men so what, det kändes mystiskt, fick mig att fantisera – och det är fan inte skit. Jag har en skiva till av bandet. Arise, som jag håller som deras näst bästa skiva. Skulle Schizophrenia haft ett lika bra ljud som Beneth, hade jag gillat den lika mycket, men jag pallar inte mullret och bullret. Jag vill höra vad jag lyssnar på. De skivor Sepultura släppte efter Arise är skit. Jag försökte verkligen gilla Chaos: ad, och Roots, men det gick inte. Kanske skulle jag gilla skiten idag, men då ville jag ha aggressiv musik, inte malande , studsande skit. Jag bodde i Umeå, hard core fanns överallt, jag var liksom inte imponerad av att ett av mina favoritband helt plötsligt ville låta som Umeås mediokra grupper (det fanns bra skit i stan även, med det fanns bra mycket mer skit).

Då jag pratar om Sepultura idag, hör jag att de flesta håller med mig, jag undrar bara var de människorna fanns då? Jag sålde mina Chaos: ad och Roots efter att jag insett att det inte skulle bli bättre. De som fortfarande gillar deras hard coreskivor har svårt för de äldre plattorna, vilket är förståeligt.

Hur som haver är Beneth the remains förmodligen den bästa musik som kommit från Syd amerika, jag kan då inte komma på något bättre. Kanske Victor Chara är bättre, jag är inte helt säker. Bröderna Cavalera och deras vapendragare skapade magi på den skivan, magi som behåller sitt grepp än idag.

Jag vet inte vad det betyder, men det betyder något att Cthulhu numera har varit med Scooby doo

Hemma hos professor Hatecraft kan allt hända.

För första gången hoppas jag att ett avsnitt av denna serie kommer till sverige. Snabbt som satan!







Sov gott, suckers.

Men innan ni får sova, en teaser till boken Towers of midnight. Kommer om två veckor, typ.

Idag: Auberon, Close-up, Cradle of filth, Aleph förlag och mysig skräck

Jag som finnig 20-åring



Tänkte skriva om Auberon, men jag insåg att det inte fanns så mycket mer att skriva än följande: Auberon har återigen gått skilda vägar med gitarristen Christer Bergqvist. Anledning är inte de vanliga: osämja eller dylikt, utan det faktum att Christer ska bli pappa och att han då inte kommer att ha den tiden som krävs för att repa i ett band på andra sidan landet (Udevalla-Stockholm-Umeå, många resor skulle det ha blivit). Ingen ersättare finns än så länge. Känner ni er manade att söka till posten som gurktraderare, är det bara att lämna e-postadress här under.



Legenden! FBK



Han har tydligen också hoppat av ett av de andra två banden han spelade i, Sadistic Grimness. Han spelar alltså bara i Grief of Emerald numera. Lycka till med det och kommande familj, säger jag!


Det ena leder till det andra…

Jag håller på att läsa i nya Close-up.

Nu får det fan vara nog! Den där satans intervjun som står på sniskan i början av varje nummer retar mig något jävulskt. Skärpning. Det är bara irriterande! Det stillistiskt sämsta någon någonsin kommit på i den tidningen.

Annars gillar jag innehållet i tidningen. Framförallt just den intervjun (Cradle of filth) som de pretentiösa fåntrattarna lagt ner på sidan. Innan jag går vidare vill jag fan veta vad meningen med det är? Det vinner knappast nya läsare, de som är intresserade köper tidningen med tanke på vilka band som är med. Är det något speciellt med just de grupperna som får ligga ner? Berätta i så fall det för idioter som mig, så jag slipper störa mig på det.

Jag gillar egentligen inte Cradle of filth, men jag gillar att läsa intervjuer med bandet – jag hade samma relation till Nirvana en gång i tiden, sångaren är ett geni, men musiken är usel. Eller hur Joy!??!!! Dani Smuts är påläst och säger intressanta saker som jag sällan håller med om, men ofta tycker är kul at ta del av. Idag pratar han lite om viktorians skräck från 1800-talet. Jag är jävligt begränsad i mina kunskaper om sådan litteratur, men den här gången var det idel bekanta författare. Bland andra Sheridan Le Fanu, Poe, Milton och Guy de Maupassant.



Joy, på valfri festival


Det leder mig till bloggen som drivs av Aleph förlags gamla kung. Bloggen är spängfylld med vetenskap och kritik mot oseriös sådan. Jävligt kul att läsa, men han har uppdaterat den lika ofta som arbetsfömedlingen gjort en människa lycklig. Då Aleph var aktivt, var det mitt favoritförlag i landet. De gav ut böcker med husgudar som William Hope Hodgson, vars bok Huset vid avgrunden (fakta och fantasi) är en gjuten skräckklassiker. Aleph släppte en samling vid namn: Rösten i mörkret. Howard Phillips Lovecraft fick en bok släppt, och den saknar jag tragiskt nog. Är det någon som vill sälja Sökande efter det drömda Kadath till mig, säg till! Jag MÅSTE ha den.

Vi fick även ta del av Bram Stokers ”läromästare” Sheridan Le Fanu, som jag har stavat fel om tidigare, Grönt te, hette den. Sen kom samlingar, och det är ta mig fan nästan bara bra skit! Jag köper en bok från dem lite nu och då.

Karln (Alephkungen) ska ta tag i sitt skrivande, så kanske har vi något att se fram emot från Aleph, vi HAR något att se fram emot på hans blogg. Har man lite att göra kan man läsa om det krig han fört mot oseriösa forskare, och diverse annat löst folk. Underhållande så det förslår!

(tillägg: han kommenterar denna text på sin blogg, läs, så klart)

Och det var det om det.

Inredning för vinyler

En av skribenterna bakom eminenta bloggen ”tune of the day”, har kritiserat min slöhet att få igång vinylspelaren här hemma. Jag är inte snabb, men jag får saker gjort. Efter ett tag. Ibland ett väldigt långt tag.

Idag kommer resterande vinyler hem, vilket känns overkligt, så jag kommer att kika igenom dem ett par dagar. Nu är i alla fall möbeln som skiten ska stå i på platts. Katten, Stöjvart, la genast beslag på bästa stället i den från Ikea inhandlade – förmodligen slavtillverkade – hyllan expedit.



Stöj, Låna aldrig ut pengar åt den här katten. Han är skylldig mig pengar. Jag kommer aldrig att få tillbaka dem.


Mer inredning än så får ni inte från mig. Någonsin. Om jag inte kommer på ett bra sätt att förvara cd-skivorna på. Jag visade ett förslag för naglelackspundaren som födde min dotter, som jag fick då jag ställde frågan om hur man skulle lösa den förvaringen – jag kan väl säga att jag sällan har blivit så stoppad och nekad och hindrad. Hon är fin, tjejen min!

Jag kanske måste tillägga att jag inte fått igång vinylspelaren, jag har bara fått ordning på vinylsamlingen.

np: Death Angel: Relentless revolution

En ny laserman

Det är någon hjärnbefriad människa som skjuter människor som inte ser ariska ut.

Media rapporterar.

Det hände en gång tidigare. Likheter med den tiden? Rasister i regeringen, samt ett extremrasistiskt parti i form av Ny demokrati då, SD nu.

Slump?

Knappast va?

Debatten är sinnessjuk. De som kämpar för rättvisa och jämlikhet blir kallade extremister av makten, de som vill splittra familjer och förstöra möjligheten för människor som inte har spikar på armbågarna väljs att leda oss.

Man skulle kunna önska att vi kunde lära oss av historien. Rasism är vidrigt.

Jag blir fan jävligt arg. Igen.

Jag och mina filmer...

Jag trodde att den västa filmperioden var över, men jag hittade ett par filmer till som kallade på min uppmärksamhet.

Legion, en kvasiskräckis om kristendom och hur gud tappad tron på människan, igen. Jag brukar kunna se förbi saker som stör mina personliga åsikter, det är ju underhållning, liksom, men det här kändes fan inte bra. Filmen i sig är ok. Inget banbrytande, budskapet var - bortsett från det religiösa - relativt relevant. De tar upp det galna samhället, men de går inte ordentligt på djupet med skiten, som vanligt. Varför vågar inte filmer vara besvärliga? De som gjorde filmen verkar inte se motsägelsen, vilket bara bevisar att världen, den som styrs av konsumentintressen från ovann, är sinnesjuk.

Filmen duger om man vill ha underhållning och sen glömma bort att man sett filmen. Den KUNDE ha varit hur bra som helst. Jag menar: demoner, mänsklighetens undergång, it's all there.





Författaren Dennis Lehane har vuxit upp som en komet på den litterära kartan. Inte helt fel kanske, jag har inte läst något av honom - det beror på mig, jag letar som alla vet efter tentakler och rymdskepp - jag gillade i alla fall filmatiseringen av det som blev Mystic river. Starkt och obehagligt. Clintans bästa film! Flickvännen har ett osunt intresse för psykiatri, av förklarliga anledningar, så hon bad mig hyra Shutter Island. Sagt och gjort!

Den här filmen var bra mycket bättre än Legion. Den bjöd på lite historik kring psykologi och bra handling. Visst var filmen förutsägbar ibland, men det vägdes upp av gediget hantverk. bra skådespel av de inblandade, Leonardo DiCaprio har vuxit upp sen Titanic, han gör relevanta filmer numera. Andra inblandade är Martin Scorsese och hjälte Max von Sydov. Kudos! Sen var skurken från Jake Gyllenhalls Prince of persia med. Bra snubbar hela bunten. Se.

Mästerlig musik av beundransvärd kvinna

Laleh, kärlek och befriande glädje. Tack!


Efter min genomgång av skivor som spelat roll för mig en masse, kände jag att hårdrocken fått för stort utrymme. Jag är hårdrock ända in i märgen, men jag är mer skit också. Jag lyssnar på all jävla skit som finns därute, men jag gillar inte allt.

Bland det jag gillar finns den Iransk-svenska tjejen Laleh. Jag upptäckte hennes musik då jag stod och murade fasad i Umeå. Jag och min gamla kollega Fredrik (alla i Umeå heter Fredrik) från Persuader lyssnade alltid på P3 och sjöng med för allt vad tyget bar. Vi var ofta högt uppe i luften, så jag vill inbilla mig att vi spred mycket vacker musik runt omkring gamla K4, stallet bredvid det nya Appoteket. Nära Dragonskolan. Viktigt…

Storebror var första bekantskapen. Både jag och Fredrik stannade upp och sneglade på varandra. Det var både roligt och dåligt, men ändå bra. Jag glömde bort skiten till min flickvän hade ordnat datorn så man kunde ladda ner all musik man ville höra. Jag valde att ladda ner Laleh (breaking the law!!!!), skivan alltså, inte henne personligen…

Vilken skiva! Vilka låtar! Vilken mix!

Hitlåtarna var självklara, jag vägrar smyga med att Invisible och Live tomorrow är annat än mästerverk. Men skivan är mycket mer än så, Laleh blandar stilar, hon ger oss trubadurens signum i nämnda storebror och Han tuggar kex. Hon bjuder på lite Jamajkanska influenser - vilket kan vara en underdrift, då hon faktiskt tagit en del av en känd låt och pulat in i sin egen låt – i låten Salvation. Sould blandat med pop, och hur mycket kärlek som helst, jag kan inte sluta älska det hon gör!




Jag var rätt besviken på uppföljaren Prinsessor, ett tag, men den tog sig den med. Favoritspåret Your town är suggestiv och, i brist på andra ord, vacker. Lyssna!

Senaste skivan är lika bra som Prinsessor, lite jämnare, men kanske inte lika höga toppar. Favoritspåret är Nation, där jag hör heavy metalharmonisering. Jag skulle önska att At the Gates eller kanske rimligare, Dark Tranquillity, gjorde en cover på låten. Jag får väl göra det själv… Den svänger!

Debuten är dock oöverträffad, den har inte en trist sekund och jag verkligen njuter av att lyssna på den.




Det enda klagomålet jag har är: Hon har flyttat till skellhell… Det kan inte båda gott.

Angående nedladdningen: jag har till dagens dato köpt tre ex av skivan. Ett ex till mig, ett till min äldsta lillasyster med familj och ett ex till svågern. Att ha tillgång till nedladdning har alltså ökat hennes försäljning med 3 skivor. Tänk om skivbolag kunde fatta det.

Tänk om ni horungar som aldrig köper skivor kunde fatta att ni dödar musikscenen. Stöd artisterna för helvete. Jag kan bli galen!



lite kass bild, men låten är fucking great!

Dotterns musik

Varje dag:

-Pappa. Får jag lyssna på Nausicaa?

-Ok.






Sen:

-Mononoke!

-ok



-Laputa!

-jaja



-Kattfilmen Pappa!

-Kommer!




Va fan, det hur trevligt som helst. Musiken och filmerna är underbara!

Hayao Miyazaki FTW!

Litteratur, kultur, skräck, vansinne... Lovecraft helt enkelt. Viskningar i mörkret

Objektet, omringad av andra pågående läsningar.


Alastor press har gett ut en rad böcker som jag varit nödgad att införskaffa. Av den enkla anledningen att det är bra jävla skit! Den senaste av deras utgåvor som jag köpt är Howard Phillips Lovecraft, Viskningar i mörkret.

Tillhör du en av de två, tre personer som läste den här bloggen för ett par år sedan vet du redan att jag dyrkar den här författaren. Om du är en av de nytillkomna läsarna får du helt enkelt lite på mitt ord, eller klicka på litteraturetikettlänken. Jag har använt upp alla beskrivningar av författarens storhet och dennes monumentala inflytande över mig och min kulturpersona.

Viskningar i mörkret är, precis som de andra nya Lovecraftutgåvorna, snyggt paketerad och laddad med rolig läsning, utöver novellen som gett namn till boken. Vi får en essä, eller något liknande, om ett av den gudomliga författarens besök i Vermont, där berättelsen utspelas, skriven av mr Lovecraft himself (Vermont – a first impression 1927), samt en informativ text av den mest sympatiske Lovecraftexperten i området jag kommit i kontakt med – Martin Andersson. Han har gett mig hur mycket information som helst, som ni också kan ta del av om ni klickar er till detta inlägg och sen klickar på länkarna. Det är bland kommentarerna han informerar, och han går under namnet Magistern.

Själva novellen är egentligen långt från en av mina favoriter av H.P, men ställer man Lovecraft bredvid alla andra författare framstår de som inkompetenta amatörer, för att generalisera lite. Det är alltså en jävligt bra novell med författarens adelsmärke över vartenda ord.

Omslag, översättning och, ja, allt, andas respekt och kärlek för författaren. Man har 75 sidor ren Lovecraftiansk skräck, ett omslag signerat Marmeladkungen - och mer därtill, för endast 100 kronor. Gillar ni obskyr kultur, kultur som hotas av rådande samhällsklimat, investera då denna ynkliga summa och få så mycket kvalité tillbaka.

NU!

Den viktigaste skivan, för mig, nr tio, äntligen. Låt oss besöka Umeå och efterlivet

Aaah Det här var som en pers, värre än att föda barn! Vadå undrar folket? Jo, att bestämma vilken skiva jag skulle välja, dat fanns många kandidater, men endast en platts kvar till den numera världskända listan över mina absoluta favoritskivor. Jag läste lite gamla inlägg i bloggen, från den tiden då jag inte kunde lägga in bilder, och såg en lista som nästa på pricken stämde med den jag nu författar. Tja, jag är konsekvent. Det antar jag är bra. Kanske.




Inte bara en suverän skiva, det är ett fantastiskt skivomslag, även.


Skivan Afterlife av Nocturnal Rites kom i en period av skivsläpp som verkligen färgat mig. Cannibal Corpse släppte Bloodthirst, Testament släppte the Gathering och Eminem släppte Marshal Mathers LP. Ni ser, tre skivor jag skrivit om redan, man skulle kunna säga att det var en så kallad guldålder för musik.

Första gången jag hörde skivan var ta mig fan religiöst. Fredrik, gitarristen i bandet kom förbi och frågade om jag hade ett förslag till låtordningen, så jag lyssnade och, tja, helt plötsligt hade Nocturnal Rites gjort heavy metal rumsrent igen – rumsrent på ett bra sätt! Inga fåniga tilltag här inte: hårde riff, bra sång och, i vanlig Nocturnal Ritesordning: jävligt fjantiga/geniala texter. Kommer man undan med textraden: The seed of the serpent, the dagger of doom - So even death my die in deadland, är man bäst. Nils Eriksson är faktiskt en textförfattare av rang, det är bara det att man inte förväntar sig det av heavy metalband, för att generalisera lite.

Aferlife är Nocturnal Rites starkaste giv (New world Messiah på en klar andraplatts). Efter lite dividerande från min sida gav jag ett förslag på låtordningen, vill ni veta vad det var för förslag är det bara att titta på skivan. Jag tar alltså på mig all ära för att detta, deras bästa skiva, blev den som sålde minst… Vad är det FÖR FEL PÅ ER? KÖP! NU! Jag ser er… Jag hotar er!




Snubbarna som spelade på Afterlife. Volymen hade inte hunnit få gå ännu, Nobbe var söt, samt, vilket är bra, Fredrik är osminkad!


Testaments the Gathering hade gått varm hos Fredrik och det hörs, det som innan var ganska lättsmält, var på Afterlife aggressivt, men ändå hur snyggt som helst.

Sen var det ju det där med sången. Det finns de som föredrar Anders Z sångstil på de tre första skivorna, men jag föredrar den gamle Moggsångaren Jonny Lindkvist, hans hesa stämma är exakt det jag vill ha av en heavy metalvokalist. Att låtarna förmodligen inte gjort bort sig med Anders på sång säger bara att låtarna är suveräna – samt att Zacke är en bra sångare - jag hittar inte en tråkig stund på skivan. Efter golvningen av Afterlife, kommer Wake up dead och avslutar jobbet. Sen ligger man bara och dräglar medan hitt efter hitt serveras. Det är nästan svårt att beskriva skivan, jag gillar den så mycket. Det är som att beskriva sin penis, och även om man kan göra det, blir det nördigt att bara staplad hyllningar på varandra. Nästa lista jag ska skriva om måste vara något som har med sämsta skivan, eller boken, eller vad som helst, att göra.

En av skivans alla tusentals styrkor är att bandet inte har skrivit en låt och sen dragit karbonpapper över den, här serveras tunga jävla rökare som The sign, snabba Afterlife, industriella Genetic distortion sequence, progginfluerade Hellenium (som var den tilltänkta skivtiteln) och så vidare. Ingen slentrian här inte!

Afterlife var helt enkelt en av de skivor som jag och mina polare drack öl till under en jävligt lång tid. Än idag tar jag fram och lyssnar på den någorlunda regelbundet, vilket man inte kan säga om alla andra skivorna på den här listan.




Fredrik Mannberg, sminkad. Ser halvgay ut va?


Bandets nuvarande status är dock lite suspekt, så för att lite klarhet slog jag en signal till barndomsvännen Fredrik Mannberg, tillika gitarrist och låtskrivare i bandet.

Vad händer på gitarrfronten? Jag hörde rykten om en lite pojkspoling från Skellhell?
-Stämmer bra det. Vi fick tusentals demos och sånt att lyssna igenom. Många var katastrofdåliga, så vi provade Simon från Memory Garden på Oves inrådan. Det gick sådär, han har lite för mycket att göra i andra band för att det skall funka perfekt, men sen fick jag en demo från en kille som spelade jävligt bra. Jag tänkte inte mer på det än att jag bad honom att spela några Nocklåtar och skicka. Jag glömde givetvis bort det, men en vecka senare kom en inspelning med tre låtar som han plockat ut, samt plankade Nobbesolon.

Nils Norberg är en jävulskt kompetent gitarrist. Att plocka hans solon…
-Exakt! Jag var skitimpad och frågade om han ville provspela. Nils (Eriksson) var lite tveksam med tanke på att killen bara är 23 år. Jag bryr mig inte. Funkar det inte så är det bara att gå vidare. Jag svarade killen att om han ville prova så var det bara att komma ner. Han var inte intresserad, han hade just fått jobb och hade ett eget band han ville satsa på. Det tog några veckor, sen hörde han av sig igen och frågade om platsen fortfarande var ledig, och det var den ju. Han kom ner och spelade med mig och Nils, och då vi var färdiga sa både jag och Nils att om han vill vara med så kör vi.

Ni gillade det ni hörde alltså.
-Japp. En skön sak med honom är att han lyssnar på samma musik som jag. Det sträcker sig från krisiun, death metal, grind till 80-talsmetal.

Ok. En sak som jag har hört talas om är LSD, lead singer disease. Jag tycker att det skall heta Gitarrist syndromet. Nobbe var en fantastisk gitarrist och skitkul snubbe, men han var speciell. Innan han spelade med Nocturnal Rites spelade han i Auberon med mig. Jag minns flera gånger att han bestämde sig för att lägga ner metalen och ville hoppa av.
-Han gjorde det tillslut.

Mm Efter typ 15 år. Men du är inte rädd att den nya kille (Chris Rörland) ska vara likadan. Jag tycker att gitarrister generelt sätt är helt störda. (Yngwie...)
-Hehe Nja. Vi får se. Funkar det inte så funkar det inte. Men vi tror att det ska gå bra. Han är en trevlig snubbe, och vi delar på musiksmak.

När kommer nåt nytt då?
-Tja, jag har typ 15 låtar. Jag ska bara bolla dem med Nils, sen är det bara att köra. Det finns refränger och sånt som är klart, men det är inte färdigt på långa vägar.

Inriktning?
-Går inte att säga då vi egentligen inte samlat bandet. Vi har gjort två spelningar på två år. En spelning i USA och nu senast på Nordfest i Sundsvall. Jag har haft fullt upp med barn och renovering. Men nu börjar det bli daggs.

Jag hörde att Guillotine skulle spela in en skiva till. Hur går det?
-Alltså, vi har trummor till tio låtar klara. Det finns gitarr på tre av låtarna. Men jag blev pappa mitt i allt, så det fick stryka på foten. Det kommer att färdigställas, men just nu har det varit fullt fokus på barnet.

Vilket är helt rätt och riktigt. Kan man inte ta sitt ansvar är det bara att knipsa pungen. Sprid inte er säd och förstör en människa bara för att ni anser att det är er fulla rätt.




Nocturnal Rites, Afterlife. I love it!

Underhållning en söndag

Vinylsamlingen

Om någon har läst mer inlägg här på denna blogg än just detta kanske ni har läst om mina vinyler. De är inte jättemånga, men de har ingen bra adress, så att säga, i hemmet. Just nu står två backar i klädkammaren och resterande fyra backar hos svärmor. Det är inte rätt, det är inte bra, inte på något vis. Inte för att jag missunnar svärmor fantastisk musik, utan för att jag själv vill ha tillgång till den. Det mesta av de skivorna har jag bara på LP, och de har inte smekt mina örongångar på snart 20 år. KATASTROF!

Här tror jag lösningen kan finnas.

Men jag har en fråga på den, hur har NI löst det? Hur har ni sen löst förvaringen på cd-skivor? Ska jag vara tvungen att bygga en jävla möbel för att få platts med dem eller finns det något som funkar? HJÄLP!

Expedit. Ikea. Förmodligen byggd i Kina av slavar... Tyvärr. Jag skäms. Men jag jar förvisso inte köpt den ännu. Men jag vill. HELVETE!

Monumentala skivor att dansa eller slåss till

Jag hoppar över min viktigaste skiva nr 10 idag. Jag vet vilken skiva det ska bli, men jag ska ringa ett samtal och utöka texten lite, hade jag tänkt. Därför ger jag på fortsättningen: monumentala skivor. Det handlar alltså om skivor som kommit och tagit mig med storm av en eller en annan anledning. Jag har dessutom två icke metalrelaterade skivor på g. Allt känns speciellt och monumentalt just nu! Bra så.




Miljonprgram i andra länder...


Som sagt, inga disstade gurkor på den här skivan. Skivan: Original pirate material av Mike Skinner, aka the Streets. För att gå handlingen i förväg måste jag säga att det han gjorde efter den här skivan var bedrövligt, jag tror jag läste den perfekta beskrivningen i aftonbladet: gubbtechno - och människor, är det något jag aldrig skulle göra är det att lyssna på gubbtechno. Men jag försökte…

Jag hade en lustig polare i Umeå som heter Jon Ö(känd), han spelade den här skivan på en fest och började dansa som en galning. Med tanke på att vi var fyra pers, alla med penisar, och helt skadade av kvällen, var det bara att garva. Jag var relativt nyhemkommen från min tid i gbg, och världen hade året innan skådat två flygplan som skenat in i 2 byggnader i NY. Ordet surrealistiskt är snart överanvänt av mig, men… I brist på andra ord.




Musiken Jon dansade till var störd, fel på något sätt. Takten var knäpp, och melodin var helt galen. Jag bad om att få höra låten en gång till efter att dansen till allas glädje avtagit, och insåg att detta var genialt. Jag köpte skivan dagen efter och sen dess har den en väldigt speciell platts i min samling.

Det var något nytt för mig. Killen rappar på någon skitig brittisk dialekt, det låter galet men på ett bra sätt! Sen var texterna befriande. Relateringsfaktorn var på topp och hans andra betraktelser var underbart melankoliska. Jag började av någon anledning ofta att tänka på ett gammal favorit-tv-spel till min Amigakonsoll, Beneath a steel sky.




Underbart spel!

Låten:



De låtar som jag lyfter fram är arbetareposet (amigalåten!!!) Weak become heroes, Stay positiv, The Ironi of it all, för en klockren beskrivning av fyllon, samt de tre första låtarna. Men det finns ingen dålig låt på den här skivan, bara för att jämföra med skivan efter där det finns två bra låtar och resten är utfyllnad.




Jag har försökt komma över någon ny låt av the Streets, men jag glömmer bort det, han har så effektivt dödat mitt intresse för sin musik. Original pirate material är dock inget mindre än mitt ledmotiv till 2002. Det är inte harskit.



En gubbtechnoartist numera, tydligen...

Hur alliansen arbetar...

Jag läste i periferin om att SD och de rödgröna skulle har samarbetat igår och suckade. Givetvis sket jag i det, jag bryr mig inte om allt som händer, även om jag stör mig på merparten av vad högerspökena håller på med.

Sen ramlade jag in på Jonas Sjöstedts blogg, som jag så ofta gör, och såg att han var inblandad i intremezzot. Då blev det intressant, det finns ingen politiker som jag har så stor repspekt för som Sjöstedt, han är ärlig, rak och hur jävla trevlig som helst - Reinfeldts antites, samt även min, fast jag inte ljuger som Reinfeldt.



Han som är närmast kameran är min statsministerkandidat


Sjöstedt skrev att en SDare frågat om det fick vara med på rödgröna sidan, Sjöstedt sa nej. Dock röstade SD emot alliansen i ett par frågor, resultat lät inte vänta på sig: ut i bonniermedia skriker högern: SD och vänstern samarbetar! aaaaah Ett resonemang som alltså gör att SD redan samarbetat med alliansen i bland annat talmansfrågan, skit i det, säger borgarna, fakta är irrelevant.

Aftonbladet skrev lite mer nyansierat än bonnierkartellen om det. Men rubriken var usel, korkade människor tror nog fortfarande på allianslögnerna.

Åt helvete med bonnierkartellen, åt helvete med moderat retorik som går ut på att bara ljuga.

Nu måste jag ha sprit.

Ambivalens

Viktigaste skivan nr 10?

Jag är helt nollställd.

Frågan som jag ställt mig är, ska jag välja en hårdrocksplatta bara för att jag lyssnar mest på hårdrock, eller ska jag välja en skiva med någon artist som inte spelar hårdrock och som får representera all annan musik jag faktiskt lyssnar på.

Jag har ju ett litet problem med hårdrocken, jag gillar nämligen inte hårdrockare. Ni vet, de som lyssnar på Bandit och röstar på SD, de finns en hel hög av dessa hjärndöda kvalster på vår jord. De som jag kan identifiera mig med tar inte livet på särskilt stort allvar men de beter sig aldrig dåligt mot andra människor bara för att de kan. De människorna behöver inte vara kommunister, men de flesta är det, med ett par få undantag – undantagen är de som startar skivbolag och försöker blåsa lite folk i smyg… De blir moderater. Men oftast har de ändå ett rättpatos som vida överstiger gängse borgarsvin.

Nå, skit i det. De skivor som jag inser får stryka på foten, men som absolut borde ha fått platts här, är bland andra, Terminal Earth av Scanner, Heavens Gates Livin in hysteria, U2s Rattle and hum, A-has debutskiva, Björks debutskiva, Elvis (valfri skiva med låtar från hans tidiga karriär), Doly Parton (typ samma här), Meatloafs bat out of hell, Savatage, Hall of the mountain king, Bon Jovis trea (slippery when wet), Europes alla skivor fram till Out of this world, Cypress Hills alla skivor fram till ’til death do us part, nästan vilken Yngwieskiva som helst och så vidare. Alla dessa artister har gjort musik som någon gång i mitt liv betytt otroligt mycket för mig. Må så vara att det kanske var då jag var 10 år, det spelar ingen som helst roll.




Tänkbar skiva till hylllningen, självklar skiva till ölen!



Jag har ett hum om vad jag kommer att välja för skiva skriva om, men förmodligen slutar det med att dessa reservationslösa hyllningar pågår tills jag dör. Regler? Fuck ’em, jag är en rebell!

Nu ska jag be svågern om ursäkt för att jag glömde hans födelsedag igår trotts att sambon påminde mig tre, fyra gånger… Jag är officiellt sämst på att komma ihåg sådan skit. Sluta fyll år! Ring och säg att ni har fest till er ära, så kommer jag och tjoar. Givetvis bjuder ni på spriten, det är eran fest. Då jag fyller år bjuder jag! Tur att ingen kommer.



Min dotter, samt en lite mindre kusin, dotter till karln som jag glömde bort igår. Härmed tillägnar jag detta inlägg till hans dotter Elvira. Henne kommer jag att köpa mycket sprit åt då hon blir 15.

np: Edge of sanity, Darkday

Dagens Lefsa

Liten te-kopp. Lite Lefsa.

Te från Brunnkullan. Lefsa från Vestlandslefsa, Norge. GOTT!

Trevligt eftermiddag på er.

np: Opeth, Harlequin forest

hahahaahaha hahahahaha

Dags att lyssna på läraren. Och du: Miskantonic university kanske inte är det bästa valet av skola...






Ondska ser förvisso mer ut som valfri borgare eller Johan Norberg, men egentligen borde det se ut så här.





Äntligen barnkläder i min smak. Synd att jag redan har fått mitt samlag.

Blog

Vill ni tjöpa? ok

Nevermore, en annan blogg och så stjärnan som lysar upp världsalltet: JAG

Jag blev ombedd att skriva några ord om Nevermores senaste skiva, och eftersom att jag ändå lyssnat extramt mycket på den skivan på slutet, samt att jag och sambon pratat om den, tänkte jag: varför inte, och så skrev jag. Jag skrev för långt så klart. Vill man se det jag skrev på sitt rätta ställe klickar man här, på länken till ypperliga bloggen Metal, en blogg som känns jävligt gedigen, då han som har den uppdaterar den minst en gång om dagen, samt att han tar skrivandet på allvar. Jag gillar det, om ni har någon gemensam nämnare med mig kanske ni också gillar bloggen.



Spindeln i navet. Hjärnan i... Spindeln i navet!



Är man handikappad (som mannen på bilden här ovann) eller just har samlag och inte har händerna fria, men ändå vill läsa vad jag skrev om Nevermore kan man läsa här under även. Hur ni skall skrolla ner har jag ingen aning om...






The obsidian conspiracy

Min relation med bandet Nevermore är som en svamp – den har fått fäste och växer sig starkare för varje skiva de gör. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha lyssnat på Sanctuary då det begav sig, så jag lyssnade på Nevermores debutalster då den landade i skivbutiken. Jag var besviken så det förslog, på den tiden ville jag att sångarna skulle låta som Kiske, Tate eller kanske Midnight (Crimson Glory), att då hålla på att fjanta sig med onödigt och mediokert growl var inte imponerande i min gamla bok. Det tog ända till Dreamin neon black innan vi fann varandra, och sen dess har kärleken till bandet bara blivit starkare. Jag har även börjat uppskatta de gamla skivorna.

Jag var alltså full av förväntan på The obsidian cospiracy.

Det inledande riffet golvar mig, men sen händer något – eller snarare – sen händer ingenting. Terminaton proclamation är bra, men det lyfter inte till de majestätiska höjder som det intrikata riffande från Loomis sida brukar göra. Det är lättsmält och jag märker knappt att det är en ny låt fören jag börjar undra vad felet är.

Många lyssningar senare inser jag att de gjort sin sämsta skiva på länge. Skivan är bra, men den är inte den pärla jag hade önskat. Musikaliskt är Nevermore då de är som bäst, episkt och disharmoniskt, snyggt på ett förvridet sätt. Jag har alltid älskat deras dödsmetalinfluenser som de inkorporerar i sin musik. Det är nästan bortblåsta på denna skiva. Min sambo gillar bandet mer än mig, och hennes kommentar är ganska träffande: de har blivit gamla. Det är kanske inte åldern det beror på, men det låter lite tråkigare. Bästa på skivan är första låten och titalspåret – plus coverlåtarna, som är två till antalet (Temptation av The tea party och Crystal ship av the Doors). Without morals står ut även den som en av skivans höjdpunkter, samt för en galen text.

Allt som allt är skivan ändå bra, men om man ställer bredvid Dead heart in a dead world, Enemies of reality och This godless endeavor, framstår den som ganska svag.

Om siffran 3 betyder bra, är det helt klart det betyg jag vill ge denna skiva. Den är verkligen inte dålig, den är bara tråkig, jag hade hoppats på mer efter en paus på 5 år.

Det kan ju förvisso vara så att det är jag har blivit gammal.

Nu, avslutning av filmgenomgången...

Nu börjar det ta slut på filmer jag faktiskt vill se på, eller filmer som jag i alla fall har något som helst intresse att titta på. Det är nog bara G.I.Joe kvar, om den nu har kommit – samt ett par halvglömda skräckisar som jag får ta vid nästa sjukdom.




Tuff kille med bedragen och våldtagen tjej i handen


Jag har alltså sett Clash of the titans, och som hårdrockare för det namnet tankarna till turnén med Slayer, Megadeth, Antrhax och Metallica, samt numera även en skiva. Filmen påminner dock inte det minsta om thrashgrupper vars skivor kan försätta berg. Filmen påminner om skit. Filmen börjar, en son till Zeus föds. Barnet är vuxet, hamnar i det äventyr som den här filmen skall föreställa, och sen är det slut. Typ. Det finns en äldre version av filmen, jag vill se den innan jag krossar den här filmen. Extramaterialet – jag har kommit på mig själv med att titta allt mer på sådant – visar lite mer djup än den pöl till film som Clash of the titans blev. Se inte den här filmen, om ni inte gillar hjärndöda filmer, då är den perfekt!




Mer hårdrock i denna film, så klart. Titeln till trotts, denna film var hårdare än Clash...


Sen såg jag en film som jag trodde skulle vara lika dålig som Clash, Iron Man 2. Men den var inte alls dålig. Jag kan ha åsikter om att de börjar gräva så djupt i Marvels universum att de har tagit fram ”shield”, en helt orimlig brottsbekämparorganisation som påminner om… ingenting. De har en flygande bas, och agenter som kan allt, alltså, de-kan-allt. Då de inte kan arbeta in fantastiska fyran, spider-man eller, Hulken, Daredevill, Punisher, Electra eller X-men i handlingarna till filmerna - de ska ju utspela sig i samma värld, och i de flesta fall även i samma stad – blir det endast störande. För mig.

Jag bortsåg från det och gillade filmen för vad den var; trevlig action med lite fårskallig humor, mindre sexistisk är ettan, och lite mer handling. Även om jag tycker att skurkarna börjar bli taniga, eller snarare omotiverade. Sen slutar filmen med en nickning åt nästa projekt för Marvel: Thor. Men jag vet inte om det är till Avengersfilmen eller till en egen Thorfilm. Skit i det. Se den här filmen om ni gillar snygga effekter och inte har några krav på filmhandlingar, generellt sätt.

Nästa projekt hoppas jag blir att avnjuta de böcker som stått på kö ett tag. Det har börjat röra sig på den fronten. Äntligen.

Cherrio!

filmer

Det har varit en fullproppad filmvecka nu då sjukdom besvärat mig. I feberyrsel har jag tittat på filmer som jag inte kunnat så då varken min sambo eller dotter gillar skräck eller viss science fiction.

Transformers, revenge of the fallen, är en film som faller in i kategorin: i brist på annat. Jag är dock ett gammalt fan av serien, så jag föll till föga. Och det var en bra film! Bättre än ettan, tyckte jag. Roligare, mer aktion och ganska bra skådespel, i alla fall av en del skådisar. Man får ta det för vad det är. Underhållning på ganska hjärndöd nivå. Men fantasifullt, och det gillar jag. En fet rekommendation på den filmen från mig således.





District 9 har jag velat se sen dess existens uppenbarade sig för mig. Jag gillar hur man visar problematik från ett annat perspektiv, och då man lägger till ett rymdskepp, som sagt, då är jag nästan redan helt såld. Handlingen var enkel, men gripande, man kände både med ”räkorna” från rymden, och den nördiga tjänstemannen som blir smittad av räkgeggan. Kul jakt, smällar och lite humor. Kul också hur räklägret var upplagt, och hur brottsligheten fungerade, det kändes autentiskt.

Prince of persia, alltså seriöst – jag gillar Jake Gyllenhall, men om man ska spela en persisk snubbe, kan väl välja någon som påminner om en persier? Skiter man i det har man en ganska roliga matiné att titta på. Fantasy, baserat på tv-spelet med samma namn. Originaliteten är låg, men roliga bikaraktärer och gullig handling funkar i detta fall. Helt ok rulle.


Pandorum överaskade stort. Science fictionskräck av högsta kvalité, av Event Horizonskaparen Paul w s Anderson. Människan har skickat ett skepp mot en planet med jordliknande förutsättningar, jorden själv är utarmad och förgiftad. När en av rymdpiloterna vaknar för tjänstegöring visar det sig att något inte stämmer. Bra skådespelare, bra story och ångestfylld handling. I love it! Se den.





Book of Eli, var lite för kristen för att jag skulle gilla den helt. Filmen var bra, men lite fånig. Jag gillar ju postapokalyptiska filmer, böcker och allt, undergången is the shit! Om man jämför filmen med Vägen, vilket man bör kunna, så fick man här en förklaring här till ödeläggelsen - vägen är råare. Kul med Mila "Meg" Kunis is en filmroll, det var ett tag sen, och American psycho 2 är… ghaa



Meg, Solaria... Mila. Livrädd.

I kväll är det The Talisman i munnen och Sir Lord Baltimore i örat.

Men om man dricker en sån här MÅSTE man också lyssna på det här

Warrant, en gammal glömd akt som varken var bra eller dålig. Jag bjuder på lite annorlunda skit av bandet

Partyparty

Hon.Är.Min.Körsbärspaj.




På 80-talet hade alla band med självaktning (läs: skivbolag som ville tjäna pengar) en ballad.




En del band hade bara ballader.



En del bättre än andra.



Här måste jag säga att bandet blev bättre!



Här var de som bäst!



Ha en trevlig lördag!

Viktigaste skivan, för mig, nr 9 - nu lämnar vi hårdrocken ett tag

Jag kollade igenom de valda skivorna och det slog mig rätt hårt att det bara är metal av olika slag. Jag lyssnar faktiskt på annan musik också även om just hård rock är det bästa jag vet. Det handlar inte bara om gitarrdriven musik.

På slutet av 90-talet hade jag gått igenom en 4:a årig heavy metal /power metalera. Det var Rhapsody, Gamma Ray, Nocturnal Rites, Helloween, Symphony kryss och så vidare och så vidare, för hela slanten. Man skulle kunna säga att jag ruttnade lite på genren, inte för att jag ogillar den, tvärt om, men man kan inte bara leva på godis, så att säga. Så där satt jag på en fest och helt plötsligt tyckte jag att musiken i högtalarna var ganska skön, trots att det var hip hop – och trotts att det inte var Cypress Hill, som jag av någon anledning fattat tycke för. Jag frågade vad det var för en artist, Dr Dre. Ok Fine, jag köpte hans senaste skiva, Chronic 2001 och fastnade. Det fanns någon suggestivt och släpande över musiken – som om musiken var hypnotiskt på något sätt. Jag hittade en massa favoritlåtar på den skivan och började kolla vilka som pratade/sjöng i de. Ett par namn kände jag igen, Snoop Dog har aldrig varit en favorit, ALDRIG, men jag kan gilla ett enstaka spår – dock insåg jag att jag var på rätt spår att dissa snubben då han gjorde en duett med Justin Timberlake. Vilket jävla skämt. Kan ingen döda Britneys gamla toyboy? Jag HATAR hans Michael ”pedofilen” Jacksons rip-offpop. Kräkvarning de lux.




Om denna snubbe kan bli sexsymbol finns det hopp för mig med!



En av snubbarna på skivan hade ett jävla flow, han som sjöng refrengen i Forget about Dre och gästade på två spår till. Eminem. En för mig helt okänd artist fram tills då.

Jag trodde att killen var färgad, precis som alla andra på Dre-skivan. Jag köpte Eminems just utkomna The Marshall Mathers LP, och undrade varför han hade en vit snubbe på omslaget. Jag undrade i ett par sekunder innan jag sket i det. Skivan var helt jävla fantastisk. Det var en ganska ny erfarenhet för mig, jag vet hur en rockskiva är uppbyggd, men det här var annorlunda. Jag tror att en stor del av min vurm för musiken kom av att det var helt annorlunda. Sen lyssnade jag på plattan nästan oavbrutet under den sommaren. Ja, med undantag för Bloodthirst av Cannibal Corpse, som också kom då någon gång.

Många av gästartisterna har jag kollat upp och fastnat för i efterhand, speciellt han som sjunger på skivan galnaste låt: Remeber me, Black trash, the autobiography of Kirk Jones, är den bästa hip hopskivan som gjorts, men jag håller ändå Marshal Mathers LP högre, den var min första riktiga kärlek utanför kaggarna jag var uppvuxen med, och det är ganska imponerande, av både mig och skivan.



Förvirrande för en okunnig gammal Umeåit!


Musiken då? Jag höll första spåret, Kill you, och sjuan The way I am samt Didoballaden Stan som skivans toppar. Sen är det ganska jämt mellan resten av låtarna. Jag gillade nyinspelningen av Bitch please II, Who knew och även första singelvalet The real slim Shady.



Jag hade ett tag allt killen spelat in, demosarna från innan genombrottet, fullängdarna och ett par av de skivor han gästade på. Problemet med Eminem är att han håller en ganska ojämn standard, the Marshal Mathers LP och debuten får ses som lysande undantag, sen är det ganska mycket utfyllnad på hans skivor. Om man ser D-12s debut som en Eminemskiva är den lite över hans valiga standard (deras andra skiva var ännu bättre), The Eminem show är bra, men ojämn. Mycket av Eminems styrka ligger i hans flytet då han rappar, och i texterna, som brukar vara sylvassa, eller dråpliga – helt enligt vad jag önskar i vanliga fall.

Titelspåret till filmen 8-mile var svängig, men fullängdaren som kom efter filmmusiken (som var mediokert) var en besvikelse; hip-hopen var ganska politisk under den här tiden, Bush hade invaderat Irak och Afghanistan, lagar började trakassera vanliga människor, men Eminem gjorde bara en låt som verkligen handlade om skiten, och då blev jag lite sur, killen som alltid retat etablisemanget, lade sig ganska platt för dem. Visst var Mosh en bra låt, men allt för ensam – ändå var Encore en bättre skiva än Eminem Show.




Eminem, berömd för antibögtexter, tillsammans med känd gay. Underbart! Böghatare, ta era liv!



Relapse var en besvikelse, han hade varit borta från scenen så pass länge för sina missbruksporblem och sorg på grund av vännen Proof (Deshaun Holton) från D-12, som skjutits till döds.

Jag har inte ens lyssnat på hans senaste Recovery, men jag har blivit rekommenderad att göra det.

Nu för tiden är det, i vanlig ordning, de lite mer brutala artisterna jag lyssna på. De kvinnofientliga nördarna som skryter med stora bilar och hur de behandlar tjejer var jag aldrig riktigt inne på – visst kan jag hantera det, jag är uppvuxen med Mötley Crüe trotts allt. Imortal Tecniques politiska aggressioner passar mig bättre.

Och du Eminem, eftersom att du forsätter med att försöka upprepa succén du hade med Dido och låten Stan, kan du inte låna ut lite tid åt Laleh, jag tror ni skulle kunna skapa mästerverk tillsammans!



Hur som haver var Marshal Mathers LP en vändning för mig som jag behövde. Och vad folk än säger om den, den sålde 19 miljoner ex fram till 2005 (jag ids inte leta efter färskare siffror). En modern klassiker helt enkelt.


Bonus: från Sticky Fingaz debut, med Eminem, givetvis.