Rickard Berghorn. En schizofren beundran från min sida

En stor favorit i min värld är före detta bokfölagssnubben Rickard Berghorn. Jag beundrar hans litterära gärning fullt ut!

Jag beundrar inte en relativt nyfunnen (?) vurm för pappskallen Pär Ström. Först skriver han ett blogginlägg som endast kan tolkas som märkligt, länkar till en sida som skall vara antitesen till Kawa Zolfagarys Kränkta vita män. Japp. Sidan heter Kränkta vita kvinnor. Jag klickade för att se om det var ett långsökt skämt, för någonstans önskar jag att det var det, ett långsökt och helt misslyckat skämt. Men nej, det var bara dumt.

Vad jag håller på med just nu? Angriper en person, bara sådär? Nja. Jag har dock några åsikter om hans åsikter. En metadebatt om det någonsin förts en. Min blogg passar utmärkt som plattform för det.

En artikel skriven av herr Berghorn länkas i det trista blogginlägget, den finns i Tidningen kulturen. Mycket välskriven, som sig bör med ett litterärt ess bakom pennan. Men jag läste hela texten, två gånger, och inser: Det är nåt som stinker i Danmark, eller Vetlanda kanske det var... Och samtidigt, i ett par av frågorna han tar upp, har han med glasklar skärpa stuckit kniven rakt in i den ruttna varböld som är muslimhat och högerextrem retorik. Så. Jävla. Magiskt! Klockrent!

Sen kommer haveriet jag begråter; där vilken människa som helst med tankeförmåga inser att det som kallas klasshat inte är ett angrepp på en oskyldig överklass, tolkar Berghorn det som vansinnigt hatiskt och fruktansvärt. Men. Klasshat är frukten av förtryck. Klasshat är resultatet man får om man kliver på en människa om och om igen. Förstår man inte det är det fan i mig något fel på analysen. Att borgare medvetet misstolkar detta för att få bre ut sig i indignation är en sak, men det här? Ridå!

Åsikterna om feminism har jag dryftat med honom på hans blogg, i det inlägg jag nämnde - jag kan lugnt säga att jag inte tror att han publicerar min senaste kommentar - och jag blev förlöjligad. Verbalt, inte faktamässigt. För även i den frågan havererar killen. Grovt. Om man talar om feministhat som något som "kanske" finns, då är man ute i galen tunna. Om man får för sig att feminism är samma sak som att älska SCUM-manifestet, då har man gjort det otroligt enkelt för sig själv.

Just Solanas känns lite som feminismens egen Stalin. Enligt wikisidan om henne blev hon utsatt för sexuella övergrepp, och levde ett tag som hemlös. Att nämna att hon var mentalt instabil känns nästan onödigt. Jag kan inte förstå eller försvara hennes handlingar, man mördar inte! Men jag ser i alla fall en problematik som är värd en mer ingående studie. Av någon annan än mig. Som feminist betackar jag mig från att ha den kvinnan som åsiktsfrände, på samma sätt som jag avsvär mig alla likheter med Stalin.

Jag skriver det här här, för jag hade gärna diskuterat dessa frågor med Berghorn, jag brer dock inte gärna ut mig i hans blogg med texter av den här längden. Så ofta. Han har ändå giltiga infallsvinklar i de flesta frågor. Han avslutar artikeln i Tidningen kulturen, med lite självkritik, men det är en självkritik som låter ihåligt, då han faktiskt inte godtar fakta som han inte gillar. Han har nämligen en till dålig sida. Han är klimatförnekare.

Hur det nu är med det så missar han att göra en analys av det han konstaterar. Att dagens samhällsdebatt är smutsig och perverterad. Jag känner att han är nåt stort på spåret, men att han slutar lite för tidigt i sin text.

Men. Han ÄR värd att läsa. Man måste inte hålla med alla om allt.