BOK: Kee Marcello Rockstjärnan gud glömde, med Stefan Johansson

Då har jag tagit mig igenom Umeås största rockstjärnas biografi. Rockstjärnan gud glömde. Vilken jävulskt bra titel, för är det någon musiker som blivit misshandlad medialt och av fans - den mest kritiserade Europplattan är ju tveklöst Out of this world - då är det Kee/Kjell som har blivit det. Out of this world är måhända trist, så kritiken mot skivan är inte orättvis, men den ska hamna på rätt ställe, inte på Kjell Lövboms axlar.

Jag måste erkänna att jag inte hade den blekaste aning om killen karriär, och då har jag ändå gjort det till min grej att ha koll på karriärer, innan jag läste boken. Jag älskar att läsa om musik och musikutövarna - oavsett om jag gillar bandet eller inte. Ok, den svenska popscenen är en relativt svart fläck på min karta, men att jag inte hade en aning om att Kjell - eller Kee som han verkar heta numera - hade spelat i Noice, det är fan skandal på min ära. Jag menar, jag vet ju saker om Umeåmusiker som ingen borde behöva veta...

Det här är alltså den senaste av rockbiografierna som jag har läst, och det här är helt klart den mest personliga, kanske också den bästa efter the dirt? Det står inte mycket om de andra medlemmarna i Europe. Inget elak är skrivet, men ärliga saker finns det gott om. Mycket självkritik, och en massa galenskaper. Precis som Lemmys biografi är det mer berättelsen om bokens författare man får ta del av, med den stora skillnaden att Kjell/Kee ta mig fan verkar ha valt en perfekt titel till sin bok. Han är verkligen rockstjärnan gud glömde. Visst, man kan inte säga så, och sen läsa om de snurriga och galna upptåg som han deltog i - det finns många som aldrig fick ha så roligt, om man är lagd åt det hållet, men, det som kom efteråt. Pengarna som han blev blåst på, flera gånger - sättet han blev sparkad ut Europe på, och så vidare. Det är inte utan att man får sympati för huvudpersonen.

För mig som Umeåbördig är läsningen dubbelt underhållande. Jag vet ju exakt vilka adresser han pratar om, då han beskriver sin ungdom, och han gick i skolan i samma lokal som jag sålt hans skivor från, men det är en annan historia. Att vi dessutom bott grannar - med tio års mellanrum förvisso, ja, för mig är det fint och roligt.

V-slätt, Umeå. Foto av Radiogirl

Jag har givetvis letat upp en del demolåtar som Kjell/Kee berättar om, och seriöst, Prisoners in paradise kunde ha varit så jävla mycket bättre, och det är en bra skiva. Speciellt om de slängt skitlåten I'll cry for you och Halfway to heaven rakt åt helvetet, och tagit med Wild Child, Yesterdays news och så vidare. Sök på Le Baron Boys på Youtube.



Boken är givetvis inte lika galen som Ozzys bok, eller lika historisk som Lemmys, men den är den mest skärpta av dem. Roliga saker i boken är ju bland annat då Kjell/Kee kritiserade Pinochete, och sen faktiskt klarar av att försvara det! Olof Palme finns med i boken, då han umgicks med den lokalt kände Hilding Lövbom, socialdemokrat och pappa till Kjell/Kee. Som tänkande människa är det befriande med en musiker som vågar ta i problematiska frågor och ta ställning. Allt för många nöjer sig med att vara feg eller inställsam. Ni kan dra åt helvete. Här har vi en arbetarklasskille, son åt en familj som fick flytta på grund av sina politiska åsikter. Folk fattar inte att det fortfarande är ett problem att ta ställning i den här världen.

Jag hoppas att boken ger Kee en rikare tillvaro, och att han hittar ett band som kan ta tillvara på den otroliga talang som han har. För den här boken, som var jävligt bra, gav verkligen mersmak och respekt. Det handlar ju faktiskt om en kille som bara vill spela musik och är jävligt driven. Knarket och vansinnet blev den frukt han skördade från sitt spelande.

Europe är sveriges största hårdrocksband. Vill man läsa om det, och en massa mer,  då är det här en bok att luta sig mot. Gillar man rockbiografier är det också en bra läsning, för den är bland det bästa i den genren.

Cd.on har den.

Författarna