Skeletor-syndromet

Just det!

I alla tider, i alla fall sen 1978, eller så, har jag varit en stor konsument av tecknad film. Har det varit aktion, eller spännande på något ockult sätt, då har jag klickat innerlig kärlek.

Det är fakta.

Mer fakta? Jo, under denna eon, detta eviga tidsförlopp som flutit sedan Scooby doo, Apkungen och diverse annat fantastiskt, har jag alltid gillat de onda snubbarna.

Jag älskade He-man, den tecknade serien, men jag hade ingen som helst sympati för de "goda". Adam, Teela, Man-at-arms osv. osv. De var präktiga, trista och helt meningslösa. Skeletor framstod som en rockstjärna i jämförelse, spännande, rebellisk och, för fan, han hade ju ett skelettansikte.

Hade de som gjorde filmerna varit lite trognare originalserien som DC gav ut, då hade man fått ta del av planeten Eternia som blivit kvaddat av krig, och kastats tusentals år tillbaka i utvecklingen.

Kanske hade den berättelsen, där man får se ondskans riktiga ansikte - det ansiktet som ler kärleksfullt mot egoism, makthunger och mord för egen vinnings skull, varit mer intressant att ta del av.

Men nej. Det vore allt för kommunistiskt. Socialrealismen är snuskigt, om de visar fel verklighet... Nej, istället bjuds vi på en tillrättalagd och moraliserande soppa som ingen frisk människa kan gilla.

Det är klart att man söker sig åt skuggsidan, den ger ju lite utmaning.

Hade modet funnits att visa ett post-apokalyptiskt samhälle, där konsekvenserna av vansinnet var tydliga, då hade jag garanterat gillat det mer. Det är ju inte en slump att den bästa kulturen är den som känns äkta - där ondskan är diffus och godheten inte är oproblematisk.

Detta problem är inte exklusivt för He-man, absolut inte. De flesta barnsagor som kommit under moralpanikens 1900-tal har varit propagandistiska; disneys Pinocchio, eller varför inte Snövit, är fruktansvärda våldtäkter av originalhistorierna. Pinocchio går från att handla om hur man behandlar de som man inte räknar som människor - ett stort och beundransvärt ämne att skriva om - i disneys filmatisering handlar det om en näsa som växer, samt längtan efter en själ... kräkreflexen klarar knappt av det. Snövit är nästan ännu värre. Men jag säger ingenting om den. Det kostar ingenting att gå ner på biblioteket och söka på Grimm.

Vad är då mitt problem? Alla fattar ju att kulturen som vi matas med är formad för att få oss att inte tänka på fel saker. Ni som INTE tror det, hur lättlurade är ni? Skämmes ta mig fan.

Jo, problemet är alla gånger jag hamnar i diskussioner med de som klickar gilla på Skeletor - utan att ha tänkt färdigt tanken. Varför gillar de de onda mer än de som kämpar för fred?

Jag hatar religion - all religion - därför försöker jag motarbeta den. Jag ställer mig inte och hejar på den onda sidan i religion för det. Det vore ju ÄNNU dummare. Jag förstår att det kan tyckas logiskt att om man vill motarbeta jesus, då börjar man gå på antijesus matcher och köpa den snubbens idoltröjor. Men hur långt har man tänkt då? Då har man ju bara valt en annan sida i samma sport. Men, jag hatar inte spelaren, jag hatar ju spelet. Som det brukar heta.

Det smarta vore ju givetvis att hoppa till en annan sport.

Så... Varför gör ni inte det?

För övrigt hade jag aldrig dessa problem med de japanska serierna typ Macron One och så vidare. Kan de bero på att de levde i det land där man faktaiskt varit med om det ultimata vansinnet: atombomben? Jag är övertygad om det.