Se. Den. Här. Filmen.Will Farrell har en humor som jag kan relatera till. Den är omogen och högljud.
Som jag.
De bästa filmerna Farrell medverkat i, som jag sett, är Stranger than fiction, Step brothers och många fler. Andra filmer jag har både hatat och skrattat åt är: Elf (alltså, det är en sepefilm - men rap-scenen...), Anchorman (det finns så mycket kul - och stört störda scener i den här filmen, ta bara scenen där Will har tagit på sig rakvattnet...)
...och så vidare, och så vidare.
Jag garvar också åt hans tv-enturage: The Funny or die, team.
Vid det här laget känner väl alla till att han är gift med en svenska, och spenderar sina... midsomrar (eller vad fan det nu är för högtid) här. Det märks på de ofta förekommande svenska referenserna, och på humorn, inbillar jag mig.
Hur som helst.
Jag lyckades med en sak som jag ofta lyckas med: att snubbla över någon intressant. Denna gången var det en trailer eller en dokumentär om The other guys. Jag såg Will Farrell, och undrade om det skulle vara en Talladega Nights, eller en Men seeking women.
Step Brothers vars så rolig att jag höll på att dö då jag såg den. På riktigt.
Men jag hajade till, Mark Wallberg. Seriös och bra skådis, men skulle han passa med Will Farrell?
Scenen jag fick se var den numera "episka scenen" där Marks karaktär får träffa Wills fru i filmen, Eva Mendez.
Jag återkommer till den scenen senare.
Först och främst spelar Will sin vanliga nördroll. Ingen gör den bättre. Ingen spelar bortskämd tonåring bättre än gubben Farrell. Det har givetvis med inlevelsen - och utseendet att göra. Mark spelar också han en typisk roll för honom - en ganska hårda och kantig snubbe. De båda är poliser.
Nåja. Filmen börjar med en biljakt där Samuel L Jackson och The rock - som är snutar - jagar ett gäng gräsrökare i en galen biljakt. De hyllas av folket, men hatas av alla som inser att man inte kan förstöra egendom för 12 miljoner - om brottet är innehav av 3 gram marijuana. De härjar lite mer, och sen dör de. Barockt. Och genialt! Det har gått ca fem minuter av filmen då de dör.
Marks snut vill kliva fram och ta över efter de två galningarna som stans bästa poliser. Will vill fylla i papper, för att han älskar sin uppgift.
Ja. Sen börjar filmen. Och jag skrattar tills tårarna rinner. Scenen där Eva och Will hälsar galna sexhälsningar till varandra; scenen som jag ska bjuda på där Mark träffar Eva första gången...
Ja. Micheal Keaton är med i filmen. En stor skådis. På riktigt alltså.
Vill ni se en asrolig - och harmlöst dum film - som överaskar med ett politiskt brännhett budskap, då är detta filmen för dig.
Just det politiska är underhållande; man blir inta matad med något, men visst fan är det en hånfull spark mot riskkapitalister - vilket känns helt rätt i dessa Carema/Attendo-tider. Mark Wallberg verkar gilla att göra medvetna filmer. En annan bra film han medverkar i är I heart Huckabees. Jag räknar inte filmen Three kings. Den är lite sådär, och har egentligen bara en bra scen.
Det här är fucking VINN!
Se filmen. Gillar ni den inte, då har ni dålig humor.
Och så till sist:
Man måste se hela filmen.
Toppraffel har skrivit om den.
10 kommentarer:
Will Farrel anno 2000-tal är ett luftslott. Du kollar bara på filmerna för att de är heta i år. Jag återkommer i slutet av nästa och frågar igen :P
Jag har rätt. Faktiskt.
Jag återser ofta Wills filmer. ;)
Hur som haver. Nästa fråga. Är musik något man återupplever på samma sätt som musik? Om inte. Varför är det skillnad? Det finns nyanser i båda konstformerna... Som man måste återbesöka för att upptäcka.
Bara för att. Jag vet att du är ledsen. Men du vet att
jag
har
rätt.
Faktiskt.
Denna ska jag se vid tillfälle. Verkar lagom galen för mig. Har sett filmen där Ferell var adopterad tomte-nisse/alv. Den köpte jag sen.
Filmer menar du? Jag letar efter en känsla i filmer lika mycket som i musik. Anledningen till att jag börjar finna ny musik ointressant är för att allt låter plastigt och för polerat. Precis som allt skräp från Hollywood saknar känsla och är digitalt.
Lisom re-make på Spiderman nu igen? Inget nytt kommer i filmväg, lika lite som det gör i musikväg.
C: Vet inte om jag ska ta det där som en hint att jag bara lyssnar/tittar på creddiga grejer? Då faller nog jag på att jag listar In Flames, Machine Head och Foo Fighters som några av årens plattor och att jag gillar Die Hard-filmerna.
Men jag skrev det ju också, jag letar efter en känsla i mina filmer och i min musik som du. Will Ferrel gör inte mycket idag för mig. Blades Of Glory visst, Taladega Nights sure men The Other Guys var skräp och jag skrattade knappt.
Å andra sidan gillar jag subtil böghatshumor och rasistiska skämt á la Family Guy, inte någon som snubblar.
Jag gillade Will Ferrel förr då han faktiskt kom med rätt innovativa grejer. Men han har blivit en produkt av Hollywood lika mycket som de fjantiga komedierna han medverkar i. Synd. Nästa till giljotinen blir nog Ricky Gervais. Han är redan i farozonen.
Fredrik skulle aldrig lyssna på nåt creddigt, oavsett om han gillade det. Han har gett internettalibanismen ett ansikte och jag ville ge igen lite med samma mynt ;)
VIlket haveri.
Den här filmen är skitbra. 8)
Och jag vill be att få påpeka att JAG BARA LYSSNAR PÅ KREDDIG MUSIK!
Det finns ingen med mer kredd än Kai Hansen. Dets kulle kanske vara Yngwie, men jag lyssnar på honom också.
8)
Folk få tycka vad de vill om vad de vill. Jag har inga åsikter om det. Om det inte är så att någon försöker förklara för mig varför vissa artister är bra och vissa inte.
Det vet jag redan. Jag är nämligen bäst. 8)
Skicka en kommentar