Yngwie J Malmsteen

Ibland säger en bild hur mycket som helst

Efter att ha försökt att hjälpa en polare att flytta, sjukdom till trots, är jag helst slut.

Hur avslutar man en kväll på bästa sätt? Med lite bra heavy metal. Så klart.

Vi pratar om Yngwie idag. Yngwie Malmsteen. En man som alltid ger mängder med diskussionsunderlag. Hur man än vrider och vänder på det, Yngwie är en gitarrist som berör.

Jag har alltid valt att skratta åt vansinnet, och samtidigt njutit av musiken. Killen må ha ett ego stort som ett solsystem, men han kan skriva musik. Det är något som ofta slängs mot killen, att han inte skriver låtar. Oftast sägs det av personer som inte lyssnat på Malmsteen sen Trilogy, och det säger faktiskt mer om Trilogy än om Yngwies låtskrivande.

Det finns dock en klassisk Yngwiediss, som är min personliga favorit, för att den är så korkad, nämligen den att Yngwie inte spelar med känsla. Jag förstår absolut om man inte gillar den neoklassiska, blusinfluerade heavy metal som Yngwie spelar, men att påstå att karln saknar känsla, är ungefär lika smart som att säga att jorden är platt; de som påstår dylika saker verkar ha en förutbestämd åsikt om att känsla försvinner med kunskapen att traktera instrumentet.

Det är väl bara att erkänna att ni inte gillar solodriven heavy metal, för känsla, det dryper Yngwie Malmsteen av. Låtar också.

Citatåtervinning: hur man än vrider och vänder på det - återvinning slutförd - måste man gilla heavy metal för att uppskatta det Yngwie Malmsteen presterar. Hans gärning är en sak. Jag tror inte att någon ensam gitarrist har haft en så stor inverkan på en så smal genre; stilen, snabbheten och hans innovativa harmonisering - man kan hata honom, men så stort är hans arv att alla hårdrocksgitarrister idag förhåller sig till honom på ett eller annat sätt - få saknar respekt.

Låtarna då. Ja. Det finns nästan alltid ett par skitbra låtar på hans skivor, någon tung låt som verkligen svänger, och så en eller två snabba pärlor. De mer blusiga låtarna är inte alltid killens bästa, om man frågar mig. Ibland överaskar dock även de låtarna. Styrkan med Yngwie är nog ganska motsägelsefullt, gillar man honom, som jag, märker man att det aldrig hinner blir trist, eftersom att han så ofta har nya sångare. Sångarna har olika styrkor, där en snubbe äger de lite soulinfluerade partierna, har en annan en falsett som får fönster att krossas. Sträv heavy metalsång; blussång - alla dessa röster har lämnat mästerverk efter sig. Alla utom en röst.

Så var är det du gillar? En snabb låt? Och jag ger för övrigt Yngwie kredd för låttiteln till den här låten. För att, för alltid, faktiskt är en jävligt lång tid.



En tung episk låt?



En sjukt svängig låt?



Yngwie har allt. Det är inte där skon klämmer.

Eller som han själv skulle ha sagt det. "Seriously, hare bra."

Det bara är så. Man måste inte älska det. Men respekt ska fanskapet ha.