Saab är på tapeten och jag kan inte påstå att jag är förvånad. För er som kan läsa bör det knappast vara en nyhet att Saab går lite dåligt. Eller lite, det har varit miljonförluster i flera år. Jag har funderat över varför GM inte gjort sig av med företaget tidigare, med tanke på GM själva har gjort förluster som går bortom en vanlig människas fantasi.
Som jag skrivit tidigare har borgarna lagt sig till med en debatteknik som stinker diarréns avföring. Den går ut på att man skall upprepa en dumhet så många gånger att de som lyssnar tänker: det måste ju stämma, annars skulle man väl inte upprepa sig så ofta?
Denna gång är upprepningarna två. Den första är: vi kan inte ta pengar från sjuksköterskor, skola och hey baberiba. Den andra upprepningen är: Vi vill inte vara ägare till Saab.
Vi börjar med det första. Nästa år kommer folk att få sparken från sjukhus, för att dessa sjukhus saknar pengar. Dessa besparingar beslöts innan det fanns någon kris för gemene man, innan krisen var känd. Dessa besparingar skylls av regeringen på kommuner och landsting. Själkritiken över förlorade skatteinkomster finns inte. Att staten själv skulle kunna gå in med pengar finns inte heller. Frågan vi bör ställa är: varför skära ner jobb nu, då jobb är det som verkligen behövs? Svaret är ideologi, eller snarare fundamentalism.
Pengar till systemets blodomlopp är ett måste om det skall funka med det kapitalistiska skitsystem vi styrs av. Det vet även kapitalister, men de gillar inte att säga det eftersom att det skulle innebära eftergifter för det privata ägandet. Och det är som sagt där skon klämmer. För samtidigt som man väljer att neka Saab pengar med mantrat ”vi kan inte ta pengar från sjuksköterskor”, så tar de pengar från sjuksköterskor.
Punkt två, och ett nytt mantra: vi vill inte vara ägare till Saab. Ok, här har vi då själva brännpunkten i Fredriks, Mauds och deras hantlangares våldsamma angrepp mot statligt ägande. De vill inte äga något. Det finns inget annat än ideologiska skäl för detta. Annars skulle inte borgarna ha haft så bråttom att sälja ut statliga företag då de fick makten. De vet att de mycket väl kan bli av med makten vid nästa val. Paradigmskiftet var akut, eftersom att det kunde vara tidsbegränsat. Deras lycka har legat i att om det kommer en ny regering blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att ta tillbaka det som sålts till sverige.
Den ideologiska aspekten är obehaglig, eftersom att de företag som sålts inte skadat eller skadade sverige - tvärtom - de har givit miljardvinster varje år, vinster som är borta för alltid nu. Vinsten från försäljningarna skulle användas till statsskulden, nu kommer de att gå in i det hål som finanskrisen skapat. Var det alltså vad som var bra för landet, eller ideologi som ledde till detta? Svaret kan en idiot förstå.
Fördelen med statligt ägda företag är att de inte måste gå med vinst, om vi inte hade lagstiftat om det, men det kan vi ändra, lagar kan skrivas om. Ett företag som inte måste gå med vinst kan behålla personalen även i kristider. De kan fungera även i kristider. De kan få anslag till forskning och utforska nya, miljövänliga alternativ, utan att behöva oroa sig över avkastning.
Jag vet att högern skriker att detta är monopol och en förvridning av den ”fria marknaden”, men den protektionism som de talar om finns även i deras värld. Skillnaden är att deras protektionism gynnar chefer och ett fåtal aktieägare. Den sociala protektionismen skyddar samhället. Jag vet inte vilken värld man lever i om man tycker att det är bättre att en person blir rikare än man bör kunna vara, eller att merparten av ALLA människor lever bra liv, men jag gissar att det är den borgerliga världen.
Men banker, styrda av vansinniga kvartalskapitalister, de som är ansvariga för denna kris, dem hjälper vi. Carnegie ropade någon…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar