Förra årets bokskörd.

Jag hade tänkt att skriva lite om böcker. Jag läser ett par i månaden om allt går bra och om den bok jag håller på med inte är för svårläst. D.v.s. för mycket jobbiga namn eller årtal, sånt har en förmåga att tråka ut även den bästa… Eller i alla fall mig. Men vad fan ska man skriva? Jag älskar böcker, det är skön flykt till en annan värld, eller en fördjupning i denna från ett perspektiv jag inte har tillgång till. Hur som helst berikar de mitt liv, men jag vet inte vars jag ska börja; det finns liksom ingen röd linje genom de böcker jag läser. Eller? Jag kollade igenom de böcker jag läst det senaste året.

Tärningspelaren av Luke Rhinehart var förra årets första bok. En sån där bok som jag velat läsa sen jag fick höra talas om den. Mycket bra psykologisk analys av mänskligt beteende, eller i alla fall ett intressant tanke experiment. Helt sjuk egentligen om en man som ger tärningen makten att bestämma sitt liv. Underhållande så det förslår.

Sheridan Lefanu skrev boken Carmilla som enligt i alla fall ett par vetare var mallen från vilken Bram Stroker skrev Drakula. Jag gillade den gotiska stämningen i den boken så då jag hittade boken Grönt te av författaren, en bok på typ 40 sidor, till ett mycket bra pris var jag tvungen att köpa den. Det var en skön spökhistoria. Typ.

Sen hoppade jag på Da Vinci-koden. Jag var tvungen att kolla upp hypen och då pocketböcker är så pass billiga slog jag till. Lättläst och underhållande. Det födde och väckte ett par frågor som varit latenta i mig ett tag. Frågor om dödahavsrullarna och bibeln: hur den skrevs (sammanställdes) och framförallt innehållet. Lättsmält och underhållande som sagt.

Andre Carneiros Piscina Livre är en mycket mer djupgående bok. Jag måste erkänn att det fanns delar av den som jag inte fattade helt utan var tvungen att läsa om för att greppa och trotts det så var jag inte helt på det klara med vad en ”ander” var rent tekniskt. Hur som helst är det en science fiction bok som utspelar sig i en avlägsen framtid där känslor och namn är nått helt odramatiskt; en av anledningarna till att jag älskar genren sf är att man kan ta ett ”problem” och placera den i en helt ny miljö med helt nya förutsättningar och sen ge sig på dem igen. Möjligheterna är oändliga.

Efter det hade jag ett par böcker av en ny favorit, Charles Bukowski och hans Historier från ingenstans. Jag gillar Bukowski för att det är äckligt och ärligt. Jag känner honom, han är jag och han är allt jag inte vill vara. Alla unga män/killar som läst hon säger samma sak. Varför? Han hymlar inte med sina brister. Jag önskar jag kunde göra samma sak.

Robert A. Heinleins AB Magi är en science fiction fantasy bok som påminner lite om Harry Potter och Neil Gaiman; bra och fantasifullt. Inte lika bra som Gaiman men absolut väl spenderade timmar.

Boken Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi hade väl alla utom jag läst. Sen hade den kommit på film och jag älskar film. Men av ren princip ville jag läsa boken först. Kanske var det dumt. Medans boken är lika rolig som jag föreställt mig så var filmen bra mycket sämre än vad jag trodde var möjligt. Bra bok var det i alla fall.

Jonas Hasan Khemiri följde upp debuten Ett öga rött med Montecore, en unik tiger. Jag var lite osäker på vad jag skulle vänta mig. Debuten är bra på grund av hans härliga språk, skulle det bara kännas som en uppföljare – typ som då Helloween försökte göra en Keeper of the seven keys part tre (eller the legacy som den väl heter) – jag hade fel. Boken var skitbra. Khmeriska har blivit ett begrepp.

En annan svensk författare, Per Wahlöö, hade jag bara läst en bok av tidigare Mord på 31:våningen – denna gång hittade jag uppföljaren Stålsprånget; ingen Beckbok utan det han skrev innan. Det är science fiction dystopi i ett mardröms likt Sverige. Påminner inte så lite om Huxleys Du sköna nya värld i sin dystra men lättlästa framtidsvision. Obehagligt nära sanningen. Precis som Huxleys suveräna bok.

Fjodor Dostojevskij, Idioten. En bok jag mer eller mindre tvingade mig att läsa medan dottern var på g ut ur livmodern; jag ångrade mig inte och Dostan är bevisligen en utmärkt författare. Men Brott och straff är strået vassare.

En bok som på ett avigt sätt påminner om Idioten är Carl Jonas Love Almqvist, Drottningens juvelsmycke. Relativt svårläst, eftersom att den är skriven på äldre svenska. Den håller dock hög klass och min sambo skall ha tack för att hon rekommenderade boken och sen fick mig att läsa den. Mycket trevlig bekantskap som skall utvecklas vid tillfälle. Alltså, den med författaren, min sambo är jag mycket väl bekant med redan. 8)

Charles Bukowski, Factotum. Var nästa bok jag läste. Need I say more? SE INTE FILMEN MED SAMMA NAMN!

Conanböcker hade jag aldrig läst innan jag började med Robert E Howards sista bok i den digra produktionen han frestade världen med innan hans tragiska och allt för tidiga bortgång Conan härskaren; serietidningen däremot är jag väl bekant med. Fantasy. Underhållande.

Charles Bukowski, Postverket. En hjälte. Varje gång jag hittar en ny bok av honom blir jag helt glad.

Andreas Roman, När änglar dör läste jag då jag blev pappa. Boken är lite finurlig. Underhållande. En alternativ tolkning av bibeln.

Arundhati Roy, De små tingens gud. Min flickvän och tillika sambo har rekommenderat ett par böcker åt mig. Detta är nog den bästa. Otroligt stark bok om ett par människors öde i Indien som samtidigt tar upp de klasskillnader som råder i landet än idag. Jag har dock blivit rekommenderad att läsa den på Engelska vilket skall vara nått i hästväg. Jag får väl lägga beslag på en sådan version av denna fantastiska bok.

Då jag köpte Brian W Aldis bok Gråskägg var det för att jag hade hört hans namn ett flertal gånger i sf-tidningar och böcker. Oftast nämnd som en av de stora nu levande författarna i den genren. Efter jag hade läst den upptäckte jag att han även skrivit det som blev filmen AI av Spielberg. Boken är mycket bra, dystopisk men ändock hoppingivande. På något sätt.

Svärmor gav mig och sambon en bok i present som tack för en utförd tjänst. Pölsan av Torgny Lindgren. Jag kommer att läsa mer av Torgny Lindgren är allt jag kan säga. Detta var min första bekantskap med mannen.

Guy De Maupassant är känd som en av novellförfattarnas mästare. Personligen hade jag aldrig hört talas om honom tills jag såg att Fakta och fantasi gett ut boken Horla, en skräckpärla på 50 sidor. Hittar jag mer av denna man köper jag det. H P Lovecraft var nog ett fan av detta.

Sambon styrde mig i ett till val av böcker att läsa. Denna gången blev det Moa Martinssons Livets fest. Och i likhet med Arundhati Roy, De små tingens gud är detta en klockren bokjävel som satte sig exakt där de ska sitta. Martinssons historia är väldigt olik Roys bok, men de har likheter – utöver det faktum att båda är kvinnor – handlar det om människor och deras öden under svåra förhållanden. Jag verkligen älskar denna bok och min sambo för att hon rekommenderar så bra böcker att läsa. Jag älskar henne förvisso av andra skäl också… hehe

Franz Kafka, Processen. En bok som jag bara skjutit upp läsandet av. Under denna tid var min dotter nyfödd men till min stora lycka hade jag en massa extra tid på mitt jobb att läsa på; det var lite att göra och mycket dötid. Jag läste nog fler böcker på jobbet förra året än vad som borde vara lagligt. Boken var inte alls vad jag trott. Kanske var det därför jag var lite besviken; det är inte dåligt, absolut inte, men jag trodde att det skulle vara skitjobbigt och svart. Detta är bara en bok om hur meningslöst allt kan vara. Träffande på sina ställen. Underhållande. Endast en passage var så drygt som jag befarat. Men den är inte färdigskriven (!!!) får man reda på som slutkommentar till kapitlet.

Da Vinci-koden var så lättläst att jag tyckte att jag kunde läsa den föregående boken också. Den hade samma kvalitéer och svagheter som föregångaren; uppbyggd som en hollywoodfilm men med roliga och intressanta hänvisningar. Änglar och demoner heter den.

Eftersom att Da Vinci-koden fått mig att påminnas om ett par frågor jag haft kastad ejag mig över boken Dödahavsrullarnas hemlighet av Michael Baigent och Richard Leigh. Skriven som en spännande uppsatts gled jag igenom den och fick svar på ett par av frågorna. Boken gjorde mig dock mest arg eftersom de svar jag fick var de förväntade. Vilket innebär religiöst förtryck av sanningen. Åt helvete med sånt! Intressant bok i vilket fall som helst.

Voltaire, Candide. En bok som jag ansåg att jag borde läsa av ren princip. Rolig som satan! En praktiskt sak med klassiker är att de oftast är klassiker av den anledningen att de är mycket bra. Det var denna bok.

Samma sak gäller väl för Steinbecks Möss och människor. Egentligen skulle jag läsa Vredens druvor men jag ville ha nått kortare att börja med. Denna bok med sina 100 sidor blev således perfekt. Jag kan ju säga att jag läste Vredens druvor ganska snabbt efter denna bok. Vredens druvor är en bok som på minner lite om Mobergs utvandrarsvit, både till stil och klass. Helt klart något av det bästa jag läst.

Lite science fiction i form av Steve Sem-Sandbergs bok Menageriet. Billig science fiction i Deltas serie är kvalité och bra underhållning. Alltid. Hittills i alla fall.

Charles Bukowski, Hollywood. En av hans sämre böcker. Den är dock jävligt bra! Men jag jämför med Postverket och Badkarsmusik. De är outstanding! Denna är bara mycket bra. Typ.

Sista boken förra året blev Mobergs Utvandrarna. Lättläst och bra handling. Moberg är så kunnig i historia att det nästan är som att läsa en historiebok. Många lärare rekommenderar denna mans böcker som läsning eftersom att han är så rigorös i sina efterforskningar. Jag gillar både det och det faktum att boken är bra.

Så… En röd tråd i allt detta? Jag tror att det finns någon, men förutom att jag gillar att läsa? I år har jag bara hunnit läsa tre böcker so far. Mobergs invandrarna, Heligt blod helig gral av författarna bakom Dödahavsrullarnas hemlighet. Den bok som Da Vinci-koden lånat mest från. Igår läste jag ut Neil Gaimans Stjärnstoft. En härlig saga!