Rapport underifrån

Jag har sett liv som jag inte velat se; sett människor med hopp tro och kärlek förintas av förutfattade meningar och korka byråkrati och – framförallt – de fördomar som det svenska samhällets arbetsgivare hyser. Vad motiverar en människa att kämpa då tacken är hån och blickar som skär genom ens hjärta och själ, vad nu själ är, som rakblad genom kött? Mer än vi tror. Annars skulle Israel brinna, USA inte finnas mer, England vara en krater i havet, Kina skulle vara världens största träsk, och så vidare…

Tappa bara inte fokus, då drunknar du.

I och med det system som vi när och som suger glädjen ur oss ger vi bort det viktigaste vi har. Men vi hade inget val. Vi har aldrig haft nått val.

En kompis förklarade för mig var namnet ”fittjaboys” kom från: Vi greps som vanligt efter att vi varit ute och festat. Det var nog en vardag och vi hade inte gjort nått, som vanligt. Eller så hade vi sparkat sönder några rutor. Vi blev i alla fall arresterade och en av grisarna står och gapar: ”Vad tror ni att ni är för några fittjaboys, va? Är det så ni vill att vi ska se på er.” En reporter fick tag på namnet på nått sätt. Kanske var det någon av oss som började använda sig av det. Hur som helst så fanns det ingenting innan, men efteråt…

Givetvis är det aldrig så enkelt; försök första frustrationen hos en människa som ser sina föräldrar kämpa och inte ens få ett jobb med anständig lön, samtidigt som andra människor, med svenska namn och en ljusare hy får det. Se dessa människor leka som barn på den gård de bor på, se hur snutar kommer och skriker åt dem för att de vill ha roligt som alla barn. Se sen hur de äldre människorna, tyngda av kriminalitet och kärlek till deras kamrater kommer och bjuder på glass, läsk, godis, ger dem kläder och annan skit. Vars hamnar lojaliteten? Vilka väljer man att följa?

Varför gå den långa vägen då det uppenbarligen går bra att gå den korta, enkla? Att kunna ge sin mor en BMW för pengar som betalats av knark spelar ingen roll, det är familj, det är kärlek. Man vill visa att man själv kan. Visa de vuxna, visa världen. Vi duger… Ni har sparkat på oss i år, nu sparkar vi tillbaka.

Med drogaffärer får man kontakter överallt, i övre klasser som i de lägsta; i nazistkretsar och i yuppiekretsar.

Nazi???

De flesta nazister, de som är ledarna, är inte nazister. De säljer anabola till unga osäkra människor som saknar trygghet. De får dem att känna sig delaktig i en rörelse. De tredubblar priset för drogerna till dem som följer dem. Det är pengarna som håller rörelsen levande. För vem faan tror ni att de där ledarna köper sin skit av? Bosse på golvet? Alla kontakter, i princip, skapas bakom galler.

Där kommer även verkligheten ikapp vissa så kallade gangsters. Här kommer alltså OG, Göteborgs fittjaboys, och med tanke på all uppmärksamhet de drar åt sig är de oomtyckta. De ställer kravet: ge oss provision av drogförsäljningen. Nej, OG är inget man skryter om numera. Få människor får så mycket stryk i fängelset.

Vad är problemet och vad är lösningen?

Tja, man släcker ingen eld om man siktar på lågans topp. Problemet är långt djupare än så, våra fördomar begraver vår värld i våld och förvridna värderingar.

Men det värsta vi kan göra är att skylla ifrån oss. Oavsett vem vi är. De idioter som anser att de har ett eget val, på liberala grundvalar och med förvirrande retorik.

Välkommen till en annan värld.

Den ni aldrig ser…