och mig kallar de extremist...

Jag är av den åsikten att man alltid ska ifrågasätta sina värderingar. Klarar ens "ideologier" inte av att nagelfaras av granskande ögon är de inget värda, så enkelt är det. En svartvit åskådning på en bredare skala. Så ska det vara.

Mina åsikter bottnas i att jag tycker att man ska vara snäll. Man ska inte ta sig friheter på andra människors bekostnad.

Det är _så_ enkelt. Naivt? Inte det minsta.

Somliga kallar det kommunism/socialism, jag kallar det sunt förnuft - man stampar inte på sina medmänniskor.

Mina meningsmotståndare kan aldrig bemöta de argument som kommer från min sida av det ideologiska spektrumet, inte med fakta eller resonerande argument i alla fall. De säger att jag och mina medmänniskor är extremister. De baserar det hela på att vi tycker att arbetande människor ska ha rätt till drägliga löner, åtta timmars arbetsdag, semester och så vidare. Extremism? Är det inte de som står för odrägliga löner, de som vill inskränka friheten med att ta bort vår semester - eller vill förlänga våra arbetsliv med flera år, samtidigt som de gör jobbet osäkrare och farligare - är det inte de människorna som är extremister?

För mig är det en enkel fråga med endast ett svar - arbetar man för exploatering av människor är man ett svin. Det är också därför jag anser att det är helt ovärdigt att bemöta motståndarnas argument med "fina" ord - de förtjänar det inte, de är ju för fan förtryckare.

En annan fruktansvärd sak jag står för är skatter. Meningsmotståndarna anser att det är stöld. Det är en snygg omskrivning av solidaritet. Vi är människor, vi har klyvt atomen, vi har varit på månen - men vi anser att det är extremt att hjälpa de mindre bemedlade.

Frihetens bojor skapas av förtryck. Jag vill bryta det förtrycket. Det gör mig till extremist...

Mina tankar för borgare bottnar i det enkla konstaterande att de är småsinta och korkade - och är de inte korkade, utan förstår konsekvenserna av sin politik, då är de onda. Endast onda människor tvinga cancersjuka att stå till arbetsmarknadens förfogande för att de ska få rätt till sjukpeng; endast vidriga människor förnedrar de svagaste med svammelretorik som bygger på frihet, då de egentligen berövar oss de individuella frihet de anser att de står för.

Men de som sätter ribban för det politiska samtalet anser att jag är extremist.

Ok. I den här världen är det alltså extremt att vilja hjälpa sina medmänniskor.

Är det så det ska vara får ni gärna kalla mig extremist, och ni som anser att det är dåligt, ni kan alltid dra åt helvetet, för ni förtjänar det.