Vikingar i byn.

Det var någon slags vikingahappening i byn, helgen som gick nu senast. Givetvis hamnade jag där. Inte för att jag älskar vikingar, utanför att det var en perfekt grej att ta dottern med på. Sol, djur, föräldrar, samt far och mormödrarna blev hennes sällskap den gångna söndagen.

Hon det handlar om, min Miranda, med choklad!

Det var mungigor hit, bromssmycken dit. Allt hemgjort man kunde tänka sig, samt möjlighet till att prova på att kasta yxa, kniv eller skjuta båge. Manligt. Det var dock ganska blandat klientel som testade sina förmågor. Papporna verkade gilla vapen lika mycket som döttrarna. I mitt fall var det dock mest jag som var intresserad av i alla fall pilbåge. Yxa och kniv kastar man ändå på jobbet vid extrem tristess. Men det är en annan historia.

En annan tjej.

Det var ett vikingatingsspel även, dagen till ära. Dotter tittade ett tag, men var mer intresserad av att ta med valfri kvinnlig släkting till kossorna och fåren. Jag är allergisk. Spelet var underhållande i alla fall, lajv-teater. Bosättningen har forslats från ett vägbygge och blivit en grej i byn. Gunnes gård tror jag det heter. Dottern älskar det. Jag tyckte att det var en lugn och skön tillställning, där man kunde äta medhavd matsäck i fred från massorna, samtidigt som man kunde stå och titta på en smed som tillverkade något skitviktigt. Terapi.

Så lite kommersialism som möjligt. Så mycket äkta njutning som möjligt.

Typ. Tycker jag i alla fall.