To hell with the devil - Stryper.

Att ta detta på allvar, det funkar inte

Med tanke på vädret kan det vara läge att lyssna på något upplyftande.

Jag väljer, idag, det mest kristna jag har i min samling (tror jag).

Då Stryper släppte To hell with the devil, hade de redan en guldskiva i och med den fantastiska heavy metalskivan Soldiers under command.

To hell with the devil sålde platina i USA. Det är en bedrift i sig.

Den här skivan är dock inte lika bra som föregångaren, även om den har sina orgasmiska stunder. Titelspåret, more then a man och, ja, det finns många fina bitar här.

Det går dock inte att lyssna på Stryper utan att snegla på deras vansinniga tro. De kastar biblar åt publiken, de predikar från scenen. Alltså...

Jag läste i senaste sweden rock att bröderna hårdrock, ni vet, killarna bakom skitbandet Nifelheim - inte filmen som tydligen är löst basserad på dem - bränner en skiva av bandet på youtube.



Snacka om att ha missat det roliga med bandet. Jag antar att det finns hårdrockare som vänder korset upp och ner för att de TROR på det - men alltså, läs boken om Ozzy, BS fånade sig. Står ni för ena sidan, då erkänner ni den andra sidan. Vad är det för jävla infantilt bäbisbeteende? Jag känner dock mig säker på att det finns en stor portion humor i detta - för allt annat vore en mental våldtäkt. Tro på satan? Jag tror hellre på Eddie!

Ett ljust minne från en Sweden rockfestival jag bevittnade är då jag sitter och myser med en polare i solen, med några öl i näven. En för mig okänd snubbe kommer fram och garvar åt att jag har Deicide på min jacka, och polaren har Stryper - vi kompletterade varandra. Det är SÅ det ska vara. Lär er!

Och det är så jag lyssnar på det här bandet. Med ett flin på läpparna och en falsk falsett.

Live. To hell with the devil. Fantastiskt!



Underbar heavy metal!


Men. Man avslutar alltid med Lonley från In god we trust. En ballad om jesusjävel. Man måste skratta och älska skiten. Frågan: är Michael Sweet en man?



Dock. Vi måste väga upp detta vansinne!