Ragnar och Kalle, de gamla gardet. Forfarande bland det bästa som gjorts.

Söndag. Jag har inte ens lust att tänka på veckan som var. Hända nåt? Jag har förträngt allt.

Dottern och jag har tittat lite på ett nytt dvd-inköp. Vi hamstrar filmer. Eller, vi gjorde det till utrymmet tog slut... Numera väljer vi våra inköp med finnes: jag köper allt med monster i, och ingen annan vill kolla - det plus Family Guy, som jag alltid har plats för. Och för tillfället SoA. OZ står redan där. The wire. Så klart. Ja. Skit samma. Där finna bara bra skit, om man frågar mig. De andra två tittarna i hushållet är inte helt övertygade misstänker jag - även om deras behov givetvis är tillfredsställt.

Dottern och jag kikar i alla fall på Farbrorn som inte vill va' stor.

Vad säger det om en samtid då man känner att det barnprogrammet, släppt 1979, är mer realistiskt än nyheterna som vi dagligen serveras och matas med?

Ragnar. Farbrorn som inte vill va' stor. Klassiskt svensk barnprogram. Tillsammans med Kalles klätterträd (plus mycket annat) är de givna inslag i min, min sambos, och numera även min dotters kulturintag. Musiken i de båda serierna är magnifik. Teckningsstilen är störtskön. (Peter Cohen, Olof Landström ligger bakom båda filmerna)

Ja. Njut. Jojje Wadenius.