Boken, vare sig man vill det, eller inte
Ja. Vilken lättläst bok.
Alltså. Jag är Ozzy. Boken om Ozzy.
Jag måste säga att den här killen känns mest sympatisk av de rockstjärnor jag läst om. Inte för att killen det handlar om INTE knarkat, eller levt jävul. Efter att ha läst det här är jag säker på att han förmodligen har tagit mest skit av alla de jag läst om. Eller så var bara Lemmy återhållsam i sin bok.
Nej. Det är inte på grund av drogerna Ozzy känns sympatisk. Han känns sympatisk för att han gjorde en klassresa från industristaden Aston, Birmingham - jag erkänner omgående att jag inte har den blekaste aning om hur Egland ser ut - till en middag med en president. Vem kan klaga på en sådan utveckling?
Man får starka sympatier med sångaren som egentligen inte kan sjunga. Han var verkligen galningen, men han är också en musikentusiast, och ibland glömmer man det. Killen gömmer sig bakom så pass bra kompmusiker att man _att jag_ ibland bara skiter i killens betydelse. Dumt av mig.
En legend - hur man än ser på det
Om jag ställer upp de svinbiografier jag läst om rockstjärnor, hamnar den här högt på listan. Inte för att den är bäst skriven: översättaren känns lite pundig...
Nej. Det här är bra skit för att det här handlar om kärlek och en man som inte har någon som helst koll på sin omgivning, men som har tillräckligt med ärlighet för att intressera mig.
Sen är det onekligen kul att läsa om Ozzys kärlek till Sharon. Där har ni ett förhållande jag skulle vilja se utrett. Av proffs.
Nå.
Läs. Boken rockar!
Jag ska till och med lyssna lite på Black Sabbath idag. DET gör jag aldrig. OM inte sångaren heter Dio.
När kommer den boken? Wendy?
15 kommentarer:
Du har helt rätt.
Denna bok är en av de absolut bästa "rockbiografier" som jag läst. En fröjd, hela vägen!
Det finns dom som är värre... Keith Moon t.ex.. läs "Dear boy" eller nån annan biografi över hans leverne.. galet.. tragiskt... kort!
Tyckte Ozzyboken var lite ytlig...
Har svårt för ozzen, inte bara för att jag aldrig gillat hans röst utan för den där dokusåpan som gjorde honom till någon slags tevefraggel.
Ibland är det bäst att behålla ett mystiskt skimmer runt legender.
Men lite sugen blir jag allt av din recension...
Jag tycker han har en fantastisk röst, men som Stewe skriver, när han var med i den där såpan... öurk... Jaja, det är ju nästan så man vill läsa boken. Tyvärr blir det nog inte av. Den konkurrerar med så mycket redan.
Pål och Stewe: Jag lägger det musikaliska åt sidan. Boken är ganska ytlig, men då Ozzy pratar om tv-äventyret, är han helt ärlig och säger att han inser vad folk tycker om det. Bland annat tar han upp en diskussion han hade med sin son Jake - sonen frågar om han tror att folk skrattar åt eller med honom, typ. Ozzys svar var att han inte brydde sig.
Inte om vad folk skrattade åt, men han brydde sig om sin son nog för att bestämma sig för att det fick vara slut. Det hade lite att göra med sonens nyvunna kärlek för knark även. Storsint fader den där Ozzy. :D
Hur man än vrider och vänder på det har killen en poäng: han var banbrytande även på det området. 8)
Boken tog en dag att läsa. Knappt. Den är väl värd den tiden.
Chefen: Den var lättläst i alla fall. Och sympatisk. 8) Inte illa för en gubbe som snart är 70. hehe
Charlotte: Tack. Men en tia? Du är värd med. säg, 15 spänn? ;D
Förhållande analysen kan du spara. Ozzy gör en egen sådan i boken. Den är lite längre, men den innehåller ungefär samma sak. Typ. På en höft. Sådär 8)
Vårtan: Keith Moon alltså. ok. Noterat. Ska kika på!
Sen håller jag med dig om att boken är ganska ytlig. Men det måste ju bero på att den sträcker sig över en så lång tidsrymd. Det blir inga jätte djupdykningar, men å andra sidan får vi ta del av en underhållande och galen resa från botten.
Jag ser alltid det politiska perspektivet först. 8) Arbetargrabben. Hård kille. hehe
Ozzy kan sjunga. Han är musikaliskt skärpt och gömmer sig inte bakom bra kompmusiker. Trots att han i andra sammanhang verkar svajig har mannen koll på musikens varande.
Ozzy kan knappt sjunga. I övrigt håller jag med dig. 8)
Lyssnar bara på Sabbat om det är Ozzy!
Tom S är en sann konnässör och vet vad som är äkta Black Sabbath! Kudos!
... och Simsa... men det fattade jag utan att han behövde skriva...
ja ronnie blir kul! det känns som han är den mest städade rockstjärnan genom tiderna. men who knows?
:D
hoppas han, hann klart boken. annars har säkert nån fyllt i lite som de ändå brukar göra.
Jöjj: vilken jävla Ronnie? Dio? :D Ja. Kommer den vill jag läsa den. Jag har lite inside-info. Den kommer från min hjärna, inuti mitt kranium. :D
Hur som helst: Dio verkar vara en av de mest SYMPATISKA rockstjärnorna. Japp. :D
Och en bra mycket bättre sångare än den där Ozzy. VIlket inte förtar Ozzys insatts, som fårskallarna i den här tråden verkar tro att jag tycker.
Ni får fan ta och torka era fittor!
;D
Skicka en kommentar