fredag 4 mars 2011

God morgon och Fire and Ice - mr Malmsteen it is

En god morgon - att vakna i samma säng som den här hjälten!



Medan rasisterna gör bort sig och visar sina sanna ansikten överallt där jag drar fram med mina glåpord och mina förolämpningar, är jag helt inställd på musik för tillfället. Det är otroligt skönt att vakna upp till tonerna av Cornelis Viktor Charatolkningar och nybryggt kaffe. Nu är det i och för sig min sambo som får njuta av det uppvaknandet, men det bjuder jag gärna på. Jag dricker ju inte kaffe, kaffe smakar lite som en blandning av bajs och blod.

Visste ni att om man retar en så kallad verbal sd:are glömmer de tillslut bort att man inte ska skriva att man avgudar den ariska rasen – det börjar liksom rycka i deras högerarm och en tokful gasmasksmustasch växer fram i deras vidriga ansikten. Obetalbart!

Fire and Ice

En av de mest förbisedda Yngwie Malmsteenplattorna är 1992 års Fire and Ice. Jag tror att anledningen kan vara låtvalet. Yngwie hade en förmåga att ta bort de bästa låtarna från sina europeiska vinylutgåvor och bjuda dessa till japanerna istället. Fårskalligt! Fire and ice på cd har dock med den låten som jag anser göra verket till en jävla master piece. Forever is a long time (no shit Yngwie!!!)

Annars är det en Yngwieskiva som sniffar på den progressiva metalscenen. Det är inte Dream Theater, men man hör då helt klart varifrån Symphony Kryss hämtat sina influenser ifrån – bortsett från ovannämnda band alltså.

Dock, och detta är ingen litet dock, Yngwie inleder skivan med tre ganska svaga spår. Den inledande, instrumentala Perpetual är det förvisso inget fel på. Yngwie solar på i sitt eget tempo. Men de två efterföljande låtarna är helt malplacerade på skivan. Dragonfly duger, men Teaser, som även blev videolåt, är ganska så dålig faktisk. Det är som en klen version av Heaven tonight. Skippa! Om man inleder skivan med låt fyra, How many miles to Babylon, har man en skiva som tål återuppspelning efter återuppspelning. Cry no more följer och den ligger på samma nivå. No mercy är en ordinär Yngwielåt – dubbla kaggar och Beethoven, eller Bach eller vem fan det nu är, i mitten. Skivan innehåller, om man bortser från de inledande katastroferna, idel Yngwiepärlor.



Forever is a long time. Extraspåret. Borde ha varit med på vinylutgåvan. Det får mig att tänka på en låt han tog bort från Facing the animal som också är så där överjävligt Yngwiebra, Casting pearls before the swine. Han kan verkligen inte välja rätt låtar, eller en bra låtordning på sina skivor – jag menar, han kunde ha dolt Teaser mitt i skivan, men nej. Lägg den där alla måste lyssna på den, och förmodligen slutar lyssna på skivan efter att de tvingats till.




All I want is everthing, som han säger. Jag vill ha min Yngwie så bra som möjligt, men oftast måste jag gå in i skivorna och möblera om…

Hur som helst: Fire and Ice. Det är en klassiker om någon skiva är en klassiker. Det är bara rasisterna som borde se sig i spegeln och nynna: I’m my own enemy.

Bonus:

10 kommentarer:

Chief Rebel Angel sa...

Klockrent, faktiskt.
Fire And Ice är mycket bättre än vad man kan tro, och det är dessutom ganska bra rattat ljud på skivan!

Fredrik sa...

Ja. Yngwies dåligaljud era börjar på A war to end all wars. Den skitbra skiva som har ett så dåligt ljud att det inte GÅR att uppskatta det. 8)

Envisa gubbe, är min kommentar. hehe

Anonym sa...

Själv vaknade jag upp till Megadeath vilket typ gjorde mig sur. På morgonen vill jag ha det TYST! Och så vill jag ha kaffe.

Fredrik sa...

Jag tänker aldrig med kommentera din stavning, med tanke på hur jag stavar, men de heter Megadeth.

8)

Jag hde gärna vaknat till Rust in peace. Mycket gärna. Och te. mmm

Anonym sa...

Du kommenterar min stavning väldigt ofta måste jag säga.

Och pre MEGADETH så jamade katten i en timme. Dålig start på dagen.

Fredrik sa...

haha Jag är helt underbar. Eller hur? :D

Katter kan förstöra vilken sömn som helst. haha Jag brukar kasta ut våran katt då han är för jobbig. Inte för att det funkar. Han låter som ett flyplan ibland.

Anonym sa...

Det är vår :)

Wonder Warthog sa...

Nä, Yngwiiiieee är bara hundra meter e-sträng så snabbt som möjligt för mig! Ingen känsla, inga låtar, bara pinuppande med oändligt tråkiga solon.... såg honom på nån festival och det var fan patetiskt!

Anonym sa...

Om Yngwie spelade på en festival skulle jag inte orka se honom. Jag skulle hellre äta lakritsremmar och dricka öl :)

Fredrik sa...

Om Yngwie spelade på en festival skulle ni inte FÅ se honom.

Yngwie är mycket mer än fantastisk känsla, ett gitarrspelande som inte är av denna värld - han är även fantastisk musik.

Jag säger som Lenin: upp till kamp emot Yngwiemotståndarna!

8)