En gång i tiden - hur Petter och M Schmidt sabbade hiphopen.

Jo...

En gång i tiden: var den mesta musiken en flykt från en värld som gav oss mer ångest än värme. Rocken var ett skynke och ett sätt att fylla livet med mer än jobb och svält.

Det var inte så länge sedan det var en verklighet i vårt land. Socialismen har tagit oss långt. De som påstår annat ljuger, de sliter och drar, för att vi skall falla baklänges, tillbaka till förtrycket. Borgare och liberaler kallas de.

Men det var kulturen det var frågan om nu.

Kommer ni ihåg Petter? En ganska dålig rappare som gjorde ett par hitlåtar mellan 99 och 00. En del av musiken svängde, men den var mest bara ungdomligt naiv och, ja, dålig. Min favoritlåt var duetten med den danske rapparen, vars namn jag har glömt - killen lät som en orch. Metal liksom.

(han hette Clemens)




Petter hade gjort skivan bananrepubliken, en skiva som journalisten Fredrik Strage gjorde karriär på, även. Jag läste aldrig den boken. På den tiden stavades min hip hop Cypress Hill, Eminem och Dr Dre. Jag var aldrig bredare.

Men Petter, han gick vidare och blev sämre och sämre. Han försökte låta tuff, han försökte prata om att han var kung i kungsan, eller något. Men, den första nyfikenheten var borta. Nu ville folk har kvalité, det kunde aldrig Petter ge. Så han slog sig ihop med en ännu sämre hiphopare. Magnus. Eller kanske Mange Schmidt... Killen gjorde en trallvänlig låt. Den var inte bättre eller sämre än någon annan sommar plåga.

Men Mange Schmidt är moderat. Hip hop var alltså väldigt länge (den färgade) underklassens musik, nu har den klivit upp i samhällsstegen (och hudfärgen har bleknat) till den nivå då texterna är sekundära, eller bara larviga - till den nivå där det som spelar roll är hur glassig man är...

Att göra en låt som står upp för att sparka på de som borgarna förstört livet för med hjälp av fascistiska politik, det är fan aldrig ok. Petter och Mange, om vi träffas, då kan vi diskutera värderingar och förhållningssätt - ni kan kaxa er som ni brukar, men ni kommer att märka att era tomma ord bara imponerar på 14-åringar.

Jag är nämligen... Jag har ruttnat. Klarar ni inte av att ta ställning för de som ligger ner, då ska ni fan backa. Så jävla långt bort att ni aldrig mer syns. Den musik ni gör dåligt kan göras lika dåligt av andra människor. Men då slipper vi anuslapandet med förtryckarna. Borgarsvin.

Respekt är inte att klicka gilla på förtryck, även om ni kan låtsas att ni är "för allas rätt", eller vad fan ni intalar er att ni står upp för, för att ni ska få sova gott. De som blundar för högerns vansinne... Jag saknar ord för er.

Tandlossning vore passande för er två äckel. Och givetvis ska ni bli utförsäkrade. Poetisk rättvisa kallas det. Om nu bara den där dåren från Just - D också drabbas, ja, då är det ett steg i rätt riktning.

Ut ur dimman

Jag har gått omkring i ett vakuum. Jag går inte in på detaljer, de är ointressanta.

Men under tiden har världen visat sig från sin vidrigaste sida. Moderaterna blåljuger. De påstår att ansvar, det är att låta människor blir arbetslösa och inte äventyra ekonomin. Att skänka skattepengar till förmögna, det är ett annat sätt att ta ansvar på. Enligt moderaterna alltså. Det är enkelt att påstå sånt om man inte blir emotsagd, och det blir de inte, våra kära fascistborgare. De som äger media klickar nämligen gilla på vansinnet.

Ja. Sen har en av mina favoritbloggar försvunnit. Jag har ingen aning om varför, eftersom att jag inte har haft varken tid eller energi till att slösurfa. Skit. Vårtan, where are you???

Nåja. Allt är som vanligt. Inget förändras.

På tal om att allt är sämre nu. Det är inte sämre nu. Men om vi fortsätter att springa bakåt i full gallopp, då är det snart kört.

Min fråga: hur kan man stå upp för en politik som kräver "den enes död"... Förklara, borgare. För jag fattar inte vad som driver er. Jag vägrar acceptera att det bara handlar om egoism. Eller, är det så enkelt?

Kai Hansen och hans texter

Det börjar så bra

-

Jag vet inte vad det är med mig och teman; jag får en idé på en nivå som får alla andra att drägla av avund - resultatet blir alltid att jag inser att jag inte kan hålla mig till det ämne jag valt, eller så kan jag inte begränsa mig till en enstaka "sak". I detta fall texter.

Förmodligen är jag helt enkelt bäst. Typ.

***

Texter

Jag tänkte alltså ta upp lite olika låttexter, och beskriva vad jag gillar med dem.

Jag funderade lite på det medan jag lagade smygar på jobbet. För er som inte vet vad en smyg är, så ska jag förklara: det är alltså den kant (putsad eller murad) som fönsterbläcken (plåt) över och på sidorna av fönstret sitter. Det var dagens murarlektion. Murarerektion är bättre. Fråga min sambo.

Nu var det dock texter vi skulle hålla oss till. Och det klarar jag. Men jag hade tänkt att ta EN text på inlägg. Fan heller. Det blir en textförfattare - den här gången. Nästa gång kanske det blir en grupp jag skriver om. Den som lever får se får, kanske.

Kai Hansen.

Kai Hansen

Den första Helloweenlåt jag hörde var Ride the sky. De första texterna jag fastnade för var nog I want out och March of time.

Anledningen var enkelt. Jag kunde relatera till dem.

Där I want out handlar om att tro på sig själv, och vara ärlig, samt nämner att skolan puttar och alla håll och kanter, ja, då kunder jag relatera till det. Vad Kai hade i åtanke med texten är okänt. Det är inte heller viktigt. För mig blev det en stöttesten, och Kai, som redan var en gud i mina ögon, blev bara större.

I want out.

From our lives' beginning on
We are pushed in little forms
No one asks us how we like to be
In school they teach you what to think
But everyone says different things
But they're all convinced that
They're the ones to see

So they keep talking and they never stop
And at a certain point you give it up
So the only thing that's left to think is this

I want out--to live my life alone
I want out--leave me be
I want out--to do things on my own
I want out--to live my life and to be free

People tell me A and B
They tell me how I have to see
Things that I have seen already clear
So they push me then from side to side
They're pushing me from black to white
They're pushing 'til there's nothing more to hear

But don't push me to the maximum
Shut your mouth and take it home
'Cause I decide the way things gonna be

There's a million ways to see the things in life
A million ways to be the fool
In the end of it, none of us is right
Sometimes we need to be alone

No no no, leave me alone

Sen nämnde jag March of time. Samma skiva. Annat budskap. Jag tror att det var sångpassagen... Nej. Det var hela texten. Den känns religiös utan att vara det. Det är något bra, om man frågar mig. Religion är ett helvete. Men att vara trevlig mot andra människor, det är bra jävla skit. Viktig text för mig således.

March of time:

Hours of lust, hours of tears passing by before my eyes
Today, tomorrow, yesterday. . .one life
Days of joy, day of sadness come and go to pass me by
A month, a year, one hundred years, they fly

ohh, one day I will be gone to lead another life
ohh, and this world will stop to turn around with me
'cause

time. . .marches
time. . .marches
on without us all, never stops, yes
time. . .marches
time. . .marches
on and on and on, flies eternally

Times of peace, times of fights, constant movement is our life
Can't stop no more, not until. . .we die
We long for more. . .eternity, and maybe there's another life
This one is short, no matter how you try

Plese, please help me see, the best way to be
Make a change and we, live eternally
No more wasted years, no more wasted tears
Life's too short to cry, long enough to try

Kai har skrivit andra texter som är värda lika mycket uppmärksamhet. I princip hela skivan Sigh no more är fylld av fantastiska texter; anledningen till att Sigh no more är en fantastisk lyrikskiva kom fram i en massa intervjuer med Kai och Ralp, då skivan släpptes. Det var i samband med Gulfkriget, och Kai ironiserade över att kriget startade på samma dag som han fyllde år. Grattis lixom...

En del av de citat han lämnade efter sig från den tiden pratade om hur han funderade runt den Tyska skammen med andra världskriget. Det är en aspekt som man som yngre eller icketysk människa inte riktigt kan ta till sig. Det ledde i alla fall till en milstolpe, både för den fantastiska musiken (jag har hyllat den skivan för sin musik tidigare) och för den otroliga lyriken.

Kai har skrivit mycket trams också. En del av det tramsiga är roligt, om man är på rätt humör - en del är bara tramsigt. Men det blir så då man ballanserar på genialitetens tunna linje mellan vansinne och ren poesi. Det är lite som med den mesta av heavy metalmusiken som finns där ute, oftast är texterna det svaga kortet. I alla fall om man inte gillar fantasy.

På tal om att ballansera. Future World: oftast älskar jag det för vad det är, en naiv och älskvärd vision av framtiden. Ibland står budskapet mig i halsen, men då är jag oftast redan våldtagen av verkligheten och inkapabel till att tro människan om NÅGOT gott.

Kai får mig oftast på bra humör. Jag skiter fullständigt i om hårdrockare som anser sig begåvade dissar lyriken. De har missat allt. Jag citerar en snubbe jag har hälsat på. (skryt) Legenden sa: He ä int lätt att förklara för nån som int begrip. (slut skryt)

Jag lämnar er med det citatet. Det här kommer att bli djupt.

Texten. Musik. The.

Jag har just läst att äldre anglosaxsnackare lägger in the lite här och där i meningar.

Världsklass.

Jag har funderat på musik och vilka texter jag gillar. Det är inte lika enkelt som då jag var lite, då lät alla engelska ord tuffa.

Nu vill jag att de ska låta JÄTTE TUFFT.

Seriöst. Jag gillade Kai Hansens texter. Då de handlade om saker som att tro på sig själv och att inte slösa tid på att gråta.

Jag både var och är extremt lätt att påverka, om man använder rätt ord. Med rätt ord tror jag fan i mig att man kan ordna fred. Typ.

Men. Vad har jag för favorittexter då? Ja. Jag vet inte. Numera är det ju sådana som Laleh och Victor Chara som jag ser upp till. Min utman till mig själv är att plocka fram de bästa texterna och förklara varför de är bäst.

Jag återkommer.

Åt helvete med Reinfeldt.

ÄNTLIGEN!

Vann spelare från Björklöven något.

Tv-pucken, den gamla klassikern, togs hem av Björklöven och nåt lag norröver.

Just det.

Men Sebastian Aho, jag tror att du kan bli jävligt bra! Din lille storebror får bevisa sig i vinter.

För evigt. För alltid. Björklöven!

Ab

11 i nionde

Idag var det många år sen fascismen intog Chile. Låt oss aldrig glömma den imperialistiska och fascistiska ondskan som kommer av girighet. Åt helvete med borgerlighet.

Åsa skriver bäst om allt. Och detta.

Stefan Liv. Onödigt.

Något vackert som har med hockey att göra! 87, var är du nu...

Jag är ändå ganska tagen av nyheten att Stefan Liv är död.

Killen var en av de roligaste intervjuobjekt jag lyssnat på, det var alltid något skämt, eller en finurlig kommentar. Det krävs en begåvning för att vara så underhållande. Jag tänkte på honom i samma citatskola som Mats Lavander. De flesta citat handlade om bilkörningen då den var på tapeten. Jag fick sympati för killen.

Jag var aldrig hans störta fan, den spelstil han hade såg fumlig ut, och lämnade mycket att önska vid returer. Visst fan var han bra - han hade till och med utvecklats till det bättre efter tiden i amerika - inget snack om saken, man han var inte så där superbra som en del vill framhäva.

Han kunde dock bli magisk. Ibland bara sög han in puckarna i magen. Finalserien mot färjestad, något år, där han höll nollan i fyra matcher, den är fan i mig legendarisk. Sällan betyder en spelare så mycket för sitt lag som den killen gjorde då.

Nå. Jag har aldrig gillat HV 71. Men jag gillade Stefan Liv.

Vad säger det om världen? Att den här olyckan inträffade? Vi pratar om hockeyspelare som tjänar massvis med pengar. Varför åker de omkring i skrothögar till flyplan? Om det nu är så det ligger till, jag tycker inte att man får något ordentligt svar någonstans. Jag kanske har letat dåligt. Jag har också hört att det kan ha varit en för kort startbana. Alltså. Hallå? En för kort startbana? Det låter ju som ett dåligt skämt.

Men, om det är så viktigt att locka till sig spelare för miljoner, borde det då inte ligga i ligans intresse att dessa miljoner och miljoner i investeringar ska vara någorlunda skyddade från fara? Eller är det den vanliga valsen om girighet och snålhet och vinstmaximering? Varför känns det så enkelt att dra den slutsatsen?

Högern skyller på individen. Alltid. Aldrig att man skall se problemet i ett större perspektiv. Aldrig att man ska tänka på att man kanske inte ska öka aktieägarnas vinster varje år, utan i stället investera i säkerhet.

Vi får se vad resultatet blir. Det kan leda till något bra. Vi får se.

Men. Jag fäller en tår för en mycket sympatisk man som hade mer att bjuda på. Fler danser.

Stefan Liv.

Ab. Ab2. Ab3. Ab4.