Bok: Anders Tengner, Yngwie Malmsteen: Såsom i himmelen, så ock på jorden

Alltså. Jag har läst ett gäng av de andra böckerna som skrivits av och tillsammans med rockstjärnorna (och porrstjärnan Traci Lords). Det gemensamma med dessa böcker är att de gett oss en version av deras liv som vi inte fått ta del av tidigare. Eller så har de bara varit underhållande och galna.

Det här är nåt annat.

Anders Tengner är relativt känd i det här landet. Hos oss rockare är det programmet där han diskuterar W.A.S.P. med ärkepuckot Siewert Öholm - en galning som får Alf Svensson att framstå liiiite mindre vidrig. Jag vet inte varför Tengner fick den tveksamma äran att diskutera hårdrock, men med rätt kontakter kan vilken idiot som helst få tid i etern.

Med det vill jag inte säga att jag tycker att Anders Tengner är en idiot. Det säger jag senare i den här texten.

 


Den här boken, Yngwie Malmsteen: Såsom i himmelen, så ock på jorden, handlar alltså om den svenske gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen, en kille som jag spenderat väldigt mycket tid med att lyssna på. Killen är kontroversiell, förmodligen för att sverige är ett litet land och för att han faktiskt är vår _enda_ riktiga rockstjärna. Vi har liksom inget annat att prata om, för hur kul är det att prata om Mustasch?

Det första jag reagerar på då jag börjar läsa boken, är givetvis det faktum att Yngwie själv inte har bidragit med ett enda ord som inte är hämtat från valfri intervju. Det känns alltså mer än lovligt spekulativt. Jag tror inte att de som bidrar med material ljuger mer än vad alla människor ljuger - men, vi är människor, och vi vill framstå som bra inför andra, inte fan är ärlighet är en dygd. Jag kan dock leva med det.

Men det värsta med den här boken är att den luktar underliv; Anders Tengner har gått in hårt för att gräva upp smuts runt gitarristen. Sättet han gjort det på är dessutom ett av de lägsta: han har använt sig av flickvännerna. Sure, om man ska göra en bred bild av en människa så måste man fråga alla, men flickvänner? Om jag blir känd kommer jag att skjuta min gamla flickvänner, för säkerhets skull. Det är Anders Tengners fel i så fall. MEN! Jag tyckte det var kul att läsa lite om förhållande med Tallee, men bara för att jag har hört lite om det/dem innan. Rätt mycket fakta i de första 200 sidorna är hämtade från hennes dagbok.

Författaren

Vilket är ett annat av de problem som den här boken dras med. 70 och 80-talet är väldigt väldokumenterade, men då 90-talet övergår i 2000-talet blir texten allt kortare och kortare. Här fanns inget snusk att snacka om, och då fanns det tydligen inte lika mycket att skriva om överhuvudtaget. Jo, Amber Landin (tidigare Malmsteen) har ett tragiskt öde att delge oss. Malmsteen slog tydligen sina kvinnor. Om det berodde på drogerna eller bara allmän idioti får någon annan berätta om. Man ska inte använda våld, varken på kvinnor eller män! ALDRIG.

I och med att texten till stor del är kommen av FÖREDETTA flickvänner, är det omöjligt att inte få killen att framstå som en ganska osympatisk lögnare. Även andra musiker påpekar att Yngwie är en notorisk lögnare, eller skojare snarare - en av orsakerna kan vara Yngwies allmänna attityd: han är en underhållare i alla lägen, även då han blir intervjuad. Vem bryr sig, typ. Men med det i åtanke känns det märkligt att använda andra intervjuer som källa till fakta. Min slutsatts är att man nog inte ska lyssna på gitarristens ord, inte för mycket i alla fall.

Så, Anders Tengner, din bok om Yngwie Malmsteen är lite av en besvikelse. Om du hade gett mer utrymme åt berättelserna som den Göran Edman bjuder på hade boken varit kanon. Det är lite roligt att läsa om det perversa livet som Yngwie levde, och visst, de flesta musiker han spelat med är intervjuad - men fokus ligger på skiten. Med ett illa dolt förakt från författaren driver texten mot mål, och målet visar sig vara att inte en enda slutsatts kan dras av författaren.

Jag har dragit en slutsatts om Yngwie efter att ha läst den här boken. Nämligen den att han alltid omgett sig med människor som leder honom. Han framstår som relativt lättmanipulerad. Från managers till senaste frun, alla lurar/styr honom. Tydligen.

Om Yngwie skriver en egen bok om sig själv kommer jag att läsa den, givetvis, men den här boken lämnade en fadd eftersmak. Tyvärr.

Jag hade dock inte velat ha boken oläst. Det som var intressant var på riktigt intressant. Men det är rent dåligt skrivet, och det är för mycket Hänt extra om texten.

Nu måste jag dock tillägga att jag inte har hört den senaste skivan av Yngwie, jag tycker att karln sjunger som en sopa, och ska han sköta all sång själv, då har jag ingen brådska med att köpa den skivan.

Skål kamrater

(WeRock har skrivit om boken)