BSG mot resten.

Den tomhet som infinner sig då man närmar sig ett slut - då man inser att resan var målet, och att målet helt enkelt är definitivt.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Det är tur att det finns uppföljare, filmer, serier och annan bra skit. Annars hade jag lagt mig ner på täcket och surat.

Många är de serier där man bjuds på yta utan innehåll, och de serier som har djup blir aldrig längre än en eller två säsonger. Publiken klarar inte av att tänka. De vill ha en halvnaken eller skitsnygg idiot till brud som killarna kan älska, och tjejerna kan hata - tänk Maggie Siff i Sons of  anarchy. En bra serie, som tyvärr bara blir sämre och sämre. Gillar ni den serien, tyckte ni att säsong 3 var bra? Ja, då är ni lättroade. För inte är det väl så enkelt att ni bara gillar serien för att den är lite "farlig"? Den tredje säsongen är inte farlig, den är KORKAD. Oj, de har motorcycklar, dangerous...

Undrar om någon kommer att våga klämma ur sig att en HD förmodligen är den minst säkra hojen som finns? Motormässigt alltså. Förmodligen inte. Du förlorar ytan skimmer, och då finns det inget kvar.

Det som är intressant är vilka som sitter bakom styret, vad som får dem att ticka och vad som driver dem. Det är därför the Wire är bäst. Det är därför BSG är så jävla bra att man baxnar.

Gillar ni att läsa? Gillar ni fantasy? Är ni en av de dårar som klagar på Robert Jordan för att hans serie inte är självklar, och föredrar David Eddings ytliga dynga? Ja, då är det er jag pratar om. Jag läste serien Diamanttronen, och det är nog det sämsta jag har läst. Inte för att jag ogillar magiska svärd - jag älskar magiska svärd - utan för att handlingen gick spikrakt framåt utan någon som helst tanke. Lite som sex med ett träd. Korkat och meningslöst.

Nu får det vara nog med yta. Nu får det var slut på reklamsponsrad diarré.

Slut för just nu. Jag rasar snart vidare.