Ordet ni letar efter är rastlös. Rastlöshet. Det är fingret på spiken. Tror ni mig inte lever ni i förnekelse.

Då jag var liten.

Då jag var lite äldre.

Igår.

Det finns en känsla som människor kallar ångest. Det är inte ångest. Det är inte heller någon romantisk beskrivning av känslan som vi aldrig lyckades fånga.

Då ni var unga var ni garanterat rastlös - en massa fina leksaker och spel till trotts. De av er som hade borgerliga föräldrar - och kanske de av er som sväljer idioti bara för att det serveras med socker - tyckte att det lät trovärdigt att tristess är förklaringen till deras tillstånd, ingen går längre i tanken än till näsan, trots att det finns biologiska förklaringar. Hade människan överlevt om vi hade gett upp vi minsta motstånd?

Betyder då det i sin tur att man har rätt att säga de som inte orkar på riktigt, de som är sjuka av ångest, betyder det att det är rätt att skita i dem? Ja. Om man är nazist eller borgare. Det är lite samma sak, borgarna har bara inte valt ut en favoritfiende, officiellt alltså, nazisterna har ju judarna. Eller kommunisterna. Eller vem som helst som inte är en exakt klon av dem själva. Valfritt runkobjekt kanske borträknas.

Sidospår. Hur som helst. Den där känslan, då du hade allt, och ändå kände att något saknades. Rastlöshet.

Då rastlösheten romantiseras blir det typiskt manligt, och ofta otroligt vacker konst. Tänk På drift.

Tänk. Det räcker jävligt långt.

Idag.