onsdag 8 december 2010

Mats Levén, Mark Boals, pungen... PUNGEN! Jag älskar det, pungen också.

Nu kör vi vidare...

Två sångare. Två jävligt bra sångare. De tar i från skrevet, de får ballen att skrumpna, och du gillar det!



Ok. Min lista av bästa heavy metalsångare har kommit till en platts som jag var säker på då jag började fantisera ihop de namn jag ville ha med. Dock, ju mer jag tänkte, desto klarare framstod det att jag behövde komplettera det påtänkta namnet med en till sångare. Inte för att snubben jag tänkte på, Mats Levén, inte är bra nog, utan för att jag insåg att den andra snubben, Mark Boals även han förtjänade den här platsen.

Det är mina regler. De får helt enkelt dela på placeringen, och det underlättar för mig, eftersom att de har en gemensam nämnare: Yngwie.

Yngwie who?

Yngwie fucking Malmsteen, thats who!

Mark Boals var den jag hörde först av de två sångarna. Det lär har varit skivan Trilogy, som enligt mig är ett av Yngwies svaga kort, av hans äldre skivor. Jag gillar förvisso den softa You dont remeber, I’ll never forget, men annars är skivan ganska blek.





Jag tror inte att jag har hört honom i något annat sammanhang än det Malmsteenska, och jag tyckte inte att han var särskilt bra från början. Det tog till Inspiration, coverskivan som Yngwie släppte, innan jag fattade grejen – efter det var det raka spåret hem, så att säga. Vadå raka spåret hem?

Mark Boals fick sjunga på Alchemy, och där frälstes jag från ondo! Boals är en vanlig heavy metalsångare. Men det som jag anser skilja honom från gemene Hallfordkopia är att hans röst har något kärvt – den är inte ren, men den är i den rena skolan, så att säga. Det är bara det att då han tar i känns det som att pungen skrumpnar - på ett bra sätt. Den dras upp i magen, och ta mig fan, han har känsla! I mitt hem brukar jag och sambon gå omkring och sjunga på låten Leonardo, och har man inte hört det, då har man missat nåt.





Killen är helt enkelt en jävligt sköns sångare. Jag måste kolla upp Royal Hunt, där han tydligen sjunger.

Sen var det då den snubbe som denna platsen var vikt åt, om jag inte kommit på att det fattades en Yngwiesångare. Jag har ju hittills endast haft 2, Soto samt Owens. Det blir inga fler nu dock.

Mats Leven lärde jag känns som sångare i och med Swedish Erotica, Abstract Algebra och senare med Yngwie och Southpaw, med Fredrik Åkesson. Givetvis är hans starkaste prestation med Yngwie, men Southpaw - ett band jag känner att jag borde uppmärksamma här någon gång - är jävligt bra även det. Swedish Erotica är en typiskt svensk glaminstitution, de hade en bra låt på sin debutskiva, Rock ’n’ roll city. Underbar låt! Världelöst slut på låten, but why?






Han sjöng även på Yngwies Facing the animal, som är Yngwies originella skiva. Alla vänder sig mot mig och stirrar: originell? Yngwie? Har han varit originell efter sin debut? Fuck off. Är man så satans äcklig att man svalt grungesperman och låtit den fräta sönder hjärnan, är det bara att fortsätta vara idiot. Jag hatar er.




Facing the animal var den sista skivan som svängmonstret Cozy Powel spelade på (han spelade alltså bara på en Yngwieskiva). Tillsammans med ett fantastiskt ljud (vilket inte varit något som Yngwie skämt bort oss med på slutet…) plus jävligt spännande låtar, anser jag att skivan är ett mästerverk, ett mästerverk som faktiskt toppades av skivan efter, ovannämna Alchemy. Levens röst är raspig, men har en jävla personlighet. Den gnäller sig fram på ett förtjänstfullt sätt, både hård heavy metal samt blusig rock, det spelar ingen roll, Mats regerar!




De flesta Yngwiesångarna brukar få sjunga på minst en studioplatta, tyvärr gällde inte det för Leven, men han sjöng på liveskivan Live. Sången på den skivan är föga förvånande perfekt. Man bjuds dessutom på Rainbowlåten Gates of babylon, och det är fan inte dåligt med Mats Leven på sång.





Jag såg Southpaw live i Umeå en gång i tiden. Jag var fullast på stället, lätt. Och eftersom att jag inte har någon skam i kroppen tjatade jag mig till ett extranummer (för att förstå måste man inse att spellokalen var minimal, som ett pissbås), Yngwies Rising force. Aaaaaaa Dessa underbara minnen. Tyvärr fick jag höra av Kulle efter spelningen att han blivit så jävla blåst av skivbolaget som släppte Southpaws enda skiva. Mer om det då jag skriver om bandet. För mig var det dock jävligt häftigt att få höra en otrolig Yngwiesångare och ett jävligt bra band som backade upp honom. Lycka!

Mats Levén och Mark Boals FTW!

4 kommentarer:

Chief Rebel Angel sa...

BRA! Jag gillar Mats Levén som fan, faktiskt, och tipsar då genast om KRUX.
Lyssna på första låten på Krux 1, "Black Room". Grymt bra. Gryyyymt bra!

Han producerade ju också Crucified Barbaras senaste släpp, och gick då in och gjorde duetten "Jennyfer". Föga överraskande lyfter hela låten när herr Levén dominerar.

Fredrik sa...

Jag har lyssnat lite på Krux, mest för att jag hoppades att det skulle låta som Abstrac Algebra. 8) Men det var lite för skitigt då det begav sig. Jag får återknyta den bekantskapen!

Man hinner fan inte undersöka alla band, det går inflation i hårdrock. På gott och ont. Det goda är väl att man kan upptäcka nytt hela tiden, om man ids.

Woddsmanfred sa...

Håller med om att Mats Levén är en grym sångare! Precis den rösten som saknas i många band, tex Dream Theater, där hade han passat äckligt bra...

Fredrik sa...

Mats Levén i Dream Theater? Tja, varför inte. Jag hatar inte James LeB... Men jag tycker att han är rätt begränsad.

Dock fantiserar ju jag om att Russel Allen ska ta det steget. Om så bara för ett litet tag. 8)

Jag skulle gärna se en uppföljare till SouthPaw. Det är bara så jävla bra! 8)