Vad händer?

Jag har inte skrivit särskilt mycket på ett tag, varken om böcker eller om något annat. Det har varit musik för hela slanten. Jag började repa med mitt nya band för några månader sedan. De/vi hade en spelning i slutet av april planerad, och jag tyckte det skulle vara kul att vara med. Jag är dock inte särskilt duktig på att spela gitarr, och har därför kämpat som en dåre med låtarna vi skulle framträda. Nu är det avklarat. Jag vill ha mer! Men jag skall ge mig lite tid till att störa etablissemanget och den så förhatliga högern däremellan, den höger som har gjort det till ett självändamål att sparka på dem som redan ligger ner.

Litteraturen som har kommit min väg har varit enastående.

Det började med John Kennedy Toole och hans bok ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Jag kom över boken i SF-bokhandeln, som vanligt – de har otroligt mycket bra böcker där för modesta priser, denna bok kostade fantastiska 40-kr. Jag köpte boken efter att ha läst om författaren; han, Kennedy Toole föddes 1937 (samma år som världen blev av med världens bästa HPL) i New Orleans. Han skrev en bok, denna uppenbarligen, innan han tog livet av sig. Hans mor fick, tio år efter hans död, ett förlag att ge ut den, och resten är litteraturhistoria. Den är (kliché kliché) fortfarande en succé världen över, och jag förstår verkligen varför.

Språket är askul, och då är det ändå en översättning, och mycket slang är omöjlig att översätta med godkänt resultat. Persongalleriet har likheter med de ryska storheternas skapelser.

Handlingen är ändock det som ger mig lust att rekommendera denna bok till alla som är läskunniga. Den handlar om den korpulente och mycket missanpassade Ignatius J. Reilly och hans krig mot allt vad det sunda förnuftet innebär. Ett krig som både framstår som både genialiskt och vansinnigt. Boken är ständigt aktuell, på grund av sin klarsynthet, och alltid roande, på grund av språket.

På bokens baksida står det: ”Osmaklig och asocial fäktas han mot allt och alla i sina irrfärder genom New Orleans.” Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men nog fan kände jag igen mig i honom.

En bok som vilken borgare som helst skulle kunna läsa utan att ta till sig är "Che", av Björn Kumm. De skulle välja att ignorera allt utom just de delar där det står något smaskigt: typ att han avrättat en motståndare i det krig han deltog i. Gärna skulle de även lägga till epiteten massmördare. Men det säger mer om deras trångsynthet, än om något annat. Är man massmördare då man deltar i ett krig, vilket man ju de facto bör kunna vara, finns det måååååååånga massmördare. Eller menar de att han var massmördareför för att han av order om avrättningar? Då bör tillexempel Fredrik Reinfeldt, som med beslut fattad med hans goda minne ser till att vi har soldater i Afghanistan under Nato-befäl, även kunna räknas in bland massmördarna genom historien. Fast det är klart, blod verkar inte fastna på högerhanden…

Nå, Björn Kumm var en fotograf, och han befann sig i Bolivia vid tiden för Ches bortfall, han var således en av journalisterna som närvarade vid uppvisningen av Ches döda kropp. Han är helt klart fascinerad av mannen bakom myten. Han behandlar honom dock inte med silkesvantar, utan lägger bara fram fakta. Det finns längre och mer uttömmande böcker att läsa om Che, men denna bok kan vara en bra inkörsport om man vill veta lite mer.

Jag inser att högerns argument MOT boken är att den kanske inte är tillräckligt kritisk, eller att den är partisk. Partisk, går jag absolut med på att boken är, men innehållet bygger bara på dagboksanteckningar, tidningsartiklar, utdrag från andra böcker och intervjuer med människor som på eller annat sätt mött Ernesto Guevara. Givetvis är det Björn Kumm som valt ut all information, och han är trotts allt människa – det kan vara många märkliga val, vad vet jag.

Att läsa denna bok är ett bra steg mot en bredare bild av Che Guevara. För expressens (Bonniers) verklighet är inte den sanna, det är en verklighet formad av ideologiskt vansinne (lögner). Jag har ingen sanning, men jag hör då folk ljuger för mig, jag kan nämligen ta reda på fakta själv, inte bara svälja det som serveras av dem som har egenintresse av att undanhålla sanningen.

Jag har ett par absoluta favoritförfattare. De flesta av dem är döda. En av dem, Ed McBain, är en man vars böcker jag förlustat mig med i många år. Han håller en jämn, hög kvalité och är alltid intressant.

Innan han dog hann han skriva fem böcker som inte kommit ut i sverige. Jag läser helst på svenska, av lathet och bekvämlighet, så böckerna skall finnas på mitt språk innan jag ids ta mig an dem. På både gott och ont.

”Sångfågel”, den andra av de fem böcker som hann skrivas, är något så exceptionellt som McBain då han är som bäst. Klarsyntheten och kritiken, den kärleksfullt naiva och samtidigt cyniska synen på ett amerikanskt samhälle, och ett USA som tappat fotfäste i världen. McBain var närmare 80-år då han skrev boken, men han beskriver populärkulturen på ett sätt som inte ens de insatta skulle kunna mäkta. Vi har alltså att göra med ett geni.

Handlingen i ”Sångfågel” är sekundär, det är en kidnappningshistoria, en blivande musikstjärna skall lanseras, och mitt på releasepartyt blir hon bortförd av maskerade män. Det som är styrkan i McBains böcker om 87:e distriktet, är dialogerna och den rika beskrivningen av polisarbetet som han serverar läsarna. Begreppet polisroman kom till mycket tack vare böckerna om Steve Carella, och vi hade inte haft en enda Beckbok (eller film) om inte de som översatt honom till svenska, också skrivit dem. För min del kanske just det är en av de dåliga sakerna som följer denna storhets gärning i svallvågorna.

Om någon mot all förmodan läser det jag skriver på regelbunden basis, kan de inte ha undgått min fäbless för författaren Howard Phillips Lovecraft. Den franske författaren Michel Houellebecq har skrivit en essä om honom. Givetvis är det ett måste för mig, eftersom att herr Lovecraft är intressant både som författare och människa.

Houellebecq tar upp mycket som jag hört talas om, men inte fördjupat mig i, och han ger sin egna syn på författaren. Det är en hyllning, men den är inte reservationslös; man får ta del av Lovecrafts psykotiska rasism på ett ingående och förklarande sätt, samt givetvis serveras intressant kuriosa om mannens barndom. Lovecraft är, enligt mig, den störste författaren någonsin. Kan man skapa den känsla som HPL förmedlar måste man vara bra, och det som många påstår, att Lovecraft är begränsad, är förmodligen bara avundsjuka. Eller så gillar de helt enkelt inte skräck.

Han var dessutom klarsynt, bortsett från hans pinsamheter med det ariska inslaget, hans korta och precisa beskrivning av Freud säger egentligen allt om den mannen: ”Barnslig symbolism.” Mitt i prick, skulle jag vilja säga.

”H P Lovecraft, emot världen, emot livet” är väl värd en fördjupning. Den är lättläst och intressant. Läs!