Jag har haft en bra läsperiod denna månad. Ett par tre böcker tog jag mig igenom, och det finns ännu tid för mera!
En bok med inte en, utan ett flera stycken författare, kan det vara bra? Absolut! Vem har inte fröjdats över en novellsamling någon gång? Denna gång är det dock inte riktigt en novellsamling, utan snarare en samling betraktelser från det undangömda sverige. ”Hemlös, med egna ord” är något så enkelt som samlade skrifter från hemlösa som publicerats i tidningen ”Situation Stockholm”. Det är också något helt fantastiskt, jag erkänner att jag var skeptiskt inför läsningen, jag är oftast det inför något nytt, men jag betvingar mina fördomar, som så ofta förr, och provar, med argumentet: är det dåligt kan man ju faktiskt lägga ner skiten.
Jag lade inte ner skiten, för skiten var bra, fängslande. Många insiktsfulla människor, både hoppfyllda och förkrossade, delar dessa sidor. Ett par ”riktiga” (vad nu det är), författare har bidragit med texter och tankar om hemlöshet, politik och människosyn. Men de bästa bidragen var de hemlösa själva. Jag fann likheter med en av husgudarna Bukowski, jag upptäckte andra storheter. Men tragedin låg alltid nära till hands, upplägget i boken var kronologisk, från början 1997 till 2007. I och med att dessa författare levde under fruktansvärda förhållanden, som enligt borgarna inte finns, dör många. Och det var märkligt på något sätt, om man börjat gilla en speciell skribent, för att helt plötsligt stöta på dennes dödsruna, oavsett ålder, för de kunde vara allt från 30 och uppåt.
En av skribenterna hade fått extremt stort utrymme, Raine Gustafsson, vars dagbok vi får följa under denna tidsrymd. Andra skribenter bjöd på sina tragedier, eller hur de tagit sig tillbaka från misären.
Att sälja "Situation Stockholm" är ett provisionsjobb, de sliter röven av sig och har hårda krav att uppfylla. Men det som grep mig mest var beskrivningarna av svensk socialtjänst och hur förnedrande den verkar fungera i dessa, allt sämre, allt borgerligare tider. Kritiken var dock åt alla håll, även västermänniskor visade sig ”glömma” bort löften och träffar, inte sällan med dödsfall som resultat. Dock var, tyvärr givetvis, högern överrepresenterad som megasvikare. Och den som nämns oftast var ärkepuckot, och alkoholisten, Kristina Axén Olin. Hennes människosyn skulle få vem som helst med självaktning att skämmas.
Jag kommer att köpa denna tidning mer regelbundet nu då jag har fått jobb igen, jag köpte den tidigare vid tillfälle, men nu ska jag nog läsa den också, inte bara ögna igenom den.
Gör en god gärning, är du i Stockholm, köp ett nummer. Och sen köper du boken!
Jag läste på bokryggen till denna bok, och blev tveksam; jag gillar Åsa Lindeborg, hon håller ofta med mig – eller jag håller ofta med henne, beroende på man ser det - men denna bok, ”Mig äger ingen”, skulle handla om hennes uppväxt, inte om vad hon tycker och tänker om olika vansinnigheter i världen. Men efter boken om hemlösa kände jag att det var läge, jag var mottaglig för ett vardagsrealistiskt drama.
Fröken Lindeborg använder sig av ett melankoliskt språk, lite barnsligt, men otroligt effektfullt. Det blir behagligt att läsa, trots att innehållet är sorgset. Jag känner en skuld i texten, som att hon inte sa de saker som borde ha sagts då tiden fortfarande fanns, och att detta är hennes version av något som kanske missuppfattats av hennes familj? Jag vet inte. Det känns ärligt, och ärlighet brukar betyda att det är gediget. Det känns också lite som att hon skrev denna bok för sin egen skull. Det kan vara en av de saker som gör den så stark, för den är stark. Har man lätt för tårar lipar man sig nog genom vissa delar av ”Mig äger ingen”. Jag är ju blödig, så…
Man kan med stort nöje ta sig an denna bok.
Mina turer fram och tillbaka till världens bästa SF-bokhandel har gett mig många lyckliga stunder. Jag inhandlar böcker med snygga framsidor till härligt låga priser. En av böckerna jag köpt är Kate Wilhelms ”Där en gång fåglar sjöng”, en science fictionroman med mer filosofi än rymdskepp, och mer djupgående funderingar kring mänsklig psykologi, än laserstrålar.
Boken skulle kunna ha varit inledningen till Huxleys ”Du sköna nya värld”, men är helt egen. Det skulle också ha kunnat vara en prolog till "1984", eller en parafras till "Vägen", av McCarthy. Mest av allt är det dock en skitbra bok på temat: mänsklighetens undergång.
Här får vi ta del av en stor familj med otroliga rikedomar, och en epidemi som sprider sig, svininfluensan känns nära till hands, ekonomikrisen också. Hon beskriver på ett bra sätt hur länder blir protektionistiska och sluter sig själva inåt då problemen hopas. Familjens rikedomar skall investeras i bevarandet av familjen, och på sikt även människan.
Det är dock endast den första delen av boken. Hon går vidare med kloning av människor och beskriver den ”nya” rasen som skapas i kölvattnet av människans grav, är de ens människor? Sedan blir problematiken riktad mot konformism - det klasslösa samhället - draget till sin spets. Det lustiga är att jag ser likheterna med Platons fascistiska "Staten", kritiker ser likheter med kommunismen.
Jag bryr mig inte. Boken är bra. Problematiken är väl formulerad, och kan man inte se skillnaden på fascismen och jämlikhet har man liksom exkluderat sig själv från debatten på grund av ren och skär idioti. En parantes. Boken bör avnjutas på grund av sitt kvalitativa innehåll. De tankar den väcker får ses som ren bonus. Detta är science fiction när den är som bäst. LÄS!
4 kommentarer:
Under 13 år har gatutidningen Situation Stockholm funnits i vår huvudstad Stockholm. De människor som startade den tänkte nog att den skulle vara en tidning som hemlösa skulle sälja för att skapa sig en plattform. Och utifrån den ges en möjlighet att bryta sin hemlöshet med samhällets stämpel på vilka dessa människor är och därefter få leva ett någorlunda ”normalt” liv. Men hur har det egentligen gått?
Har tidningsförsäljningen och alla skattemiljoner som pumpats in för ändamålet skapat den resning av människor som var tänkt? Har hemlösa individer fått bli ”vanliga” medborgare? Om så vore skulle tidningen lagts ner, och det är väl så att när organisationer som AB situation Stockholm inte längre behövs så är målet nått?
Om detta vore aktiebolagets mål idag så ser jag inte hur stoltheten numera endast är fokuserad på hur många tidningar de säljer, hur många försäljare de har och med stolthet i rösterna gärna talar om att deras tidning nu även säljs i Uppsala, Södertälje, Örebro, Västerås och Gotland. Om vi tittar närmare på tidningens innehåll finns där fyra sidor med sponsorer. Det smaklösa med dessa är att de allra flesta är just de som skulle kunna se till att hemlösa fick tillgång till ett tryggt hem och känna på känslan av att bli kallad medborgare.
Men om vi återgår till hur det går för de hemlösa försäljare detta aktiebolag säger sig hjälpa, så finns det ingenstans på deras hemsida som ger svar på detta. Om det skulle vara så att tidningsförsäljningen hjälpte hemlösa ur detta tillstånd, så skulle väl detta den organisationens främsta marknadsföringsargument. ”Titta här har vi följt 100 av våra försäljare under 2 år och hälften har idag ett ordnat liv med egen bostad och slipper numera gå under begreppet hemlös”, men naturligtvis är det inte så.
Den bistra och cyniska sanningen om de hemlösa som fått hjälp ur sin stämpel som hemlös genom situation Stockholm har gått via kyrkogården.
Om jag inte missminner mig har företag i Sverige något som kallas arbetsgivaransvar, vilket innebär att enligt lag ska företagen bekosta vården om missbruk upptäcks. Men av någon underlig anledning tycks inte detta gälla då arbetsgivaren heter situation Stockholm, där arbetstagarna är hemlösa. Varför då?
Så precis som övriga hemlöshetsverksamheter behöver situation Stockholm hemlösa för att personalen ska få sin lön, vilket knappast talas om eller gör att självkritiken eller den övriga ”hemlösaindustrin” kritiseras därifrån.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Rolf: Jag undrar lite lätt över det du skriver.
Är tidningen så dålig som du säger? Fyller den ingen funktion? Att "vi", jag och andra med jobb och bostad, inte vet vad som händer bakom kulliserna är en sak. Men att sko sig på hemlösa... Det borde vara straffbart.
Kanske kan man ta det till någon form av juridisk instans, de problem som du nämner? Bostäder behövs i vilket fall som helst. Men där blir det ingenting så länge som "marknaden" får bestämma. Då blir alla hänvisade till ideell verksamhet.
Ge mig informatioon! Tack 8)
Den fyller precis den funktionen "marknaden" vill, vilken är försöka få människor anpassa sig till olika system. Där de system uppbyggda runt och på hemlösa människor fråntar dessa individer sina mänskliga rättigheter och få ta del av vår egen regeringsform.
hear hear Jag förstår vad du menar. Förmodligen har du rätt. Vi skulle inte behöva ha bostadsbrist i Stockholm, och innan sossarna beslutade att alla statliga företag skulle drivas på samma vilkår som privata, med nedskärningar och vinstmaximering som främsta mål, fick hemlösa tillgång till allmännyttans tomma bostäder.
Marknadsanpassning, då det är som sämst. Varför inte bygga bort bostadsbristen? Det är en investering i närbyggden och en garanti för en hållbar framtid. Samhället kan inte stöta ut sina medborgare, vi behöver inte en svensk motsvarighet till hinduismens kastlösa.
Vi måste ta hand om varandra, vi kan det, vi är människor!
Skicka en kommentar