Robert A Heinlein - Job: en elak komedi

Robert A Heinlein – Job: en elak komedi

Jag är ibland en fegis då jag ska läsa. Jag vill ha något bekant, för att komma igång typ. Robert A Heinlein är en halvytlig bekantspak. Jag läste min första bok av honom för några år sedan. AB magi, som gavs ut av Delta, det förlag som givit ut mest läsvärd science fiction i sverige, någonsin. Sen insåg jag att det var den Robert Heinlein som skrivit boken som blev kultrullen (Stjärnsoldat) ”Starship troopers”, ni vet den där poprullen med folk från Melrose place och 90201.

Filmen Starship troopers var underhållande, men boken är av en helt annan art – där ställs viktiga frågor och galna händelser upp, nakna och idiotiska, för allmän beskådan. Många har kallat det en antikommunistbok. Jag kan sträcka mig till att kalla det en antiStalinbok, för det handlar mest om att offra soldater i ofantliga mängder, då begreppet kommunist skymtar förbi i texten.

Boken är magnifik. Filmerna, för det gjordes tre, är ojämna. Den första gillar jag för att den är underhållande. Den andra är inte lika bra, men den funkar i krig. Den tredje filmen är den som faktiskt följer bokens anda, och är givetvis den bästa, jag tror dock att de flesta missat den, av förklariga anledningar. Stöd afrikansk film, se den!

Boken

Som sagt. Jag är en fegis. Jag såg att eminenta bloggen/allt möjligt för litteratur, Marmeladkungen sålde en bok av Heinlein för ynka 35 kronor, ja, då slog jag till. Jag inhandlade även Fängelsestaden av svenska Sam J Lundwall, samt en bok av skräckförfattaren James Herbert, bara för att. Jag tror att det blev 100 kronor. Ett fyndpris om det någonsin fanns ett! Bara några klick bort…

En fegis alltså. Jag har haft det lite drygt med läsande på slutet. Jag börjar sakta men säkert komma igång, och det är tack vare min feghet; jag väljer författare som jag känner mig trygg med. Heinleins stil lärde jag mig gilla i och med AB magi. Den var lättläst, men humoristisk – och framförallt jävligt fantasifull. Av någon anledning tänker jag på Ed McBain då jag ska beskriva Heinlein. Jag tror att det beror på att de båda känns otroligt välorienterade med den värld de beskriver, vilket gör att tonen blir både ledig och lättillgänglig. Jag kan ha fel. Huvudsaken är i alla fall att jag gillar det.

Job: en elak komedi, är underhållande. Jag började läsa den utan att ha läst vad boken skulle handla om, det var alltså helt utan någon som helst koll på innehållet jag tog mig ann läsningen. Det tog två dagar, sen lade jag belåten boken åt sidan och konstaterade att det var en jävligt rolig bok jag just läst ut.

Handlingen är precis som jag vill ha den! En herre vid namn Alexander Hergensheimer befinner sig på en lyxbåt, och efter en underlig upplevelse upptäcker han att något är galet: folk kallar honom Graham och båten han befinner sig på har samma namn, det är bara det att det inte är samma båt. Och helt plötsligt upptäcker Alexander att han har en miljon dollar. Det är dock bara början på vad som visar sig vara någon helt oförklarligt. En kvinna, Margarethe från danmark, blir hans förälskelse och sällskap under en märklig resa mellan parallella verkligheter, där valutor, historia (presidenter) och den tekniska utvecklingen är olika varje gång.

Någon spelar dem ett spratt, och som den konservativt kristne Alexander ideligen återkommer till, tror han att det är harmagedon som utspelar sig framför de båda älskande. Margarethe å sin sida tror att det är Ragnarök som pågår, och visar på hur asatrons cykliska upprepningar, där människan trots allt ges nya chanser att bättre sig gång på gång är, mer trevlig som religion än den kristna.

Mannen - född 1907, död 1988

Dråpligheterna är otaliga. Verkligheten kan skifta medan de äter en glass, vilket gör allt väldigt besvärligt, då deras pengar blir värdelösa i den nya verkligheten.

Det är något som pågår bakom kulisserna, och det är underhållande så det räcker och blir över.

Gillar man att fnissa och samtidigt inte har problem med den fantasiska fantasins litteratur, är Job: en elak komedi, given läsning. Letar man efter något nytt är det här en trevlig inkörsport till en av science fictions stora författare – för det är killen, det är bara jag som är lite efterbliven och endast har läst tre böcker av karln.

En kul passage i boken är då Margarethe upptäcker att de befinner sig i en verklighet där danmark tillhör kungariket sverige under våran nuvarande kung, och hennes vredesutbrott över detta fruktasvärda faktum. Eftersom att ni som läser detta garanterat är minst svensktalande, är det underhållande. Tycker jag.

Väl läst, kamrater!

Citat. Citatvart.

Fy fan för min astma/allergi. Jag har faktiskt inte så ofta problem på grund av skiten, men då jag får problem är det oftast migrän. Och alla som upplevt migrän vet att det inte är någon idé till någonting just då. Migrän är min nemesis. Jag hatar migrän. Jag önskar livet ur migrän.

Nu är det över. Jag är bara helt groggy av medicinen. Ett kraftord skulle passa bra här: Fördömt!

Jag tar således min halsbränna och placerar den bredvid dottern. Vi pratar en massa om insekter just nu, speciellt spindlar. Hon är livrädd för spindlar. Jag försöker förklara att spindlar är den viktigaste insekten vi har. Spelar ingen roll. De är läskiga.

Aja.

Jag lever. Valfritt bibelcitat passar in här: åk ej kana om det inte är värt det. Eller nåt. Kanans land.

En ensam get är inte två.

En borgare är illa nog.

Ja. Ni ser, bibeln är fylld av citat.

Anvil

Nu kan snubbarna leva på sin musik. Är det inte vackert så säg!

Äntligen något trevligt att läsa om.

Kiliaster och Mad men

Jag orkar knappt hålla min ögon öppna. Men det gör mig inte det minsta. Jag kan ju sova. Så länge jag är frisk är jag nöjd. Den senaste sjukdomen var ta mig fan dryg och påfrestande.

Å andra sidan: ”Jag grät över att jag inte hade några skor tills jag träffade en man utan fötter”.

Vem är jag att klaga? Det skall dock till en haverist som Demirbag Steen, för att försöka skriva begåvat om en sådan sak. Hon skulle inte kunna skriva begåvat om så universums undergång hängde på det. Hon skulle skylla på Palestina. Och hon skulle försvara Israeliska massmord. Å andra sidan, ingen hade förväntat sig något annat. Hon är trotts allt en dåre/idiot.

Så henne tänker vi inte mer på.

Kiliasm då? En religion som hänger upp sin tes på siffran tusen. Varför inte? Om man helt seriöst tror att man tillhör ett utvalt folk, eller om man tror på ett något som förbjuder abbort för att det är mord, men samtidigt hyllar krig – och försöker rättfärdiga idiotin med att klappa folk på skallen…

Ja. Idioter kan ni va allihopa. Jag försöker att blunda för er. Men ni tränger er in i min hemsökta, vansinniga vrå av verkligheten. Er rasism och erat förtryck drabbar människor jag känner. Jag är emot våld. Men rasister alltså…

Nä. Jag grottar ner mig med min bok. Så återkommer jag i stor stil där jag förklarar att Mad Men, det är en riktig skitserie. Gillar ni den, då håller jag inte med er.

Generation kill - hela skiten

Då Irakkriget startade, stångade jag mig blodig mot lögnaktiga borgare. De ville göra det gällande att allt vad fan det hette om massförstörelsevapen, terrorism och så vidare, var anledningen till kriget. Det var lögn. Vi vet det nu, eftersom att alla har erkänt sina lögner.

En direkt följd av det borde ju vara att snubbar som Tony Blair, som hånade folk med ”oljekonspirationer”, och så vidare, helt enkelt satts i fängelset. Han ljög för att kunna starta ett lagligt massmord. Han ljög för att få kriga. Prygling är väl det minsta man få begära, med tanke på de som drabbats av hans lögn?

Skit samma.

Jag såg tv-serien Generation kill, av snubbarna bakom The Wire – tv-serien som alla andra tv-serier mäter sig med, och förlorar mot, numera. Det är en ganska kort serie. Var det 8 avsnitt? Timmeslånga avsnitt.

"Svensken, rassen och han från the wire säs 2".

Det som gör serien speciell är att den är baserad på verkligheten; en journalist fick resa med ett gäng soldater. Jag minns att jag reagerade jävligt mycket mot alla dessa journalister som fick delta i kriget. Jag kom ihåg att jag tänkte att, va fan, väntar någon sig att det skall bli en rättvis rapportering av det? Det kom en massa böcker som jag kikade på, de såg inte så lite religiösa ut. Bland annat en bok där den amerikanska armén jämställdes med gud… är man så jävla uppknullad att man tror det, då är självmord den enda lösningen. Jag är allvarlig. Ta erat liv. Ingen kommer att sakna er idioti. Moderatjävlar.

Hur som helst. Den här journalisten kom från Roling stone mag. – ni vet den där legendariska skittidningen som tror att allt som skrivits på deras sidor är genialiskt, av den enkla anledningen att det står på deras sidor? Hur som helst: ta mig fan, jag gillar det. Jag har inte läst boken. Jag känner dock för att göra det nu. Ett betyg gott som något, känns det som.

Serien har ingen hjälte. Den har ingen skurk heller, även om man givetvis lär sig att avsky vissa individer – men avskyn kommer från den idioti de tvingas in i, lika ofta som den kommer från hur idiotiska soldaterna själva är. Missförstå mig inte, man gillar karaktärerna i serien, men de är inga okomplicerade dårar, de är människor. Det är helt klart en styrka. Man respekterar även dårarna, och det är viktigt om man skall kunna uppskatta en… kulturyttring. Dessutom blir inte människorna klichéer, inte mer än vad vi alla redan är vandrande klichéer.

Skådespelarna är HBOs vanliga. Med undantag för svensken kanske? Man känner igen ganska många från The Wire, det tyder jag som att snubbarna bakom serien gillade de människor de arbetade med. Bra skådisar är de i alla fal. Sen får vi även se Beecher från OZ som journalisten, det var kul.

Observera att jag tar för givet att alla vet vad HBO är… Vet ni inte det, då får ni googla.

Serien är som sagt sevärd bara på sin egna enkla handling. Framförallt gillar jag att en Mailersk ådra smugit sig in, d.v.s: det är en massa snack om bajs och avföring. Det känns fräscht. Äkta. De nakna och de döda. Ni som kan läsa förstår vad jag menar. Ni andra: Mailers debutroman. Den här gången behövde ingen googla. En bra bok i alla fall. Den borde alla läsa!

Läs, nu!

Som sagt: sevärd på sin egna enkla handling, en handling som går ut på att man får se hur kriget förs – någon man både häpnas och störs av – men serien lyfts även av extramaterialet. En intervju med de människor som karaktärerna baseras på känns så jävla rikt. Inte för att jag håller med om allt som sägs – man kan ju lugnt påstå att jag inte höll med om särdeles mycket – utan för att det sägs. Det känns rikt att få snubbarna att kommentera sin egen roll i serien. Var det realistiskt? Var det korkat?

En generell kommentar var att det var lite väl verkligt. De insåg inte hur de lät. Rikt, enligt mig. Berikande.

Se! NU!

Och kom ihåg, de ljög för oss då. De ljuger för oss nu. Hur fina argument de än må ha. Hur poetiska deras förklaringar om svampmoln än låter. De ljuger.

Stay metal! Som jag brukar säga. Stay frosty, som svensken säger.

Alltså. Diettips

Jag har läst tre olika bantningstips idag. Redan.

Jag har ett eget att bjuda på.

Ät mindre. Rör dig mer. Ok? Det funkar, så länge du inte är sjuk.

OZ. Hela skiten.

Ibland lessnar jag på att gräva i nyheter som stinker tillrättalagd fisk. Det händer till och från. Jag orkar liksom inte kolla i fem olika tidningar, bara för att se hur en nyhet rapporteras, det tar på krafterna.

Jag har en familj som skall underhållas, musik som ska spelas, samt ett jobb som ska jobbas.

Då är det tur att jag är en kulturnörd. Jag älskar film och tv. Jag har vissa krav, men så länge de uppfylls, kan jag lugnt sitta tillbakalutad i soffan och jäsa.

Så är det.

Nu senast såg jag och sambon klart på den eminenta tv-serien OZ. Den har följt oss genom många kvällar som sällskap, och underhållit.

Jag har som vanligt helt missat vad det handlade om, tills jag kom över den första säsongen. I vanlig ordningen var jag fast efter ett program. En stor del till att jag fastnade skall dock tillfalla de urusla översättarna: en scen fick episka skrattsalvor som följd efter den monumentala: I just wanted to give you som juice. I dont want your fucking juice. På svenska: jag tänkte bara ge dig lite sperma. Jag vill inte ha din jävla sperma.

Ridå. Knark. Vad i helvete? Sperma?

Jag var fast, emellertid. Serien utspelar sig alltså i ett fängelse. Fängelset har en speciell anstalt som förs som ett experiment av föreståndaren Glynn. Han har låtit en anställd, Tim McManus dra igång ett försök att mildra behandlingen av fångarna, och på så sätt lätta återanpassa dem till ett riktigt liv.

Tim McManus

Man kan ju lugnt påstå att det sällan går som McManus vill. Men karaktärerna som tillbringar sin tid på fängelset är – förlåt – fängslande. Många, de flesta känns det som, dör till slut. Hårda liv får hårda slut, ofta med förnedrande inslag, i denna serie.

Det är en HBO-serie, precis som Sopranos, The Wire, Generation kill och många andra bra produktioner. Det känns som att det var härifrån de fick sin stake, sitt mod att våga producera den bästa tv som producerats. Skådespelarna känns igen från nästan samtliga ovannämnda serier, plus storfilmer som Matrix och så vidare.

Det är mycket naket i serien, och då det mest är killar i handlingen innebär det snoppscener. Det skulle inte funka om det var en pryd serie, inte som skaparna valt att framställa det. En av mina favoritscener är då Keller står och pissar i en bunke, inlåst på isoleringen. Störtskönt! Varför vara rädd för att visa något som alla sett? Pryda jävla värld.

Adebisi

För mig som missat det hela från början var det en uppenbarelse. Jag ser så sällan på tv, eftersom att mina arbetstider aldrig tillåter sena kvällar att jag oftast missar allt. Min flickvän har presenterat både the wire, Oz, samt otaliga andra program, filmer och böcker som jag älskat. Praktiskt. Nu då jag har kommit ikapp får vi helt enkelt prova oss fram. Sen finns det ju alltid de serier som alla friska människor rekommenderar.

Oz är hur som helst en lysande serie. Ett par karaktärer man lär sig älska är störtsköna dåren Adebisi, den listige irrländaren O’Reilly, nazisten och en av mina personliga favoriter: Vern Shillinger. Dennes rendezvous med den intagne alkoholiserade advokaten Tobias Beecher, är en grekisk tragedi på egna meriter. Vaktkvinnan Claire Howell. Ja, det finns många att tycka om, en del hatar man, som politikern Devlin, en högerpopulist som med mycket tveksamma medel vill göra livet värre för alla utom överklassen.

En grekisk tragedi

På ett sätt är det synd att det inte är baserat på verkligheten, men serien tar ändå upp frågor som bör få större utrymme i media, utan att vara predikande, vilken är en styrka med Oz. Det är ingen förskönande bild av mänskligheten vi serveras, det är snarare avskrapet, de som inte klarade av den verklighet de serverades, oavsett hur orättvis den oftast var. Så framställs det. Utan skygglappar och förskönande snuttefiltar. Blod, svett och sperma.

Biohazardsångaren har en ganska stor roll i den här serien. En Kissmedlem fluktar förbi i ett par avsnitt.

Jag kanske var sist att se det, men jag måste lyfta fram skiten till de som kan leva i ignorans. Se den här serien. Håll även utkik efter spermareplikerna i första avsnittet.