Spindelträdet: vackert!

Ett vackert träd

Naturen överlever människan. Men människan kan ha nytta av naturens nycker.

Efter katastrofen med översvämningar förra året flydde även spindlarna. Upp i ett träd. Nu ser de till att myggen inte smittar med malaria. De käkar upp dem. Watch clean!

Söndag. Trevligt väder, korkade borgare. Ergo: en vanlig söndag.

Jag har inte varit helt aktiv här i min hörna, men jag är ändå mer aktiv än då jag startade den för fyra år sedan. Jag har helt enkelt en ganska sund förhållning till skrivandet.

Jag slår mig på bröstet och påpekar att JAG har något som är BRA. Barockt. Så självförhärligande. Typiskt osvenskt? Eller bara ett bevis på lite insikt? Skit i det. Vem fan bryr sig, liksom.

Jag hade tänkt att skriva om en bra skiva. Jag hade till och med kommit på vilken skiva jag skulle skriva om.

Men jag passade på att läsa lite andra bloggar och en och annan tidning. Nu är det inte ens nästan musik jag tänker på…

Farsan mejlade från Spanien, ett mejl med texten att man skulle klicka ogilla på regeringsdårarna från alliansen – att det är ett virus som skapar barnfattigdom och orättvisor. Inget kunde väl vara mer rätt? Farsans politiska tillbehörighet sträcker sig från Stalin till Hitler, han ogillar allt, men älskar att försvara det som är dummast. Kul som fan, om man inte är trött.

Nej, han är inte ond, han tar ansvar - skapar fattigdom och sånt bra... Heja alliansen, scum of the earth!

Ni som försvarar alliansen, ni som tror att dålig politik blir bra om man bara kan hitta ett fel hos motståndarna - kan ni tänka, är ordet slutsatts, science fiction för er? Och du som skrev att jag skriver vänsterpropaganda. Låt oss kontemplera: jag skall alltså skriva propaganda. För vems vinning? Vem tjänar på att jag skriver politiska pamfletter som visar VERKLIGHETEN utan lögnerna som borgarna måste ha med (jo, det finns barnfattigdom)? Vem? Jag får inga pengar för det – jag har inga annonser på sidan, jag har ingen sponsor – alltså, jag skriver för att väcka någon – och för att jag skulle spricka om jag inte fick det ur mig. Att kalla det propaganda borde fan rendera i spöstraff för idioti. Borde, men det ska givetvis inte vara straffbart att vara idiot. Då skulle hela regeringen hamna på kåken. På tal om utopi. Höhö

Så. Min propaganda är inte propaganda. Vad är det då? Det är en tolkning av verkligheten som inte uppskattas av borgare och rika. Vad kan det bero på? Vilka älskar högern? De rika och företagare. Ingen nyhet här inte. Varför finns det i deras intresse att baktala mig, eller ifrågasätta allt jag skriver? Är jag så viktig?

Jadå. Jag ser vilka äckel som länkat hit med tveksamma dumheter skrivna bredvid. Ingerö är dock den mest pinsamma av de som varit här – obs, det kan ha varit någon av deras nyliberala minions som skrev, de har dock samma åsikter allihopa: han ville förklara för mig att Johan Norberg är bra. Så vad skrev han? Du, är bara en kille med en blogg. Aj. Ja. Om det är bloggen, och storleken på den som avgör ens persona, ja, då är min sambo bättre än er båda tillsammans eftersom att hennes blogg har många fler läsare än de båda idioterna, samt alla andra av de bloggar jag länkat till. Hon tycker samma sak som jag. Med det tänket: Ingerö: du är bara en kille utan hjärna och med en väldig liten kuk. Samt att du har en jätteliten, och korkad, blogg.

Men mig kallar de för propagandist. Ja. Jag går med på det om jag får byta ord till orosmakare. För det är oron som alliansen känner som får dem att gå i taket då deras lögner avslöjas, då deras politik visar sig vara osmaklig och respektlös mot de mindre bemedlade. De hittar på argument för att dölja det. Men oftast blir de bara förnärmade, och så tror de att allt går över om de konstaterar att jag är otrevlig.

Jag är inte otrevlig. Jag är förbannad.

Och jag som bara ville skriva om musik…

Allianskramare och rasister: cyanid ftw! Do it.

Fantasy - Robin Hobb

Robin Hobb, inte Hodd

Jag minns det som igår. Det var torsdag. Inte en torsdag, utan igår. Jag kollade på lite olika böcker på sf-bokhandeln i storstan.

Det minnet framkallade ett annat minne, ett äldre, även det på sf-bokhandeln. Jag köpte någon del i bokserien om lönnmördaren och bastarden Fitz. Författarinnan Robin Hobb blev en favorit då jag ville prova på om fantasygenren var så dåligt som den framställdes av gemene man. Visst hade jag läst Sagan om ringen och gillat det, jag hade även läst Robert Jordan och avgudat det. Det verkade ju lovande i alla fall.

Hur som helst: Jag passade även på att fråga efter något nytt om Jordan – han var inte död då – och fick mest höra hur långrandig han var eftersom att han inte kunnat avsluta serien. Sen hyllades Hobbserien, en serie som pågått i då 8 böcker, som fantastiskt – eftersom att författaren kunde avsluta en historia.

Jag ides inte påpeka att historien alltjämt pågick, och, såg jag igår, den pågår ännu, 11 böcker in i handlingen. Förmodligen syftade han på att böckerna ”avslutades” efter var tredje bok.

Det blev några misslyckade upptäcktsfärder bland fantasyförfattarna, men färden som jag tillbringade med fröken Hobb – ja, namnet är en pseudonym – var exakt vad jag ville ha av en bra bok, oavsett om kulisserna består av drakar, pansarvagnar, gotiska och uråldriga källare eller bara rymden.

Hur som helst var Hobbs serie något så originellt som spännande och annorlunda fantasy. Den handlade alltså om oäktingen Fitz som dumpats av sin mor på kungadömets dörrmatta. Typ. Oäktingen visar sig ha en gåva som anses som ful – oren – samt att hans ankomst skapar politiska oroligheter.



Berättelsen, den första trilogin (Assassin's apprentice), är varm men ändå ganska rå – för att vara episk fantasy – men den är framförallt jävligt bra. Både författandet och handlingen lyfter varandra.

Den andra serien, Liveship traders, är ännu råare. Jag känner att kvinnoperspektivet i det här fallet verkligen kommer till sin rätt – hur många ”beskrivningar” av våldtäkter får man ta del av i den ädla sagan om ringen? Just det. Handlingen utspelar sig ganska långt ifrån six duchies, där Fitz befinner sig, men det är samma värld, och en del saker går in i varandra, handlingsmässigt. Det är dock relativt fristående, än så länge.

Den tredje trilogin, the Tawny man, väver samman berättelserna på ett lysande sätt. Jag minns att jag sträckläste skiten. Nu har alltså två nya böcker i den här serien kommit.

Jag vet då vad jag kommer att läsa så snart jag har köpt det. Något av Margaret Astrid Lindholm Ogden, då hon skrivit under pseudonymen Robin Hobb. Typ: the rain wild chronicles. Sen kanske jag tar mig igenom den serien hon skrev där mellan… Ett lyxproblem, helt klart!

Liket lever!

Sa han och dog...

Intressant ordföljd:

Vi ger jobb till polacker som tar dem billigare och utan rättigheter.

Protesten brukar lyda: ta hit vem ni vill. Men betala dem för fan samma lön som vi skulle ha haft!

Liberalt svar på den: Ni är rasister mot polacker! Aha!

Ridå

Den liberala vansinnesretoriken används av hela regeringen. Hur mycket kan man feltolka ett citat? Så mycket som möjligt är ju uppenbart.

Jag måste sova.

Noterbart: all tågtrafik norrut från stockholm blev inställd idag på grund av olycka. Min hemfärd blev alltså betydligt längre än de planerade 2 timmarna - jag hann inte börja tycka synd om mig själv innan jag såg en av Situation stockholms försäljare.

Jag har det fan jävligt bra! Och sällskapet hem var ingen annan än mr Goatsodomizer himself! Peppe P!

Jag och peppe p! Bättre tider, helt uppenbart!

Pest eller helvete?

FBK eller Saik?

Saik. Alla dagar.

Fy fan för fbk.

Slaughterhouse - Power Mad - gammalt och jävligt bra!

Absolute power, hette skivan

En lätt patetisk företeelse är då man börjar försöka minnas gamla tv-reklamer. Ändå kan jag faktiskt sitta och prata med jämnåriga om: kommer du ihåg den där tandkrämsreklamen? Eller den där som mtv visade…

Ja. Alltså. Man borde ju kunna ägna sig åt lite roliga skit. Känner jag.

Som att minnas bra musik.

Kommer ni ihåg mtv at the movies? Det var ett program som visades på slutet av 80-talet, det var ett filmmagasin på tv, helt enkelt. Deras intro, under en tid, var från amerikanska heavy metal/thrashbandet Power Mad. Låten var även med i filmen Wild at heart, av han som gjorde Twin peaks, mr Lynch.

Dagens tripp nedför minnesallén är alltså den låten som Nicolas Cage hoppade runt till i Wild at heart.




Min fråga är: varför fick aldrig detta band chansen att slå igenom? De har ju allt ett bra band behöver?

Kulturgärning. Arthur machen - Drömmarnas berg.

Arthur Machen "Drömmarnas berg"

Arthur Machen nämns ofta i sammanhanget de stora skräckförfattarna från 1800-talet, jag har läst hans namn bland Howard Phillips Lovecrafts influenser, och på andra obskyra ställen. Conan Doyle ansåg författaren vara ett geni. Den här boken, Drömmarnas berg, har dessutom hyllats som något av det bästa – och mest dekadenta och vackra – som skrivits på det engelska språket. Givetvis kollar jag upp det, då det visar sig att Alastor har gett ut en svensk översättning.

En kulturgärning. Både av mig och Alastor.

Boken handlar om pojken Lucien. Det här är inte alls en skräckberättelse, det är snarare en fin skildring av en ung pojke som sakta men säkert förlorar fotfästet i verkligheten.

Det var svårt för mig att läsa boken, med dess endast 271 sidor långa text; jag började läsa boken just då jag hade en jävligt energikrävande period i livet. Jag mådde skit, och boken blev som en påminnelse av det. Hur som helst tog jag mig till slut igenom boken då jag intalat mig att det som hände inte skulle få förta glädjen från den magnifika berättelse som döljs bland sidorna.

Författaren själv har beskrivit boken som en psykologisk Robinson Cruise, där huvudpersonen blir strandad på en öde ö, det är bara det att den här öde ön är i pojkens sinne – han går mentalt vilse skulle man kunna korta ner det till.

Boken har ett vackert språk. Det är översatt med den respekt som Alastor ger sina utgåvor, och det skiner igenom den här utgåvan. Drömmarnas berg är medryckande: man vill följa med Lucian på hans irrfärd genom sina unga år, se de mörka och vackra syner han ser, förlora sig i den värld han skapar, och sedan förtärs av.

Som vanligt med Alastors utgåvor är det inte bara romanen som får platts. Även egna ord av författaren, innehållsrika förord och efterord, plus ett par korta noveller som visar upp ett än bredare spektrum av författarens gärning finns med här. Idel kärlek, idel kvalité!

En kulturvälgärning helt enkelt.