Onödiga musiknyheter

Det börjar hända saker på den musikaliska fronten som jag själv lallar med i. Bandet som jag spelar med i har fått flera spelningar, så vi har lagt i en högre växel. Bandet, Self Inflicdead heter vi, skall putsa till de låtar vi skrivit på de senaste åren och arrangera sången, sen kör vi!

Vi skulle bara ha haft en Chuck Billy på sång. Eller en till gitarrist.

Nocturnal Rites, ansvarig för en av världens bästa skivor, Afterlife, vilar medan gitarristen Fredrik och bassisten, Nils sammanställer en ny Guillotine skiva.

Och nej, vi tog inte vårat band namn efter att vi läst att Cavalerabröderna kanske skulle döpa sitt projekt till ovannämnda. Det var trummisen, Anders, som rabblade upp alternativa bandnamn. Jag och bassisten fastnade omgående för det, sen rockade vi till det, Self Inflicdead. Tufft!

Tralla laa

Lite hopp i alla fall

Rage Against the Machine gjorde en otroligt viktigt comeback. Det första sångaren gör är att säga att den amerikanska regeringen består av nazister och att de borde avrättas. Gud vad jag har saknat detta band!

Logiken är glasklar, och även om jag skulle välja att sätta dem i fängelse istället för att avrätta regeringen, förstår jag hur de resonerar. Som man bäddar får man ligga.

Det är dock med förvirrade ögon jag läser att Deicide stolt deklarerar att deras låtar används som tortyr för att hindra fångarna från att somna, för att bryta ner dem mentalt; en fruktansvärt vidrig handling mot värnlösa människor. Skivbolaget använde den informationen som reklam inför deras senaste skiva, som för övrigt behandlar ämnet skilsmässa. Glen är bitter. Jag är äcklad.

Det är med sorg jag läser att Testament är stolta över att deras musik används som uppladdning inför militära insatser. De skrev till och med en låt om det på deras senaste skiva: Killing season. Jag älskar ju musiken, varför måste musikerna vara kompletta idioter? Besvärligt.

Det är som sagt med glädje jag konstaterar att Rage Against the Machine har återbildats. Det är bara synd att Bill Hicks inte fick leva och kommentera det som händer i världen. Ännu ett geni som dött för tidigt.

Hoppet lever dock!

Saker som retat mig på slutet

Aktuellt hade ett inslag om vänsterpartiet där deras nya politiska riktning fastslogs. Allt detta ivrigt kommenterat av såkallade experter. En av de påstådda experterna var DN:s politiska redaktör (tror jag, han var då minst skribent), som helt oemotsagd fick ljuga och hålla på i tv. Inget ovanligt med det i och för sig, men det var bara det att han verkligen, på bästa sändningstid, fick våldta sanningen med propaganda från högern som gjorde mig vansinnig. Att högern ogillar Hugo Chavez är en sak, men att de, utan någon som helst verklighetsförankring, får säga att han är odemokratisk. Det är ren jävla provokation.

Kan någon som hejar på högern förklara, utan att ljuga, vad som är odemokratiskt med Chavez? Det senaste som högern förfasade sig över var det som röstades ner, det förslag som skulle ge honom rätt att bli återvald hur många gånger som helst. Exakt samma system som vi har i Sverige. Vad är det som svider så? Att han revolterar mot den imperialistiska mördarkapitalismen? Är det på den nivån kan ni gå och runka.

Sverige är en polisstat. Det framgår allt tydligare i och med de domar som faller efter poliser/vakter av allehanda slag, varit inblandad i brottsundersökningar. Anna Sjödin någon? Dags att göra uppror mot denna idiotiska rättskatastrof; jag vill inte leva i ett land där jag eller mina vänner kan bli misshandlad bara för att de har hamnat i bråk med en maktgalen psykopat. Gå och runka era satans terrorister!

FRA. Världens hårdast lagstiftning om avlyssning. Vad trevligt att högern stödjer ett förslag med så tydliga Stalinistiska drag. Som jag brukar säga: förtryckare må kalla sig olika saker, men metoderna är desamma. Dags att göra revolution?

Man kan ju bli vansinnig för mindre.

Funderingar runt Stephen King och filmatiseringarna av Kings verk

Jag läste hemskt mycket Stephen King då jag var yngre. Den första boken jag läste var nog Lida, sen var jag fast. I tur och ordning avverkades Salems Lot, Den flyende mannen, Det, novellsamlingarna Sommardåd och Vinterverk, och så vidare. Jag läste helt enkelt allt jag kom över. Min kärlek var som störts då jag läste Det, på den tiden, då jag var 13 år, var det bästa och mest känslofyllda bok jag någonsin läst. Jag älskade den.

Jag upptäckte Dean R. Koontz efter ett tag, många beskrev honom som en bättre författare än King. Nu, efter en massa år och ett flertal böcker av dem båda, är min åsikt den att Koontz må vara mer begåvad, men King är en bättre historieberättare. Koontz kulminerade i och med boken Skymningsögon, som är en lovecraftiansk skräcksaga.

King har fler toppar, de flesta böcker i Bachmanserien är mästerverk allihop. Raseri är till och med ute ur tryck i USA på grund av innehållet. Andra bra böcker jag kommer ihåg, utöver ovannämnda, är: Talismanen, Djurkyrkogården, Den förskräcklige apan och andra berättelser. Efter det slutade jag. Jag läste lite ströböcker av honom, men jag läste inte allt som kom i min väg, som jag en gång gjorde.

Det har med filmatiseringarna att göra.

Jag har alltid gillat skräckgenren inom film. Och då en favoritförfattares bok, tillika en favoritbok, bil film, då har man höga förväntningar. I Stephen Kings fall har besvikelserna varit åtskilliga; Christine är medioker, Död zon är okej kanske, Djurkyrkogården var rätt bra i och för sig, The running man är kass, den har inget att göra med den fantastiska bok den är baserad på!, Det…

Man kan fortsätta. De längre filmerna har varit tv-filmer i fyra långa avsnitt (Det, Pestens tid, den senaste versionen av The shining, Rose red), oftast med för mig okända skådisar, inget ont med det. Filmerna har varit klåpiga, orättvisa mot böckerna, och oftast pinsamma. Jag kan inte förklara det tydligare.

De bra filmerna har varit de mer dramabaserade verk han skrivit. Stand by me, Den gröna Milen, Dolores Claiborne, och såklart Nyckeln till frihet, som så många verkar älska. De kunde ha hållit sig till manus även i slutet av filmen, tycker jag.

Skräckfilmerna som är bra är lätträknade. För ingen tycker väl att Maximun overdrive är mer än en underhållande kalkon? Det finns förvisso en massa ganska underhållande skräckisar signerade King jag kan rekommendera: Graveyard shift, The mangler, Sleepwalkers, Gräsklipparmannen, Köplust, The Langoliers. Men man måste få klaga ändå, tycker jag. Med så bra råmaterial borde det inte gå att misslyckas.

Min favoritfilm är den en av de relativt nya: Rose red. I likhet med andra skäckfavoriter, som den bästa, Event Horizon, skruvas tempot inte ner så att nerven dör, den blir intensivare ju längre filmen går. Rose red är fyra timmar lång. Underbart!

Jag erkänner att den nya 1408, var överraskande bra även den. Jag ser fram emot The mist, vars litterära motsvarighet är grym, på alla sätt.

Kanske har de äntligen lärt sig att göra bra skräck på film i USA, den skrivande delen är de bäst på, historiskt sätt. Det är bara att läsa listan: Poe, Lovecraft, Birce, King (såklart), Koontz (för Skymningsögon och ett par till), Bloch, den gamle Conanförfattaren Robert E Howard med flera, med flera. En parantes bara.

Den politiska debatten och min medverkan i den

Jag vet att det finns ett problem med det jag skriver, både här och på andra ställen. Jag framstår som aggressiv och plump. Många visare människor än jag själv har påpekat det för mig. Det finns givetvis en anledning till att jag framstår som en skitstövel; först och främst ser jag inte debatten som en popularitetstävling där man skall vara så mysig som möjligt, sånt bryr jag mig inte om; för det andra skriver jag endast då jag blivit gravt provocerad av någon nyhet som jag vet är lögn, eller då människor svär sig fria från ansvar de borde omfamna. Jag är alltså oftast rasande då jag skriver.

Jag har många vänner till höger om mig. De flesta diskuterar jag livligt tillsammans med då tillfälle ges, en del pratar man ditt med, andra pratar man datt med, som det är för alla.

Ilskan väcks oftast där ansvaret för den enskilde individens säkerhet läggs i människors händer, människor som har ett vinstkrav och ingen att akta sig för. De personer som utnyttjar andra människor som förbrukningsvaror att dumpa då kroppen är slut. Då det gått så långt är jag redan vansinnig. Inom ALL förvärvsindustri och tillverkning skall ansvaret ligga på beställaren att se till tillverkaren inte har slavar, det skall inte vara så lätt att smita undan från den humanitära investering i mindre lidande och mer rättvis fördelning. Betala arbetarna så att de kan leva bra, inte bara knappt överleva! Det är det förbannade ansvar jag pratar om, och då blir jag, som sagt, arg.

Jag diskuterar ofta länge och livligt med den som lyssnar, och alla är överens; det vi önskar är ett samhälle där alla lagar följs; i en kapitalistisk utopi är det olagligt att konkurrera på orättvisa villkor, du får inte, med hjälp av lagbrott, skaffa dig fördelar mot dina konkurrenter. Skulle de reglerna följas skulle vi ha en mycket rättvisare värld. De största meningskillnaderna brukar ligga i hur mycket som skall vara statligt och hur mycket som inte skall vara statligt. Mina argument är enkla; landets miljoner invånare bidrar till ett fungerande samhälle. För att det samhället skall fungera skall medborgarna ha tillgång till sjukvård, skola, omsorg, fri press, fri litteratur, infrastruktur (vägar, telefonlinjer och telefonmaster och numera även datauppkoppling), ickekommersiell kultur, forskning inom områden där pengar inte behöver vara styrande och andra intressanta områden, med mera. Möjligheterna är helt enkelt större om styrningen är demokratisk och kan tjäna landet i kristider. Exempelvis kan statliga företag anställa under konjunkturnedgångar och på så vis lindra den ekonomiska smällen som annars kan drabba landet och på sikt leda till depressionsliknande ekonomiskt tillstånd. Allt detta är fullt möjligt i en kapitalistisk värld där reglerna de själva satt upp följs. Det är vi överens om, de vill bara minimera det statliga ägandet.

Däri ligger ironin, jag tycker att det är en självklarhet att hjälpa en människa som lider, oavsett! Därför måste man kunna ställa detta ansvar på alla, i det led som produktion och försäljning består av. De som utnyttjar de försvarslösa väljer att inte se bortom den vinstgivande horisonten, det borde de straffas med näringsförbud för, först och främst, och fängelse i andra hand.

Det är så satans frustrerande att dessa brottslingar, må de vara företag som tillverkar vapen, eller kläder, eller vad som helst, skrattar hela vägen till banken, medan de lämnar lik och förgiftad natur bakom sig. Gång på gång visar dödsfall på förtryck och orättvisor, de förblir nummer någonstans där ingen skall kunna se dem om man inte gräver efter det. Det är klart att man blir förbannad.

Det handlar inte om politisk övertygelse, utan om sunt förnuft och medmänsklighet. Man FÅR inte utnyttja andra människor.

Fan, nu blev jag arg igen.

Tobias Lundström, Björklöven

Tobias Lundström lämnar Löven.

Det är med stor sorg jag konstaterar att målvakten som varit Björklövens bästa spelare i flera år nu lämnar laget.

Han har alltid valt speciella vägar, den käre Tobias. Men en sak har, i mina ögon, genomsyrat alla hans val inom sporten. Karaktär. Där så många av människorna i denna tid väljer mest pengar eller störst chans att bli känd, valde Tobbe att lämna laget han spelat SM-final med, för att gå till Björklöven - en division lägre sportsligt, en hel värld ifrån på det ekonomiska planet. Han valde Löven för att hans favoritmålvakt var Göte Wälitalo.

Avståndet mellan Ö-vik och Umeå är bara 12 mil. Han kunde ha pluggat i Umeå och spelat i Ö-vik. Men han valde laget i allsvenskan, istället för att spela vidare i landslaget.

Jag erkänner gärna att jag inte har en aning om vad Tobbe själv säger. Men det är en del i den integritet som han omgetts av. Jag har hört viskande saker om honom som person, men jag bryr mig inte; jag är inte intresserad av någons privatliv annat än de människor jag omger mig med, och då vill jag ändå inte veta allt. Jag köper inte tidningar för att läsa vem som ligger med vem, jag köper dem för att läsa vad de, vilka det nu är, tycker. Tobbe var alltid snål med mediatid. Han gillade det kanske inte, jag har för mig att jag läst det någonstans; uppmärksamheten var lite genant, läste jag mellan raderna.

Nu blev han, av Björklöven, bemött på ett sätt som inte fungerar på en människa med sådan integritet som Tobias Lundström. De ville ha ett svar omgående, han ville ha lugn och ro och kunna sitta och tänka. Jag ser inget problem. Som Björklövens ledning, skulle jag se vilken tillgång han är, som spelare och stjärna, och ge honom precis det utrymme som krävs.

Nu är det dock för sent och Tobbe väljer att bryta ett långt och för Lövens del, lyckosamt förhållande. Jag säger att det är tragiskt, för att han var i sina bästa stunder helt magisk. Men jag tycker att det kanske var dags för honom att få resa vidare på det äventyr hans talang har tagit honom på. Jag tror att Thomas ”Siken” Sehlstedt kommer att klara av jobbet som ersättare åt Tobbe, han har visat att potentialen finns.

Det enda som finns att göra, med stor sentimentalitet, är att önska Tobias all lycka. Det är han värd flera gånger om. Lycka till!

testament "the formation of damnation" och min ångest

Testament har i och med sin nya skiva, tagit min förvirring till helt nya plan. Jag har alltid gillat bandet i fråga. Deras senaste skiva var dessutom en av de bästa skivor som någonsin gjorts och kanske den bästa thrashskiva också. Då man ställer det mot dess konkurrenter, i min värld alltså, blir det ett betyg utan like.

Deras nya skiva,”Formation of damnation” är bra, men inte lika aggressiv som föregångaren ”The gathering”. Problemet är sångaren, som motsägelsefullt nog sjunger bättre än på länge. Han har börjat skriva texter som hör hemma i… ja, någonstans där dåliga saker hör hemma.

Låten ”the evil has landed” är, förutom en ganska fyndig tittel, ett patetisk ”jag-tycker-synd-om-mig-och-USA-för-9/11-vi-var-oskylldiga”. Chuck, sångaren, var med och skrev texten.

We never cast the first stone.

Nejdå. Ni slängde inte stenar, ni slängde bomber. Men jag är helt säker på att det inte var det han menade.

Testament har alltid haft lite flummiga texter, inte lika samhällmedvetna som deras thrashkollegor. Exodus lyser som ett skinande exempel på motsatsen. ”Scar spangeld banner” är en lika fyndig ordlek som Testaments dito, men här betyder det faktiskt någonting. Det finns inget land som spridit så mycket lidande som just USA. Både i landet och utanför.

Jag tänker inte hålla det faktumet att bandet Testament är korkat mot dem mer än vad jag måste, men då musiken är så pass bra känns det givetvis jobbigt. Jag hade aldrig accepterat ett rasistband - Malevolent Creation får ursäkta, men eftersom att de både kickade sångaren från bandet och spöade honom kan jag förlåta dem. Dessutom är ”They breed” så korkad att jag skrattar åt den. Jag kan inte hjälpa det, trotts att det är hemskt.

I-landsproblem, japp, men dumhet måste hållas kort. Testament has fallen from grace. Men de är fortfarande bäst. Nu får Machine head se till att axla deras fallna mantel ordentligt, göra en lika bra skiva som ”the blackening” en gång till. Om det går…

Olyckligt svammel från mig.