Jag missade då första säsongen av Daredevill kom på Netflix. Men jag har sett och uppskattat lite av Orange is the new black. Det är inte HBO än, men detta kan bli riktigt bra. Netflix egna produktioner alltså.
Så då tillfälle dök upp var det raka vägen till valfri sajt för nedladdningsbar skit. Där laddade jag inte ner något.
Det gick inte. Jag är tydligen efterbliven då det kommer till teknik. Jag fick helt enkelt köpa ett Netflixabonemang.
Jag har inga förväntningar alls. Noll. Nada. Filmen Daredevil var relativt hemsk, Ben Afflec var fruktansvärd som den blinde advokaten, och de fick inte med serietidningens själ - en dålig film helt enkelt. I ärlighetens namn är Ben Afflec dålig i det mesta han gör. Men det är en annan diskussion.
Serietidningen Daredevil var relativt ojämn till en början. Det jag läste på svenska var bra, varken mer eller mindre - där gick vår blinde hjälte under namnet Våghalsen och Demonen. På 70-talet tog Frank Miller över serien och gjorde den till det vi ser på tv nu. Detta var innan Frank gjorde Batman bättre och sen blev något av en rasistisk idiot. Även detta är en annan historia, som vi inte fördjupar oss i här.
Den bästa eran, vill jag påstå, var den som svenska Semic gav ut 86-. Då under namnet Daredevil, tidningen varade ett år, sen var det Marvels universum man fick vända sig till för den hornprydde hjälten. Det är oxå den eran som tv-serien Daredevil kretsar runt. Tur för mig!
Det som gör tv-adaptionen så bra är att de behållit Millers mörker, samt Matthews trasiga insida - och även hans krångliga kärleksliv. Sen bjuds vi på fantastiska porträtt av några favoriter från tidningen, Willson Fisk, aka Kingpin, spelas briljant av Vincent D'Onofrio. Och så vidare, måste jag säga. Samspelet mellan Foggy och Matt är så fint att man blir alldeles varm av glädje.
Säsong ett är fantastisk. Säsong två är bättre.
Gillar ni det fantastiska är detta min rekommendation för ett par trevliga kvällar!
måndag 21 mars 2016
torsdag 10 mars 2016
Clive Barker: The scarlet gospels
Jag älskar skräckfilm. Det framgår garanterat om man läser bortom det politiska på denna långsamma blogg. Om man mot förmodan ids söka alltså.
En av de filmer som jag håller varmast om mitt hjärta är Barkers The hellbound heart, som blev filmen Hellraiser.
En klassiker. Kanske den mest klassiska av av de stora skräckfranchisarna
- även om det tydligen är den som inbringat minst pengar. Det har kommit 9 filmer, och den sista i serien, Revelations, var inte bra. Det kan ha berott på att filmen ska ha gjorts billigt för att de som ägde rättigheterna inte ville bli av med dem. Där spelar en annan skådespelare Pinhead. Vilket är fel. Doug Bradly är Pinhead. Alltid.
Vi får se hur den nya filmen Hellraiser: Judgment, blir.
Personligen har jag återgått till litteraturen för att få ta del av min favorit-cenobits liv och leverna. Clive Barker är enligt mig den köttsliga skräckens mästare, så nyheten om the scarlet gospels togs emot av blödande sår och euforiskt skrikande demoner - allt iklätt något som skulle kunna vara Dimmu Borgirs senaste liveutstyrsel. Eller något.
Jag köpte i alla fall boken. Och läste den.
Barker har haft en relativt lång paus från den skräcklitteratur han gör så bra. Dels på grund av att han skrivit fantastiska barnböcker, dels av personliga skäl (hälsan) - om jag tolkade allt jag läst korrekt. Återkomsten är alltså The scarlet gospels, Pinheads svanesång, och den innehåller allt av det som vi är så vana vid från Barker; smutsen och de udda karaktärerna; storstädernas baksidor, och det samhälle som finns vid gränsen till det vi ser och känner till.
The scarlet gospels är Barker extra-allt. Om man inte gillar de gotiska, makabra och stilistiskt perfekta vansinnet är det kanske här kanske inte er bok.
Boken handlar inte bara om Pinhead, utan drar oxå med en annan av Barkers återkommande figurer, detektiven Harry D'Amor. Den otursförföljde ockult-detektiven är tatuerad från huvud till tå med bilder som ska skydda honom från demoner och häxkraft.
Handlingen då? Kortfattat. Pinhead samlar jordens magikers skrifter och trollböcker, för att kunna ta över i helvetet - han passar givetvis på att dräpa dessa trollkarlar på ytterst smärtsamma och generöst bildligt beskrivna sätt. Samtidigt blir Harry anlitad av en blind spågumma för att reda ut ett dödsfall som verkar ha ockult ursprung. Bakgrunden är den jag tidigare beskrev; samhällets baksidor, med våra mest utstötta - och i helvetet, och det är exakt så storslaget skitigt och grandiost som det borde vara.
Lockar detta till läsning? Det borde det. Barker är tillbaka. Nu skriver han på Kirstys sista möte med Pinhead. Hon från den första filmen. Det är något att se fram emot.
En av de filmer som jag håller varmast om mitt hjärta är Barkers The hellbound heart, som blev filmen Hellraiser.
En klassiker. Kanske den mest klassiska av av de stora skräckfranchisarna
- även om det tydligen är den som inbringat minst pengar. Det har kommit 9 filmer, och den sista i serien, Revelations, var inte bra. Det kan ha berott på att filmen ska ha gjorts billigt för att de som ägde rättigheterna inte ville bli av med dem. Där spelar en annan skådespelare Pinhead. Vilket är fel. Doug Bradly är Pinhead. Alltid.
Vi får se hur den nya filmen Hellraiser: Judgment, blir.
Personligen har jag återgått till litteraturen för att få ta del av min favorit-cenobits liv och leverna. Clive Barker är enligt mig den köttsliga skräckens mästare, så nyheten om the scarlet gospels togs emot av blödande sår och euforiskt skrikande demoner - allt iklätt något som skulle kunna vara Dimmu Borgirs senaste liveutstyrsel. Eller något.
Jag köpte i alla fall boken. Och läste den.
Barker har haft en relativt lång paus från den skräcklitteratur han gör så bra. Dels på grund av att han skrivit fantastiska barnböcker, dels av personliga skäl (hälsan) - om jag tolkade allt jag läst korrekt. Återkomsten är alltså The scarlet gospels, Pinheads svanesång, och den innehåller allt av det som vi är så vana vid från Barker; smutsen och de udda karaktärerna; storstädernas baksidor, och det samhälle som finns vid gränsen till det vi ser och känner till.
The scarlet gospels är Barker extra-allt. Om man inte gillar de gotiska, makabra och stilistiskt perfekta vansinnet är det kanske här kanske inte er bok.
Boken handlar inte bara om Pinhead, utan drar oxå med en annan av Barkers återkommande figurer, detektiven Harry D'Amor. Den otursförföljde ockult-detektiven är tatuerad från huvud till tå med bilder som ska skydda honom från demoner och häxkraft.
Handlingen då? Kortfattat. Pinhead samlar jordens magikers skrifter och trollböcker, för att kunna ta över i helvetet - han passar givetvis på att dräpa dessa trollkarlar på ytterst smärtsamma och generöst bildligt beskrivna sätt. Samtidigt blir Harry anlitad av en blind spågumma för att reda ut ett dödsfall som verkar ha ockult ursprung. Bakgrunden är den jag tidigare beskrev; samhällets baksidor, med våra mest utstötta - och i helvetet, och det är exakt så storslaget skitigt och grandiost som det borde vara.
Lockar detta till läsning? Det borde det. Barker är tillbaka. Nu skriver han på Kirstys sista möte med Pinhead. Hon från den första filmen. Det är något att se fram emot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
