Geten

Japp!

Jag ÄR tuffare än er.

Den geniala högern

Centerpartiet är egentligen genialt. Jag menar: man har ju insett att hålet efter moderaternas ”officiella” uttåg från den värsta högerfållan måste fyllas. Och har man inga egna väljare kan man lika gärna ta de socialdarwinisterna som inte gillar m:s nya politiska make up. Centern tar deras politik, det värsta av den. Och vipps kanske de klarar av 4% spärren en gång till.

Att det på ren svenska kallas vindflöjel, eller att hora, har verkligen inte med saken att göra.

Moderaterna då, de är inte mycket sämre. De kallar sig arbetarparti numera, för den som missat det. Men, ingen går väl på det vansinniga i det uttalandet? Alla förstår att det är hot och straff från deras sida, inte trygghet och rättvisa. Det är lite som att kalla en pedofil för barnkär, det finns invändningar mot ordets innebörd.

Läsa böcker är kul!

Jag har haft en bra läsperiod denna månad. Ett par tre böcker tog jag mig igenom, och det finns ännu tid för mera!

En bok med inte en, utan ett flera stycken författare, kan det vara bra? Absolut! Vem har inte fröjdats över en novellsamling någon gång? Denna gång är det dock inte riktigt en novellsamling, utan snarare en samling betraktelser från det undangömda sverige. ”Hemlös, med egna ord” är något så enkelt som samlade skrifter från hemlösa som publicerats i tidningen ”Situation Stockholm”. Det är också något helt fantastiskt, jag erkänner att jag var skeptiskt inför läsningen, jag är oftast det inför något nytt, men jag betvingar mina fördomar, som så ofta förr, och provar, med argumentet: är det dåligt kan man ju faktiskt lägga ner skiten.

Jag lade inte ner skiten, för skiten var bra, fängslande. Många insiktsfulla människor, både hoppfyllda och förkrossade, delar dessa sidor. Ett par ”riktiga” (vad nu det är), författare har bidragit med texter och tankar om hemlöshet, politik och människosyn. Men de bästa bidragen var de hemlösa själva. Jag fann likheter med en av husgudarna Bukowski, jag upptäckte andra storheter. Men tragedin låg alltid nära till hands, upplägget i boken var kronologisk, från början 1997 till 2007. I och med att dessa författare levde under fruktansvärda förhållanden, som enligt borgarna inte finns, dör många. Och det var märkligt på något sätt, om man börjat gilla en speciell skribent, för att helt plötsligt stöta på dennes dödsruna, oavsett ålder, för de kunde vara allt från 30 och uppåt.

En av skribenterna hade fått extremt stort utrymme, Raine Gustafsson, vars dagbok vi får följa under denna tidsrymd. Andra skribenter bjöd på sina tragedier, eller hur de tagit sig tillbaka från misären.

Att sälja "Situation Stockholm" är ett provisionsjobb, de sliter röven av sig och har hårda krav att uppfylla. Men det som grep mig mest var beskrivningarna av svensk socialtjänst och hur förnedrande den verkar fungera i dessa, allt sämre, allt borgerligare tider. Kritiken var dock åt alla håll, även västermänniskor visade sig ”glömma” bort löften och träffar, inte sällan med dödsfall som resultat. Dock var, tyvärr givetvis, högern överrepresenterad som megasvikare. Och den som nämns oftast var ärkepuckot, och alkoholisten, Kristina Axén Olin. Hennes människosyn skulle få vem som helst med självaktning att skämmas.

Jag kommer att köpa denna tidning mer regelbundet nu då jag har fått jobb igen, jag köpte den tidigare vid tillfälle, men nu ska jag nog läsa den också, inte bara ögna igenom den.

Gör en god gärning, är du i Stockholm, köp ett nummer. Och sen köper du boken!

Jag läste på bokryggen till denna bok, och blev tveksam; jag gillar Åsa Lindeborg, hon håller ofta med mig – eller jag håller ofta med henne, beroende på man ser det - men denna bok, ”Mig äger ingen”, skulle handla om hennes uppväxt, inte om vad hon tycker och tänker om olika vansinnigheter i världen. Men efter boken om hemlösa kände jag att det var läge, jag var mottaglig för ett vardagsrealistiskt drama.

Fröken Lindeborg använder sig av ett melankoliskt språk, lite barnsligt, men otroligt effektfullt. Det blir behagligt att läsa, trots att innehållet är sorgset. Jag känner en skuld i texten, som att hon inte sa de saker som borde ha sagts då tiden fortfarande fanns, och att detta är hennes version av något som kanske missuppfattats av hennes familj? Jag vet inte. Det känns ärligt, och ärlighet brukar betyda att det är gediget. Det känns också lite som att hon skrev denna bok för sin egen skull. Det kan vara en av de saker som gör den så stark, för den är stark. Har man lätt för tårar lipar man sig nog genom vissa delar av ”Mig äger ingen”. Jag är ju blödig, så…

Man kan med stort nöje ta sig an denna bok.

Mina turer fram och tillbaka till världens bästa SF-bokhandel har gett mig många lyckliga stunder. Jag inhandlar böcker med snygga framsidor till härligt låga priser. En av böckerna jag köpt är Kate Wilhelms ”Där en gång fåglar sjöng”, en science fictionroman med mer filosofi än rymdskepp, och mer djupgående funderingar kring mänsklig psykologi, än laserstrålar.

Boken skulle kunna ha varit inledningen till Huxleys ”Du sköna nya värld”, men är helt egen. Det skulle också ha kunnat vara en prolog till "1984", eller en parafras till "Vägen", av McCarthy. Mest av allt är det dock en skitbra bok på temat: mänsklighetens undergång.

Här får vi ta del av en stor familj med otroliga rikedomar, och en epidemi som sprider sig, svininfluensan känns nära till hands, ekonomikrisen också. Hon beskriver på ett bra sätt hur länder blir protektionistiska och sluter sig själva inåt då problemen hopas. Familjens rikedomar skall investeras i bevarandet av familjen, och på sikt även människan.

Det är dock endast den första delen av boken. Hon går vidare med kloning av människor och beskriver den ”nya” rasen som skapas i kölvattnet av människans grav, är de ens människor? Sedan blir problematiken riktad mot konformism - det klasslösa samhället - draget till sin spets. Det lustiga är att jag ser likheterna med Platons fascistiska "Staten", kritiker ser likheter med kommunismen.

Jag bryr mig inte. Boken är bra. Problematiken är väl formulerad, och kan man inte se skillnaden på fascismen och jämlikhet har man liksom exkluderat sig själv från debatten på grund av ren och skär idioti. En parantes. Boken bör avnjutas på grund av sitt kvalitativa innehåll. De tankar den väcker får ses som ren bonus. Detta är science fiction när den är som bäst. LÄS!

Mer centersnack

Centern, detta vansinne från stureplan.

De säger att man skall få ner ungdomsarbetslösheten med att ta bort LAS. Fåntratten på aftonbladet, Lena Mellin, säger att det, LAS, nog är en av orsakerna till att det finns ungdomsarbetslöshet. Hon grundar det på dåliga gissningar.

Det Centerpartiet inte säger är att dessa jobb, som kommer ungdomarna till gagns, redan fanns, men innan Maud lade sina vidriga fingrar på det sunda förnuftet, var det lite äldre människor som hade jobben – inte nödvändigtvis förvisso, förslaget att helt ta bort LAS gör det fritt fram för arbetsgivarnas godtycklighet. Ponera att den människa som får sparken till förmån för en 20åring är 55. Vem tror du har lättast att få jobb sen, Maud, en 20åring eller en 55åring? Med tanke på att sveriges sämsta regering sedan Carl Bildt var statsminister har försämrat a-kassan, hur ska den människan klara sig? Tänk om vederbörande har lån att betala. Maxbelopp för a-kassan är ca: 4950 under två veckor. Vilket alltså ger en inkomst ungefär 11000 i månaden, lite drygt, efter skatt. Max.

Resultat är det vanliga då högern far fram, katastrof.

Kanske finns det bättre vägar att gå? Kanske kommer aldrig högern att bry sig om konsekvenser som förstör för gemene man, så länga bankerna går fria…

Centerlögner

Nu är jag arg igen. På världens sämsta Robertsforsare Maud Olofsson och hennes partikamrater.

Jag måste alltså återigen syna en av hennes monstruösa lögner.

Då Maud säger att hon vill avveckla LAS för, bland annat ungdomars skull, ljuger hon. Det har givetvis ingenting med ungdomar att göra. Det handlar om att företagen skall få friare händer att göra sig av med personal som inte är fysiska praktexemplar. Då man jobbar i 30 år får kroppen skavanker. Om tacken för att man gett ett företag sina bästa år ska vara att man får sparken för att bli ersatt av en ny, ung människa, som inte har dessa skavanker, gör man verkligen om oss till ”slit och slängprodukter”. Det finns miljontals bevis på hur en uppluckrad arbetsmarknad koster mer för arbetarna, vi betalar priset med våran hälsa.

Detta är givetvis inget som Fredrik Federley och hans ondskefulla kompanjoner bryr sig det minsta om, då de pimplar dyra viner på stureplans alla kändiskrogar. De slåss för rätten att slita ut människor och sedan kasta bort dem. På vilket sätt gynnar det ungdommar?

Kan de vara så att det gynnar arbetsgivaren mer, de som alltid gynnas av högerpolitik? Det verkar mer troligt, inte sant?

De argument de uppfinner för att kunna föra en politik som hade fått Gösta Bohman att hicka till, är löjeväckande. De påstår att det skulle ge en ungdom MER trygghet att de kan bli sparkade när som helst. De ungdomar (enligt centern är man ungdom till 26 års ålder) som är intresserade av familj eller banklån, är helt körda i hennes ultradystopi. Vilken bank ger ut lån till en människa som när som helst kan bli av med sitt jobb bara för att man tillexempel blir sjuk? Eller om man är kvinna, blir gravid? Man får ha i åtanke att den upp luckring av LAS som redan skett lett till exakt det att gravida allt oftare blir av med sina jobb under grossessen. Det kan ni tacka MP och högern för.

Den som tror att arbetsgivarna bedriver social verksamhet har missat själva poängen med varför man ska ha ett företag - tjäna pengar. Det är därför inte så konstigt att man vill göra sig av med kostnader. Jag anser att detta måste stoppas, en lycklig och trygg arbetare är en bättre arbetare än den som är rädd för att tycka, tänka eller känna efter. Den världen lämnar inget utrymme för speciella behov. Den världen lämnar utrymme för utslagning och, katastrofalt nog, socialdarwinismen. Jag har förstått att borgare inte erkänner att socialdarwinismen är samma sak som fascismen.

Så Maud, sluta ljug, var ärlig. Det är jobbigt nog att lyssna på ditt hyckleri ändå.

Vad händer?

Jag har inte skrivit särskilt mycket på ett tag, varken om böcker eller om något annat. Det har varit musik för hela slanten. Jag började repa med mitt nya band för några månader sedan. De/vi hade en spelning i slutet av april planerad, och jag tyckte det skulle vara kul att vara med. Jag är dock inte särskilt duktig på att spela gitarr, och har därför kämpat som en dåre med låtarna vi skulle framträda. Nu är det avklarat. Jag vill ha mer! Men jag skall ge mig lite tid till att störa etablissemanget och den så förhatliga högern däremellan, den höger som har gjort det till ett självändamål att sparka på dem som redan ligger ner.

Litteraturen som har kommit min väg har varit enastående.

Det började med John Kennedy Toole och hans bok ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Jag kom över boken i SF-bokhandeln, som vanligt – de har otroligt mycket bra böcker där för modesta priser, denna bok kostade fantastiska 40-kr. Jag köpte boken efter att ha läst om författaren; han, Kennedy Toole föddes 1937 (samma år som världen blev av med världens bästa HPL) i New Orleans. Han skrev en bok, denna uppenbarligen, innan han tog livet av sig. Hans mor fick, tio år efter hans död, ett förlag att ge ut den, och resten är litteraturhistoria. Den är (kliché kliché) fortfarande en succé världen över, och jag förstår verkligen varför.

Språket är askul, och då är det ändå en översättning, och mycket slang är omöjlig att översätta med godkänt resultat. Persongalleriet har likheter med de ryska storheternas skapelser.

Handlingen är ändock det som ger mig lust att rekommendera denna bok till alla som är läskunniga. Den handlar om den korpulente och mycket missanpassade Ignatius J. Reilly och hans krig mot allt vad det sunda förnuftet innebär. Ett krig som både framstår som både genialiskt och vansinnigt. Boken är ständigt aktuell, på grund av sin klarsynthet, och alltid roande, på grund av språket.

På bokens baksida står det: ”Osmaklig och asocial fäktas han mot allt och alla i sina irrfärder genom New Orleans.” Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men nog fan kände jag igen mig i honom.

En bok som vilken borgare som helst skulle kunna läsa utan att ta till sig är "Che", av Björn Kumm. De skulle välja att ignorera allt utom just de delar där det står något smaskigt: typ att han avrättat en motståndare i det krig han deltog i. Gärna skulle de även lägga till epiteten massmördare. Men det säger mer om deras trångsynthet, än om något annat. Är man massmördare då man deltar i ett krig, vilket man ju de facto bör kunna vara, finns det måååååååånga massmördare. Eller menar de att han var massmördareför för att han av order om avrättningar? Då bör tillexempel Fredrik Reinfeldt, som med beslut fattad med hans goda minne ser till att vi har soldater i Afghanistan under Nato-befäl, även kunna räknas in bland massmördarna genom historien. Fast det är klart, blod verkar inte fastna på högerhanden…

Nå, Björn Kumm var en fotograf, och han befann sig i Bolivia vid tiden för Ches bortfall, han var således en av journalisterna som närvarade vid uppvisningen av Ches döda kropp. Han är helt klart fascinerad av mannen bakom myten. Han behandlar honom dock inte med silkesvantar, utan lägger bara fram fakta. Det finns längre och mer uttömmande böcker att läsa om Che, men denna bok kan vara en bra inkörsport om man vill veta lite mer.

Jag inser att högerns argument MOT boken är att den kanske inte är tillräckligt kritisk, eller att den är partisk. Partisk, går jag absolut med på att boken är, men innehållet bygger bara på dagboksanteckningar, tidningsartiklar, utdrag från andra böcker och intervjuer med människor som på eller annat sätt mött Ernesto Guevara. Givetvis är det Björn Kumm som valt ut all information, och han är trotts allt människa – det kan vara många märkliga val, vad vet jag.

Att läsa denna bok är ett bra steg mot en bredare bild av Che Guevara. För expressens (Bonniers) verklighet är inte den sanna, det är en verklighet formad av ideologiskt vansinne (lögner). Jag har ingen sanning, men jag hör då folk ljuger för mig, jag kan nämligen ta reda på fakta själv, inte bara svälja det som serveras av dem som har egenintresse av att undanhålla sanningen.

Jag har ett par absoluta favoritförfattare. De flesta av dem är döda. En av dem, Ed McBain, är en man vars böcker jag förlustat mig med i många år. Han håller en jämn, hög kvalité och är alltid intressant.

Innan han dog hann han skriva fem böcker som inte kommit ut i sverige. Jag läser helst på svenska, av lathet och bekvämlighet, så böckerna skall finnas på mitt språk innan jag ids ta mig an dem. På både gott och ont.

”Sångfågel”, den andra av de fem böcker som hann skrivas, är något så exceptionellt som McBain då han är som bäst. Klarsyntheten och kritiken, den kärleksfullt naiva och samtidigt cyniska synen på ett amerikanskt samhälle, och ett USA som tappat fotfäste i världen. McBain var närmare 80-år då han skrev boken, men han beskriver populärkulturen på ett sätt som inte ens de insatta skulle kunna mäkta. Vi har alltså att göra med ett geni.

Handlingen i ”Sångfågel” är sekundär, det är en kidnappningshistoria, en blivande musikstjärna skall lanseras, och mitt på releasepartyt blir hon bortförd av maskerade män. Det som är styrkan i McBains böcker om 87:e distriktet, är dialogerna och den rika beskrivningen av polisarbetet som han serverar läsarna. Begreppet polisroman kom till mycket tack vare böckerna om Steve Carella, och vi hade inte haft en enda Beckbok (eller film) om inte de som översatt honom till svenska, också skrivit dem. För min del kanske just det är en av de dåliga sakerna som följer denna storhets gärning i svallvågorna.

Om någon mot all förmodan läser det jag skriver på regelbunden basis, kan de inte ha undgått min fäbless för författaren Howard Phillips Lovecraft. Den franske författaren Michel Houellebecq har skrivit en essä om honom. Givetvis är det ett måste för mig, eftersom att herr Lovecraft är intressant både som författare och människa.

Houellebecq tar upp mycket som jag hört talas om, men inte fördjupat mig i, och han ger sin egna syn på författaren. Det är en hyllning, men den är inte reservationslös; man får ta del av Lovecrafts psykotiska rasism på ett ingående och förklarande sätt, samt givetvis serveras intressant kuriosa om mannens barndom. Lovecraft är, enligt mig, den störste författaren någonsin. Kan man skapa den känsla som HPL förmedlar måste man vara bra, och det som många påstår, att Lovecraft är begränsad, är förmodligen bara avundsjuka. Eller så gillar de helt enkelt inte skräck.

Han var dessutom klarsynt, bortsett från hans pinsamheter med det ariska inslaget, hans korta och precisa beskrivning av Freud säger egentligen allt om den mannen: ”Barnslig symbolism.” Mitt i prick, skulle jag vilja säga.

”H P Lovecraft, emot världen, emot livet” är väl värd en fördjupning. Den är lättläst och intressant. Läs!

Kristina Axén Olin, hemlös

Ilska. Frustration. En känsla som endast kan beskrivas som hat. Skapat av en övre klass.

Gör känslor att man blir löjlig?

Då är jag gärna löjlig. Hellre det än ondskefull som en moderat.

Du, borgare, som hånar fakta och förlöjligar det sunda förnuftet, är du redo att ta konsekvenserna av din idioti? Har du tur?

Axén Olin, du påstår alltså, helt seriöst att hemlösa VILL vara hemlösa. Det du säger är det mest hänsynslösa, förnedrande och överjävliga jag har hört på flera timmar – tyvärr måste jag ju höra dina kollegor raljera och ljuga i ett på nyheterna. Jag läser i boken, ”hemlösa, med egna ord” och jag är ta mig satan helt mållös.

Din ”Tak över huvudet garanti” är fina ord, helt utan mening eftersom att du gjort kraven omöjliga att uppfylla.

Man har inte upphört att vara hemlös för att man har tagit in på ett härbärge, som för övrigt tydligen tar ockerpriser. Ändå har du eller någon annan vansinnig människa, kommit på att den hemlöse skall tas bort från statistiken i tre månader, för en natt i en säng… Det är därför det inte går att lita på borgerlig statistik, den betyder ingenting. De skapar ju den sanning de behöver. Oavsett vad som verkligen händer, oavsett fakta.

Så ställ er då framför mig och säg att Stockholm inte har hemlösa. Säg det efter att alla organisationer som jobbar med dessa mänskliga tragedier har påvisat att antalet hemlösa ökat markant de senaste 15 – 20 åren. Gör det. På egen risk.

Det är en tragedi du nu drabbats av, Kristina. Du kommer heller inte att lära dig något av den, tyvärr. Men om du kunde tänka, jämför då din situation med de urstarka vrak som kallas hemlösa: ser du likheterna? Ser du din alkoholism i deras ögon? Det är samma beroende, samma sjukdom. Skillnaden är att du har mer pengar, på grund av rika släktingar (??) och välbetalt jobb. Du har rätten att ta sabbatsår tills du är frisk. De flesta av dem du påstår önska leva utan eget boende hade inte det skyddsnät du har. De hade otur och drabbades av liknande eller värre saker än det du fick genomlida. Ser du vad jag försöker säga, eller är din ideologi så stark att du inte kan tänka fritt längre? Då ni borgare förvägrar sorg som anledning till att vara sjukskriven för andra människor, ska du ta mig fan också jobba nu, din bortskämda jävla överklassbracka.

Det finns, hur tarvligt det än kan låta, en poetiskt rättvisa i att du drabbats av detta.