torsdag 22 november 2012

Yngwie

Har jag sagt att det kommer en nya skiva av och med Yngwie Malmsteen den 5 dec? Har jag sagt att det har kommit en bok skriven av Anders Tengner om nämnde kuf?



Omslag. Killen kan INTE. Självdistans noll.


Jag ser hemskt mycket fram emot den skivan. Det kan bli bra, det kan blir jävligt bra. Vi får helt enkelt se! Men det är förmodligen årets bästa skiva vi har att se fram emot. Jag menar, vad har han för konkurens? Speciellt efter Testaments fadäs.

In other words: Ni kan alltid finna nöje i att läsa Hatpastorns blogg. Där bjuds man alltid på asgarv.

Väl mött! Lönedag i morgon. Minst en skiva ska jag unna mig.

onsdag 21 november 2012

Blood and Chrome del 1



Ja. Ni har tio minuter över. Så här bra är det!

Rickard Berghorn. En schizofren beundran från min sida

En stor favorit i min värld är före detta bokfölagssnubben Rickard Berghorn. Jag beundrar hans litterära gärning fullt ut!

Jag beundrar inte en relativt nyfunnen (?) vurm för pappskallen Pär Ström. Först skriver han ett blogginlägg som endast kan tolkas som märkligt, länkar till en sida som skall vara antitesen till Kawa Zolfagarys Kränkta vita män. Japp. Sidan heter Kränkta vita kvinnor. Jag klickade för att se om det var ett långsökt skämt, för någonstans önskar jag att det var det, ett långsökt och helt misslyckat skämt. Men nej, det var bara dumt.

Vad jag håller på med just nu? Angriper en person, bara sådär? Nja. Jag har dock några åsikter om hans åsikter. En metadebatt om det någonsin förts en. Min blogg passar utmärkt som plattform för det.

En artikel skriven av herr Berghorn länkas i det trista blogginlägget, den finns i Tidningen kulturen. Mycket välskriven, som sig bör med ett litterärt ess bakom pennan. Men jag läste hela texten, två gånger, och inser: Det är nåt som stinker i Danmark, eller Vetlanda kanske det var... Och samtidigt, i ett par av frågorna han tar upp, har han med glasklar skärpa stuckit kniven rakt in i den ruttna varböld som är muslimhat och högerextrem retorik. Så. Jävla. Magiskt! Klockrent!

Sen kommer haveriet jag begråter; där vilken människa som helst med tankeförmåga inser att det som kallas klasshat inte är ett angrepp på en oskyldig överklass, tolkar Berghorn det som vansinnigt hatiskt och fruktansvärt. Men. Klasshat är frukten av förtryck. Klasshat är resultatet man får om man kliver på en människa om och om igen. Förstår man inte det är det fan i mig något fel på analysen. Att borgare medvetet misstolkar detta för att få bre ut sig i indignation är en sak, men det här? Ridå!

Åsikterna om feminism har jag dryftat med honom på hans blogg, i det inlägg jag nämnde - jag kan lugnt säga att jag inte tror att han publicerar min senaste kommentar - och jag blev förlöjligad. Verbalt, inte faktamässigt. För även i den frågan havererar killen. Grovt. Om man talar om feministhat som något som "kanske" finns, då är man ute i galen tunna. Om man får för sig att feminism är samma sak som att älska SCUM-manifestet, då har man gjort det otroligt enkelt för sig själv.

Just Solanas känns lite som feminismens egen Stalin. Enligt wikisidan om henne blev hon utsatt för sexuella övergrepp, och levde ett tag som hemlös. Att nämna att hon var mentalt instabil känns nästan onödigt. Jag kan inte förstå eller försvara hennes handlingar, man mördar inte! Men jag ser i alla fall en problematik som är värd en mer ingående studie. Av någon annan än mig. Som feminist betackar jag mig från att ha den kvinnan som åsiktsfrände, på samma sätt som jag avsvär mig alla likheter med Stalin.

Jag skriver det här här, för jag hade gärna diskuterat dessa frågor med Berghorn, jag brer dock inte gärna ut mig i hans blogg med texter av den här längden. Så ofta. Han har ändå giltiga infallsvinklar i de flesta frågor. Han avslutar artikeln i Tidningen kulturen, med lite självkritik, men det är en självkritik som låter ihåligt, då han faktiskt inte godtar fakta som han inte gillar. Han har nämligen en till dålig sida. Han är klimatförnekare.

Hur det nu är med det så missar han att göra en analys av det han konstaterar. Att dagens samhällsdebatt är smutsig och perverterad. Jag känner att han är nåt stort på spåret, men att han slutar lite för tidigt i sin text.

Men. Han ÄR värd att läsa. Man måste inte hålla med alla om allt.

måndag 19 november 2012

Vansinnet. VANSINNET!

Samtidigt som jag försöker lyssna in mig ordentligt på senaste Testament, och ideligen tappar fart, rullar världen på. Och som den rullar. Seriöst.

Då det gäller Testament får jag be om att få återkomma. Jag är inte i mål. Jag ska ge skivan 30 lyssningar till. Efter det kan jag omöjligt ha missat något. Tror jag.

Världen har jag dock upplevt så mycket av att jag kan recensera den. Den är som vanligt vansinnig. Galen. Vidrig. Ja, till och med vämjelig.

Ni vet vad jag syftar på. Borgare som sitter i morgonsoffor och skyller pågående konflikt i Palestina/Israel på Palestina.

Jag säger det bara en gång. Hamas hade aldrig funnits utan Israels vidriga rasism. De hade aldrig haft en chans att få makt om inte Israel gång efter annan hade riktat sina dödliga vapen mot den stackars landremsan. Hamas förresten. Varför har vi i väst rätt att bestämma vad Palestinierna ska välja då de röstar? Vad i helvete, vi godtar Bush i USA och den Netanyahu i Israel utan protester? Är det någon som är värd terroristepiteten så är det dessa två massmördare. Kan JAG ogiltigförklara dessa val?

Men det är klart, blodet fastnar inte på deras händer, det tvättar media bort med kommentarer som: Irak har massförstörelsevapen. Eller: Palestina har vapen som de ANVÄNDER.

Vad fan förväntar man sig från ett folk som är så förtryckta som de som bor i Palestina.

Fredrik Malm är en idiot. Det har jag tyckt sen jag först kom i kontakt med hans vidriga retorik. Men hans insatts i morse i svt tar fan priset. Först påstår han att krigets upptrappning är IRANS fel. Japp. Iran. För att dölja vad som sker i Syrien. Sen säger han att Jonas Sjöstedts förklaring, att Netanyahu är en cynisk politiker som använder våldet för att kunna ena landet och vinna nästa val, är långsökt. Långsökt? Iran, Syrien, det är glasklart, men att någon vill befästa sin makt, det är långsökt? Och speciellt en idiot som Netanyahu som står till höger om högern... (och av en ren slump har alla Israels offensiver de senaste 16 åren skett i samband med nationella val)

Man får ha i åtanke att det är en jävligt stor del av Israels befolkning som, stor som i över 70%, som vill ha en "slutgiltig lösning" på problemet. Och här pratar vi inte fredssamtal, utan om något aldrig någonsin mer borde få ske.

Att påstå att det äcklar mig räcker inte.

Länk

fredag 16 november 2012

Intellektuella genvägar

Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat det vansinniga i att vi har ett rasistiskt parti i vår riksdag.

Många gångar är det i alla fall. Jag blir så förbannat att jag drar till med förolämpningar som är så välformulerade att jag ta mig fan skulle kunna vinna nobelpris i fult språk, om något sådant pris delades ut

Det tragiska är att den ilskan gör mig omöjlig i större sammanhang. Tragiskt, för att jag anser att ALLA människor med självaktning borde ryta till mot det vansinne som rasismen de facto är. Steget från sd till nazismen är inte särdeles långt. De har en tvättad retorik, men deras vidriga åsikter är i princip siamesiska tvillingar till varandra. Det som skiljer är slugheten i att dölja sitt människoförakt.

Rasisterna har inga andra argument än att de inte gillar människor som inte är karbonkopior av dem själva. Annorlunda är läskigt. Nagelfar man deras dyngrettorik märker man halvsanningar och intellektuella genvägar. De ljuger, och de vet nog om det, i viss mån. Jag känner att det nog finns de som verkligen tror på Affe och hans förljugna statistik, och några använder nog rasistpixlat som källa för information, trots att de verkligen inte alls är en källa att lita på.

Det går liksom inte att intala sig själva att sd inte är rasistiska. Inte efter att delar av deras vidriga människosyn kommit ut i öppen dager.

Eller som Hitler hade sagt: NÄR KAMERORNA ÄR PÅ SÄGER VI INTE ENS NEGERBOLL.




tisdag 13 november 2012

Helloween med Deris pt 1

Helloween. Min ungdoms husgudar.

För mig har de haft en jävligt märklig karriär. Det börjar alltså med idel mästerverk. Lite som då Orson Wells började med mastodontverket Citizen Kane (Rosebud, ni vet), ett verk han aldrig klarade av att leva upp till på sina senare filmer, enligt insatta förståsigpåare.

Helloween hade alltså släppt sina legendariska skivor, där Kai Hansen var en del av lineuppen. Kvalitén på de två skivorna som Kiske sjöng på, utan Kai, är som jag påpekade i det tidigare inlägget, lite svajig.

Sen kom då Pink Cream 69-sångaren Andi Deris med i bandet. Vilket i alla fall jag jublade åt. Jag hade hängt med bandet sen deras debut, innan de spelade förband till Europe på deras Prisoners in paradise-sverigesväng. Låter det som att jag sitter och skryter om hur jävla tidig jag var och så vidare? Det hade med min Helloweenvurm att göra. I ett flertal intervjuer hade Michael Weikath på talat det tyska uppkommande Pink Cream 69. Klart att jag kollade upp skiten! Det var lite som då jag upptäckte Blind Guardian - Ginza skrev att Kai Hansen var med. Klart man beställer det!

Hur som haver. Första skivan med Andi Deris skulle kunna ha varit båda fantastiskt och värdelöst. Enligt mig var det ohemult underbart! Eftersom att den väldigt underskattade trummisen Ingo Schwichtenberg tagit sitt till till följd av schizofreni, var även den platsen tvungen att fyllas. Helloween grep tag i före detta Gamma Ray, Holy Mosestrummisen (senare i Masterplan) Uli Kusch.

Inledande Sole survivor sätter ner foten och alla spår av tvivel är som bortblåsta! Skivan är ett mästerverk. Master of the rings spöar sina två föregångare så brutalt att de måste bäras ut med flera bårar, då de helt krossats. Uli visar sig från sin bästa sida. Om någon inte förstår hur en bra metaltrummis ska spela, så är det bara att digga Ulis trummande. Killen svänger! Han var nog en väldigt stor anledning till att Gamma Rays Sigh no more fick ett sådan härligt gung.

Master of the rings är också skivan där Helloween slutar att försöka vara nåt de faktiskt inte var. De ger sig, om det var på grund av svikande försäljning, eller för att de helt enkelt verkligen älskade musiken låter jag andra spekulera i. Bra var det!

Men säg den lycka som vara. Helloween turnerade rätt hårt på den skivan, och förmodligen borde de ha anpassat låtarna till Deris på ett effektivare sätt. För killen tappade rösten. Roland Grapow fick genomföra mellan 5 och 10 spelningar som gruppens sångare av den anledningen.

Det HÖRS på efterföljande Time of the oath. Skivan är inte dålig. Det är bara det att Andi sjunger "sprucket" på den. Och ljudet är lite grumligt. Det finns bra låtar, jag gillar speciellt den snabba Kings will be Kings; skivan har helt klart sina poänger, man bör äga den. Som Helloweenfan var det nog första gången jag började ifrågasätta bandet. Master of the rings var lite nyskapande, det här var mest bara ganska bra. Man kan tycka att det är lite orättvist, efter Pink bubbles go ape och Chameleon. Men det hade lite med min ålder att göra. Man kan inte äta samma godis varje dag utan att ledsna. Faktiskt.

Mina förväntningar på efterföljande Better then raw var alltså skräckblandad - det skulle ju kunna gå åt vilket håll som helst. Men jag hade fel. Ljudet var mycket bättre än på Toto. Deris sjöng bättre. Och låtarna var bättre. Vem är jag att klaga? Favoritspåret är fortfarande den med text på latin.

Lustigt att jag har så mycket mer att säga om de skivor jag hade problem med, men det är ju så det fungerar: då allt fungerar är det enkelt att bara njuta. Då nåt är trasigt måste man analysera vad som gick snett.

The dark ride är skivan som avslutar del 1 av Helloweens Deriskatalog. Och vilken skiva. Här hade de gjort som på Master of the rings, återuppfunnit sig själva, och letat sig mot lite mörkare marker. Det är lite tyngre, lite "ondare" och mycket bättre. Här går det att välja ett flertal spår som partypjäser. Bara en sådan sak. Ljudet gick inte att klaga på, det är bara Time of the oath som varit lite handikappad på den fronten. Avslutande titelspåret är en episk rackare som bara Helloween kan göra dem.

torsdag 8 november 2012

Bok: Traci Lords, Nattens barn

Jag kommer inte ihåg när den här boken kom till mitt hem. Men jag kommer ihåg att jag blev lite äcklad.



Mogen. Vacker. Och jävlar vilken tuffing!



Jag har svårt för porr. Det är inte det att jag ogillar att se folk knulla, men jag tycker att själva branschen verkar genomrutten och...  Ja. Jag vill minnas att jag som ung ansåg att det borde finns rättvisemärkt porr. Om du vill knulla framför en kamera i ditt hem (eller var du nu är), med din sambo, fru (make) eller flickvän (pojkvän), fine. Gör det. Så länge ni inte skadar varandra.

Men den porr som säljs... Nej tack. Det är prostitution. Sen är det klassperspektivet. Det kommer nog fler filmhoror (porraktriser) från fattiga områden än rika, eller vad tror ni...

Ok. Traci Lords kände jag till redan som väldigt ung. Så klart. Hon var stor porrstjärna då jag upptäckte sex. Det gick liksom inte att missa henne. Sen kom skandalen. Ja. Jag visste vem hon var. Men jag var inte så sugen på boken av henne.

Till saken hör att jag inte konsumerar porr. Jag fick en sopsäck med tidningar av en klasskompis vars moder kommit på honom. Vilket är hysterisk kul. Jag hyrde en porrfilm dagen jag fyllde 15, för att jag fick. Jag ville ha det gjort. Jag tror jag såg den. Men jag tror också att jag kan ha gjort det mest för att visa någon polare att jag vågade.



Vilken serie!



Min största erfarenhet av Traci Lords var tv-serien First Wave, med Battlestar Galacticabekantingen Sebastian Spence i huvudrollen.

För tre dagar sen kände jag att jag ville läsa om henne. Boken var en gåva från en borgare, och jag undrar om en borgare skulle klara av att dra de slutsatser som krävs av denna bok.

Det gick inte att lägga den ifrån sig. Det öde som Nora Kuzma, aka Traci Lords, beskriver är fruktansvärt - men inte på långa vägar unikt. Det är en av de saker som gör boken både viktig och läsvärd. Den fattigdom hon växte upp i. Den misshandel hennes mamma utsattes för av hennes far framför henne och hennes tre systrar. Den icketexisterande sexualupplysningen som gjorde att hon straffade sig själv för att ha blivit våldtagen som tioåring...

Man måste läsa för att förstå. Det som imponerar på mig är att hon lever. Och att hon faktiskt lyckats med det hon tagit sig för. Boken är en vidrig beskrivning av ett klassamhälle, ett klassamhälle som vi i sverige faktiskt närmar oss med stormsteg.

Jag känner att man kan ställa den här boken bredvid rockmemoarerna som släpps nu på slutet. Skillnaden är den att Traci Lords inte ville använda sin kropp som mottagare för en pervers jävla skitkultur. Och som ytterligare referens till rockböckerna så är en av episoderna i boken även med i boken om Slash. Här får vi en till version.






Är du kille och undrar hur en tjej fungerar, läs den här boken om den synnerligen begåvade tjejen som våldtogs raka vägen till porrindustrin. Är du tjej och undrar över dig själv, läs! Jag mådde skitdåligt av boken. Det är därför den är viktig.

onsdag 7 november 2012

Blood and Chrome



Den 9 november startar det.

fredag 2 november 2012

Ändå

Jag säger då det.

Lyrik.
Longitude and latitude, may the two never meet

Ja. Må de aldrig mötas. Men hjälp.

Abstrakt algebra. Låten med samma namn som bandet.