torsdag 29 december 2011

Transformers 3

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen.

Jag gillar tecknat. Just nu, 2011, har det gått inflation i filmer baserad på gamla barnprogram - och jag har älskat det. Varken de två tidigare filmerna i den här serien, eller GI Joe, var några episka mästerverk.

De var däremot gemytlig underhållning för stunden. Varken mer eller mindre.

Transformers 3 är en lite mörkare film än de två tidigare i serien. Bortsett från det är väl det enda nya den här gången att Megan Fox inte fick vara med. Ersättaren ser ut som en docka.

Nej. Transformers, the dark side of the moon, är inte något annat än en fantastisk science fiction då den är som fånigast. Precis som med alla andra filmer som kommer från superhjältaras och robotarnas värld, är mycket ändrat här. Jag vet inte ens om Ultra Magnus existerar här. Men det är klart, för att de ska köra den delen måste de ta livet av Optimus Prime. Det kommer aldrig att ske. Folk (robotar) eller vad som helst, dör väldigt sällan i Hollywoodproduktioner.

Handlingen då? Jo. Den underhåller. Säger jag en sak måste jag säga allt. Jag håller käften.

En sak som faktiskt överaskar med den här filmen är... skådespelarna. Vilka ess! Frances Mcdormand, John Malcovich är med. Flera andra BRA skådisar är med även. Jag undrar varför. Pengarna?

Aja. Kul är det.

Vill ni läsa mer ingående? Toppraffel har skrivit om den.

tisdag 27 december 2011

Den gröna lyktan - jag har sett filmen.

För er som missade den här filmen: fan ta er.



Jag har alltid varit svag för serietidningar. Superhjältar var min passion i det mediet, även om jag läste allt som fanns på den lokala *censur*-butiken.

Jag skrev nog exakt det här då jag hade läst om Watchmen relativt nyligt. Men bara för att vara på den säkra sidan tar jag det igen: de två stora serieförlagen i USA på den tiden jag läste som mest var Marvel och DC. Marvel är Spindelmannen, (och Hulk, X-men m.fl). DC är Stålmannen (Batman m.fl).

Om man vill hårdra skillnaden mellan de båda förlagen är DC sprungen ur den subkultur som till exempel HPLovecraft en gång härskade i - det är science fiction, gamla gudar, fjärran galaxer och så vidare.

Marvel är mer tonåringar och ångest.

Detta är givetvis inte en rättvis jämförelse - det blir aldrig rättvist med en så kort förklaring - men den får duga just nu.

Med det i åtanke blir filmen om Green Lantern lite enklare att förstå - om man inte känner till honom sen tidigare.

Känner man till honom sen tidigare är det en helt annan sak - inte för att man nödvändigtvis vet mer - den gröna lyktans universum är inte det minsta okomplicerat. Det räcker med att konstatera att det har funnits hela 5 gröna lyktor (Alan Scott, Hal Jordan, John Stewart, Guy Gardner, Kyle Rayner).

Faktum är att både Marvel och DC ibland har så snåriga historier att sätta sig in i att det är omöjligt. För er som kan er Batman, hur många Robin har det funnits? Det är nördigt så det förslår - men kul ändå, så klart.

Men den här filmen då? Jo. Den är exakt som den ska vara. Universums väktare, det stora hotet från rädsla (i filmen är rädslans färg gul) och givetvis en hjälte som är lite speciell.

Historien är av det slaget att JAG älskar det. Gamla raser och universum, det kittlas i fantasinerven.

Egentligen kan jag inte säga nåt mer om filmen.

Förutom att det är såna här filmer man borde göra fler av. Hade historien varit lite djupare, eller om filmen haft lite längre speltid (vilket kunde ha gjort filmen djupare), då hade det varit årets film.

Nu är det bara en jävligt underhållande science fiction/fantasyfilm om en snubbe med en grön ring som ger honom viljans kraft. Viljans färg är grön. Därav det gröna temat.

Toppraffel har givetvis skrivit bättre om det
.

måndag 26 december 2011

Zlatan - boken

I Inters azurblåa färger.

Det har kommit en bok om sveriges mest omtalade snubbe. Av honom själv, med hjälp av någon prominent författare, vars karriär är byggd på biografier av "egensinniga" människor. Eller folk som tar sin egen väg, som jag hörda författaren klämma ut sig i radio.

Jag har personligen grava problem med sådana beskrivningar av människor, alla är speciella, det är bara det att alla inte blir kändisar. Vi har alla en egensinnig berättelse om hur vi blev den vi är.



Zlatan och boken om honom - även den ett fenomen, tydligen nästan en halv miljon svenskar har köpt den.



Nå. Boken om Zlatan fanns under taket jag sover för att en av mina småbröder fick den i julklapp. Jag tänkte att jag skulle passa på att läsa den då jag hade möjligheten.

Zlatan är ju en sådan ikon att det inte är klokt. Jag kom ihåg då han slog igenom i Malmö, och mycket i boken känner man igen, men på grund av man läst den andra versionen av sanningen - medias version. Jag säger inte att det här hela sanningen, jag är inte dum nog att tro att Zlatan är ett helgon - det är nog ingen - men jag inser ju att Zlatan inte behöver bry sig om JAG tycker att han verkar lite dryg. Killen är proffs. Killen är förmodligen större än jesus i Italien, eller i alla fall i Milano.

De som kritiserar Zlatan vet ju hur divig han är, och jag säger vet, eftersom att de inte har en aning om vad som får Zlatan att ticka.

Argument som att han är dålig i landslaget är åt helvete. Man kan säga vad man vill om det svenska landslaget i fotboll, men man kan inte påstå att det är kvalité. Det finns nyliberal krigaranda, men det finns inte hjärta. Det finns lite kunskap, men det finns inget jävlar anamma. Att då skylla på EN spela om ett helt lag spelar dåligt... Eller tvärtom, att påpeka att laget alltid spelar bra då stjärnan saknas... Är det Zlatans fel att andra inte kan skärpa sig ordentligt?

Enligt rasisterna i landet numera åt helvetet, är det så klart så. Det kan heta kultur hit och kultor dit. Men faktum är att likheterna mellan Zlatan och Peter Forsberg är slående då det gäller deras passion för sporten.

Här finns givetvis skillnader som ovannämnda rasister och de flesta moderater skulle förneka. Zlatan växte upp under fattiga förhållanden. Och alla vet ju att vi inte har fattigdom i sverige... Om man frågar moderater.

Allt det här är saker som går igenom skallen då man läser boken. Jag imponeras inte alls av språk eller innerligheten i skrivande - det är samma ton då det pratas om motgångar, som då man får ta del av de glädjeämnen killen har fått njuta av. Man blir inte meddragen i historien som sådan, det är snarare just det faktum att det handlar om Zlatan som gör det så blandvändande. Det, och så givetvis att det är väldigt ledigt skrivet.

En trist med boken är att den är ytlig. Man kommer inte in stjärnan på livet. Man får aldrig riktigt veta något mer än han mådde dåligt då eller då, eller att han kände sig sliten. Det nämns, och sen ska vi vara nöjd.

Med det sagt. Det tog ca: 5 timmar att läsa ut boken. Så den hade onekligen kvalitéer. Och hey, Zlatan fascinerar. Det var kul att läsa om tiden i Juvetnus och Inter. Jag har helt klart fått en bredare bild av liraren, mer respekt, måste erkännas. För hur man än vrider och vänder på det - man vinner inte skytteligan i Italien om man är en divig bråkstake utan den talang som killen har.

Det här, boken om Zlatan, är alltså underhållande läsning. Men det är faktiskt också samtidshistoria. Det kan vara intressant att se en bild från fler håll än ett.

Så: Zlatan, du är helt klart sveriges bästa fotbollsspelare någonsin (under min livstid), endast Henke är i närheten, men ni har olika styrkor. Detta är en fet tummen upp! Inte för att du behöver den. Men den är ärlig.

Men, den här boken kommer inte att vinna några priser för dess innehåll, den kommer bara att vara rolig kompletterande läsning till den största psykosen i det här landet på länge. Zlatanmania.

En annan sak jag måste nämna är att den andra texten jag har skrivit om Zlatan var helt fel. Jag hade så fel att jag måste sätta på mig dumstruten.

måndag 19 december 2011

Bland könsdoft och den rosa revolutionen

Det kanske ser fint ut, men här kommer blommorna att dö. Snart.



En fråga som jag alltid slår skallen i, är den om vårdnad av barn.

Alla fattar att det är ett problem att två personer som har ett gemensamt liv ihop, ska gå ifrån varandra - och givetvis blir det barnen som får ta den värsta smällen. De har ju inte valt föräldrar, men de får leva med alla konsekvenser. Även små barn kan tycka att föräldrarna är oansvariga. Typ.

Men om man lyfter på det unkna täcke som skyddar kvinnans rätt att alltid vinna vårdnaden, hamnar man i en fördömd och inavlad debatt. Det handlar inte längre om att vi lever i en värld där två föräldrar har samma rätt till sin avkomma. Nej. Nu blandar vi in könet. Kvinnan får, enligt siffror jag hittade från 2007 (jag vet, inte de senaste siffrorna) vårdnaden i 90 % av alla vårdnadstvister.

Hur kan det komma sig i världens mest jämlika land?

Jo. Det ska jag med en mening förklara: vi är inte så jämlika som vi tror. Samma princip som leder till att kvinnan tjänar mindre på arbetsmarknaden, leder till att hon vinner i 90% av alla vårdnadstvister. Det är samma förtryck. Det är bara det att här ser det ut som att kvinnan är vinnaren.

Hur genushaverister som Per Ström tolkar det låter jag vara osagt, men han använder inte fakta eller statistik. Bara en gapig retorik som går ut på att fördöma allt vad feminism heter. Min följdfråga på den är: varför är det så viktigt för borgligheten/näringslivet/rasisterna att kvinnan ska vara orättvist behandlad? Varför använder sig - betalar - en av de ruttna tankesmedjorna Per Ström, som framförare av deras åsikter? Hur kommer det sig att dessa åsikter alltid betalas av de rikaste? Kan man ställe frågor om skolgång, för de som klickar gilla på förtrycket? Leder detta resonemang ända till den skolpennalism vi har fått se prov på i tidningarna i dessa dagar?

Jag vet hur moderater resonerar. De gillar inte problemet, alltså finns det inte. Jag kommer nog sent att glömma moderaten som sa något korkat i stil med: fattigdom finns i Afrika, inte i sverige.

Bekvämt. Då behöver man inte ta den diskussionen. Nästa steg, om frågorna blir för påträngande? Plan b? Enskilda fall. Ännu bekvämare.

Dock, det är något lustigt med att de som påstår sig värna mest om individen, är de som tar minst ansvar för densamme... Det är inte att värna för någon om man låter denne förfaras, så fort ett problem uppenbarade sig. Det är fascistiskt.

Så.

Könsdoften och förtrycket beblandas. Men varför är just denna fråga så viktig?

Det är en investering. En stor del av alla som sitter i fängelset har aldrig haft tillgång till sin far. Om vi inser att ojämlikhet är ett problem och tar itu med det, då kan vi faktiskt börja ta tag i nästa problem. Det handlar om att angripa skiten från rätt håll. Inte blunda och skylla ifrån sig, som vår statsminister ständigt gör.

Många av de problem som stavas psykisk och fysisk ohälsa, självmord, missbruk, sämre skolprestation och mobbing, skulle kunna lindras om vi hade ett mer jämlikt samhälle. Något som Per Ström och alliansen, med näringslivets pengar, motarbetar.

Tänk på det ett tag.

Måndag - bättring i siktet.

För några veckor sen. I nynäs. Vinter my ass.



Det är så många frågor som slaktas. Det är så många svar som ignoreras.

Jag vet. Bara tonåringar - och människor med empati - skriver lika svulstigt. Men det är tyvärr så att tonåringen har jävligt många poänger.

Ta alla dessa hjärndöda argument. Monarkin. "Men kungen gör ett så bra jobb för sverige".

Jasså. Enligt vem då? "Jo, men det finns analysgrupper som visar att han ger oss jätte - jääääääättäääää - mycket gratis pr. För 120 miljoner per år."

De som har tagit fram dessa siffror är samma människor som sa att en ekonomisk kris inte alls var nära annalkande 2008.

För de där 120 miljonerna kan JAG göra ett bättre jobb.

Att stå upp för demokrati är inte riktigt samma sak som att försvara en instans som är demokratins raka motsatts.

Kungen och hans hov kan dra åt helvete. Men, det är inte personligt. Kungen i sig har jag inget emot. Han är en dåre, som jag, - men han har mer pengar, och flera barn än jag.

Vad fick mig att tänka så? Jag tänkte redan så. Men jag läste en bra text om det.

***

Saab

Saab har varit en följetong att skratta åt på jobbet. Dessa skratt har dock givetvis inte berör de som arbetar på eller åt Saab.

Jag har en lösning. Jag brukar dra upp den här varje gång idioten Johan Norberg uttalar sig om vad sverige bör och inte bör äga. Betänk att killen strävar efter en fundamentalistisk anarkistisk affärsvärld där länder är underdånig allt vad lagar och regler heter. Marknaden styr sig själv, heter det. Här vill jag bara lägga in: om alla argument mot kommunismen går ut på: det är en fin tanke, men den funkar inte - vad skiljer egentligen det från den nyliberala verkligheten, där alla marknadskrafter tar det "gudomliga ansvaret"?

Pr och pengar. Ord. Där har ni skillnaden. Utöver den klassiska: den enes bröd, den andres död, som genomsyrar nyliberalismen totalt. Johan Norberg är för övrigt varken nyliberal eller idéhistoriker nåmer. Nu är han samhällsdebattör. Ja. Det är ju inte en lögn.

Men det han säger är redan fastlaget som lögn. Lär Marknadsmyter. Jag har ännu inte hört ett enda relevant svar från J.N på den intellektuella avrättningen han utsattes för.

Mitt förslag ang Saab, är alltså att rikta in forskning och arbete mot en miljömässig föregångare. Alla tjänar på det. De som hatar det är motståndarna till staten. Alliansen. Johan Norberg. Ni vet, dårarna. De som klickar gilla på enskilda fall. - ett par ägg måste krossas, kastas och tvingas till arbetsförmedlingen, och så vidare.

Nå. Saab.

Jag tror det är kört nu. Jag har ingen speciell känsla eller så. Men Aftonblandets motorskribent Robert Collin har haft rätt under hela Saabaffären. Idag tror han att det är kört. Jag går på oddset. Alla rätt hittills, det ger Saab dåliga odds i alla fall. Jag tror att det är kört. Vi får se. jag håller tummarna för de som riskerar arbetslöshet.

***

Sport

Foppa säger en sak i en dokumentär som ska visas på svt.

Svarta rubriker!

Han sa att matchen mot Slovakien i os 2006 var en läggmatch. Han säger inte att någon sa att nu ska vi lägga oss. Eller: vi vinner inte den här matchen. Han konstaterade att de som han snackade med sa att de skulle spela smart - inget annat. Klart det ska bli svarta rubriker. Journalistik alltså.

Smart i det fallet var ett inte vinna den matchen. Sen vann vi OS. Skulle det vara fel?

De som snackar om sportsmanship, är ni helt snedknullade? Nu har tidningarna i sverige gått bananas på detta ickecitat. Till och med mutorganisaionen Sok har lagt sig i.

Snacka om felprioriteringar.

Snacka om same old, same old. IDIOTJOURNALISTER och era jävla IDIOTISKA LÄSARE.

Jag är väl en av dem...

(mer läsning: ab2, ab3, svd, dn, dn2)

***

Nordkoreas galning är död. Ska man jubla? Komme ni ihåg då det så kallade kalla kriget slutade? Man bah: jaaaaa! Mer fred! Mindre kyla.

I verkligheten: fler länder med kärnvapen. Rädslan steg.

Ridå på den.

Det är bara att hoppas att det där landet ruttnar sönder inifrån, så att det kan läkas medelst demokrati och... kärlek?

***

Jahopp. Hur avslutar man det här då?

Jag mår bara lite bättre. Hostan är inte borta. Men huvudvärken verkar vara på upphällning. Imorgon är det jobb igen. Härligt!

lördag 17 december 2011

Yngwie J Malmsteen

Ibland säger en bild hur mycket som helst



Efter att ha försökt att hjälpa en polare att flytta, sjukdom till trots, är jag helst slut.

Hur avslutar man en kväll på bästa sätt? Med lite bra heavy metal. Så klart.

Vi pratar om Yngwie idag. Yngwie Malmsteen. En man som alltid ger mängder med diskussionsunderlag. Hur man än vrider och vänder på det, Yngwie är en gitarrist som berör.

Jag har alltid valt att skratta åt vansinnet, och samtidigt njutit av musiken. Killen må ha ett ego stort som ett solsystem, men han kan skriva musik. Det är något som ofta slängs mot killen, att han inte skriver låtar. Oftast sägs det av personer som inte lyssnat på Malmsteen sen Trilogy, och det säger faktiskt mer om Trilogy än om Yngwies låtskrivande.

Det finns dock en klassisk Yngwiediss, som är min personliga favorit, för att den är så korkad, nämligen den att Yngwie inte spelar med känsla. Jag förstår absolut om man inte gillar den neoklassiska, blusinfluerade heavy metal som Yngwie spelar, men att påstå att karln saknar känsla, är ungefär lika smart som att säga att jorden är platt; de som påstår dylika saker verkar ha en förutbestämd åsikt om att känsla försvinner med kunskapen att traktera instrumentet.

Det är väl bara att erkänna att ni inte gillar solodriven heavy metal, för känsla, det dryper Yngwie Malmsteen av. Låtar också.

Citatåtervinning: hur man än vrider och vänder på det - återvinning slutförd - måste man gilla heavy metal för att uppskatta det Yngwie Malmsteen presterar. Hans gärning är en sak. Jag tror inte att någon ensam gitarrist har haft en så stor inverkan på en så smal genre; stilen, snabbheten och hans innovativa harmonisering - man kan hata honom, men så stort är hans arv att alla hårdrocksgitarrister idag förhåller sig till honom på ett eller annat sätt - få saknar respekt.

Låtarna då. Ja. Det finns nästan alltid ett par skitbra låtar på hans skivor, någon tung låt som verkligen svänger, och så en eller två snabba pärlor. De mer blusiga låtarna är inte alltid killens bästa, om man frågar mig. Ibland överaskar dock även de låtarna. Styrkan med Yngwie är nog ganska motsägelsefullt, gillar man honom, som jag, märker man att det aldrig hinner blir trist, eftersom att han så ofta har nya sångare. Sångarna har olika styrkor, där en snubbe äger de lite soulinfluerade partierna, har en annan en falsett som får fönster att krossas. Sträv heavy metalsång; blussång - alla dessa röster har lämnat mästerverk efter sig. Alla utom en röst.

Så var är det du gillar? En snabb låt? Och jag ger för övrigt Yngwie kredd för låttiteln till den här låten. För att, för alltid, faktiskt är en jävligt lång tid.



En tung episk låt?



En sjukt svängig låt?



Yngwie har allt. Det är inte där skon klämmer.

Eller som han själv skulle ha sagt det. "Seriously, hare bra."

Det bara är så. Man måste inte älska det. Men respekt ska fanskapet ha.

fredag 16 december 2011

The other guys

Se. Den. Här. Filmen.



Will Farrell har en humor som jag kan relatera till. Den är omogen och högljud.

Som jag.

De bästa filmerna Farrell medverkat i, som jag sett, är Stranger than fiction, Step brothers och många fler. Andra filmer jag har både hatat och skrattat åt är: Elf (alltså, det är en sepefilm - men rap-scenen...), Anchorman (det finns så mycket kul - och stört störda scener i den här filmen, ta bara scenen där Will har tagit på sig rakvattnet...)

...och så vidare, och så vidare.

Jag garvar också åt hans tv-enturage: The Funny or die, team.

Vid det här laget känner väl alla till att han är gift med en svenska, och spenderar sina... midsomrar (eller vad fan det nu är för högtid) här. Det märks på de ofta förekommande svenska referenserna, och på humorn, inbillar jag mig.

Hur som helst.

Jag lyckades med en sak som jag ofta lyckas med: att snubbla över någon intressant. Denna gången var det en trailer eller en dokumentär om The other guys. Jag såg Will Farrell, och undrade om det skulle vara en Talladega Nights, eller en Men seeking women.

Step Brothers vars så rolig att jag höll på att dö då jag såg den. På riktigt.

Men jag hajade till, Mark Wallberg. Seriös och bra skådis, men skulle han passa med Will Farrell?

Scenen jag fick se var den numera "episka scenen" där Marks karaktär får träffa Wills fru i filmen, Eva Mendez.

Jag återkommer till den scenen senare.

Först och främst spelar Will sin vanliga nördroll. Ingen gör den bättre. Ingen spelar bortskämd tonåring bättre än gubben Farrell. Det har givetvis med inlevelsen - och utseendet att göra. Mark spelar också han en typisk roll för honom - en ganska hårda och kantig snubbe. De båda är poliser.

Nåja. Filmen börjar med en biljakt där Samuel L Jackson och The rock - som är snutar - jagar ett gäng gräsrökare i en galen biljakt. De hyllas av folket, men hatas av alla som inser att man inte kan förstöra egendom för 12 miljoner - om brottet är innehav av 3 gram marijuana. De härjar lite mer, och sen dör de. Barockt. Och genialt! Det har gått ca fem minuter av filmen då de dör.






Marks snut vill kliva fram och ta över efter de två galningarna som stans bästa poliser. Will vill fylla i papper, för att han älskar sin uppgift.

Ja. Sen börjar filmen. Och jag skrattar tills tårarna rinner. Scenen där Eva och Will hälsar galna sexhälsningar till varandra; scenen som jag ska bjuda på där Mark träffar Eva första gången...

Ja. Micheal Keaton är med i filmen. En stor skådis. På riktigt alltså.

Vill ni se en asrolig - och harmlöst dum film - som överaskar med ett politiskt brännhett budskap, då är detta filmen för dig.

Just det politiska är underhållande; man blir inta matad med något, men visst fan är det en hånfull spark mot riskkapitalister - vilket känns helt rätt i dessa Carema/Attendo-tider. Mark Wallberg verkar gilla att göra medvetna filmer. En annan bra film han medverkar i är I heart Huckabees. Jag räknar inte filmen Three kings. Den är lite sådär, och har egentligen bara en bra scen.

Det här är fucking VINN!

Se filmen. Gillar ni den inte, då har ni dålig humor.

Och så till sist:



Man måste se hela filmen.

Toppraffel har skrivit om den.

torsdag 15 december 2011

Gröna klumpar och vidriga moderater

I väntat på frukost.

Fy fan. Jag har fått en sjukdom som ger mig neongröna klumpar att hosta upp och smaken av avföring i munnen.

Det är lite lustigt, för jag får samma känsla då jag lyssnar på moderater och rasister. Slump? Nej. Givetvis inte.

Man ser sig omkring. Världen.

Jag har en liten sjukdom. Jag är förmodligen frisk imorgon.

Men världen. Den kommer inte att vara frisk imorgon. Imorgon kommer fortfarande en dement 91-årig kvinna att ha ett utvisningsbeslut över sig.

Men för i helvete... 91 år. Klart att hon ska ut ur landet.

Samma sak med den familj från Ånge som blev utskickad till... kanske fel land. De hade jobb, de var integrerad i lilla Ånge... Ut med dem. Arbetstagande invandring är ok, enligt högern - för att den har en lönedumpnings effekt - men någon som kommit hit som flykting, och sen skaffat ett jobb. Klicka utvisning.

Nej. Världen kommer att vara vidrig imorgon också. Åkessonshelvetet kommer fortfarande att ha stöd. Av människor. Som borde få spö. Med vapen. Typ bredsvärd.

Är det underligt att jag föredrar mina neongröna klumpar och bajssmaken i min mun, före det vansinne som bjuds på utanför min dörr?

onsdag 14 december 2011

Teaser

Varje gång jag lyssnar på Yngwies fantastiska alster Fire and Ice, undrar jag: varför gjorde han en video på den sämsta låten från skivan?

Jag förstår det inte.

Teaser, om du inte gillar bra musik.

måndag 12 december 2011

Julstressen är död. Länge leve döden!

De som går omkring och ondgör sig på julen, jag är en av er. Men jag ondgör mig av en enkel anledning: den kommersiella. Jag gillar maten.

Ni ondgör er över julsånger och hur tidigt butikerna börjar med julteman. Ni inser att jag ser ner på er va? Skaffa er nåt vettigt att störa er på. Som att borgare anser att det är hel ok att låta de som byggt detta land leva i fullpissade blöjor. Ni som är på väg att höja händerna mot era öron, för att med bingomantrat förneka att allt lidande gick att förutse, ni kan dra åt helvete. Det finns ett hörn i ert helvete, där ni får mysa med Zytomierska, den galna horan - och ni kommer att lida i all jävla evighet.

Det åt sidan.

Nu var det julen jag skulle bjuda på.

Maten är ju det viktigaste. För mig alltså. Men det fattar ni ju, det är min text ni läser.

Jag har läst en tidning vars namn jag vägrar att berätta. Det var en typisk skittidning vars innehåll betalats av annonsörerna - vilket gett trovärdighet på moderat historiebeskrivande nivå.

En artickel var dock läsvärd. Den är skriven av en man, och behandlar mat, något som kvinnan oftast sköter. Bara det är värt en egen utsvävning. Men, den tar vi sen. Kvinnan är mannens jämlike. De som är av annan åsikt är så järnålders att ni inte förtjänar syre. Alls. Oj. I och med den meningen blev de så högfärdiga att de trodde att deras dumhet blev godkänd... Dra åt samma helvete som Zytomierska.

Ojdå. Jag tog det visst på en gång.

Maten var det. På mitt julbord, och ert, är följande maträtter från och med i år, förbjudna.

Prinskorv. Köttbullar. Varför? Jo, dessa okulinariska rätter kom till julbordet så sent som på 1970-talet. Förmodligen för att barn är bortskämda. Men för fan. Korv och köttbullar? Nog kan ni bättre åt barnen.

Ni FÅR använda korv. Om korven är av tarmar. Leverkorv? Do it. Men syltor är att föredra. Japp.




Leverkorv


Sill. TA BORT! Det är inte det att jag inte gillar sill. Jag gillar sill. Men, sill var fattigmat en gång i tiden. Julmaten ska vara fest. Ska sillen vara med måste den få en gyllene plats med tillbehörlig historialektion till. Sillsallad är ett alternativ.

Julost har vi använt sen medeltiden. Den är alltså ok. Ju äldre anor, desto större chans att jag gillar det, och låter er äta det.



Röding är ett måste



Skinka är sen 1700-tal. Alltså just på gränsen. Revbensspjäll har tydligen ätits sen "urminnes tider". Det är ok. Samma med fårkött, och vilt. Urminnes tider på den skiten med.

Kålrätter. Men det här ju till revbenen. Surkål är the shit.

Nymodigheter som ändå får plats på mitt julbord? Jo. Min sambo har en jävulskt god sallad. Med spenat, saffran, vita bönor/kidneybönor. Äpple. Valnötter?

Mitt bidrag är hemgjord räksallad. Och ägg.

Jo. Jag tror att jag kommer att be om ursäkt för min nazistiska matnäve. Men. Idag är jag hungrig då jag skriver.

Attention

Jag tror att det mesta är sagt. Men om ni undrar vad det handlar om. Läs igen.

lördag 10 december 2011

Kiske och Kai - together again! Unisonic

Ett smakprov. Med skitreklam innan. Sorry för den...


fredag 9 december 2011

Någon frågade om min mission. Vansinnet. Vansinnet är min mission. Att beskriva det; att plocka isär det - studera det - vansinnet.

Jag älskar att säga det. Men jag sa ju det. Jag hade rätt - om allt.




Läs den här boken. Mannen som skrev den är vår statsminister. Måtte alla bäva. Den finns på alliansfritt.



Det första inlägget jag skrev på den här bloggen är förmodligen det bästa.

Jag skrev det efter att jag hade läst det Kommunistiska manifestet. Jag tyckte att det behövda uppdateras.

Jag vet, ödmjukhet är mitt andra namn.

***

Så här låter det efter lite omskrivning:

Det Globala Näringslivet styr världen; det styr världen med hjälp av falskhet, lögner, girighet och en total ignorans av mänskliga och humana värden, de sätter prislappar på demokratier i våra dagar. Falskheten kommer inte från ondska, den kommer av envis vägran att acceptera att världen har begränsningar av resurser och att liv inte kan ignoreras, som ett hinder för att utöka eller maximera vinst; men i och med att detta automatiskt blir resultatet måste man tillskriva näringslivet dess största egenskap, nämligen ondska.


Världens ledande ekonomier är byggda av gratis arbetskraft; de största företagen som huserar på marknaden driver kraftfulla åtgärder för att begränsa det fackliga engagemanget; där arbetaren ser rättigheter och möjlighet till ett drägligt liv, ser näringslivet hinder och kostnader. Inte någonstans talas det om det faktum att samma samhälle som kräver av den enskilde medborgaren att den skall arbeta, faktiskt förvägrar proletären rätten att välja själv. Ett fast arbete är inte en rättighet. Varför inte?


Detta faktum ter sig mycket märkligt med tanke på att samma samhälle som kräver arbetarens deltagande, lämnar över samme medborgare till ett ännu mindre samhälle, helt befriad från den demokrati man kan åtnjuta i det större samhället, d.v.s. företaget där arbetaren har sin anställning.


Här har näringslivet vunnit en av sina största segrar någonsin, eftersom att den kritik som kan och borde riktas mot dem själva, här tar en 180° graders sväng och blir till ett bedrägligt självangrepp; arbetare ställs emot arbetare med endast sin egen vinning i sikte, och där det råder arbetslöshet får näringslivet en konkurrerande massa av proletärer och andra arbetare, som i strid med varandra, tvingas sänka sina krav av anständighet i sina liv. Detta tvingar också människor att bryta upp sina rötter med sin familj för att ett produktionsarbete inte finns att tillgå; det skall vara den enskilde människans val om denne vill söka sig runt i världen. Alltså tävlar arbetarna mot varandra där de mest produktiva har blivit en åldersgrupp; könsfrågan styr fortfarande och klassfrågor behandlas ännu med förakt av delar av näringslivet; människan är i deras ögon en slit och slängprodukt, precis som vilken hammare som helst; värdet av den enskilde människan fastställs av dess produktionskraft, och blir helt plötsligt en fråga om ettor och nollor.


Den enskilde individen blir fast i ett system som hon inte får ifrågasätta; ett system där det fria ordet ägs av samma näringsliv som skall vara den som oberoende och granskande ifrågasätter samtiden; demokrati som har vunnits genom kamp och med mod och solidaritet, blir allt mer ett skådespel regisserad av samma näringsliv som styr individens odemokratiska instans, arbetet.


Får kortsiktiga vinstintressen råda ligger en rättslös arbetare illa till om arbetsgivaren saknar skrupler.


Den kortsiktige kapitalisten flyttar sin helt fungerande verksamhet till områden där kraven om lagstiftning är lättare och därför produktionen som en direkt följd kostar mindre och en större finansiell vinst kan tas ut ur företaget; de kostnader som förmodligen skulle ha gått till den tidigare bygdens infrastruktur och allmänintressen, skola, sjukvård o.s.v.; oönskade utgifter som inhyser brett skilda områden, som ett fungerande samhälle måste inneha, om det skall vara fungerande och kunna erbjuda åtminstone någon form av dräglig medborgarstandard.



Den dagen då människan kan handla utan att vara tvingad att tänka efter för att inte låta sina egna friheter gå ut över någon annan, har vi kommit långt; den dagen då lagar är otillräckliga för att skydda oss är redan här, och de har varit här sen vi fick ett samhälle.



***


Reen och skär poesi.

torsdag 8 december 2011

På torsdag: Thor!

Tor. Här: Thor.


Det är ju råpassande. Att skriva om Thor på torsdag.

Jag har läst så mycket dåligt om filmen att jag inte vet var jag ska börja...

Vi tar det viktigaste först. Det är inte alls en dålig film, filmen om Thor. Det är bara det att då man har sett den känner med, ok, det där var demoversionen. Nu jävlar ser jag fram emot den riktiga filmen.

Inte helt eftersträvansvärt.

Det är nog inte så mycket skådespelarnas fel att det är som det är; jag tror att de gjorde det de blev ombedda att göra. Det kan inte vara helt lätt att spela en gud. Huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth var för mig en ny bekantskap. Han ser dock exakt ut som Charlie Hunnman från Sons of Anarchy (Jax Teller) - Hunnman var även med i Science fictionfilmen Children of men, en regelrätt idéstöld, men jag tar det en annan gång. Hemsworth har dock en svårare roll att tolka än Hunnman; jag menar, hur svårt är det att vara buse och kåt? Det skulle JAG klara av. Hunnman ska föreställa en gud. Det har jag ingen aning om hur man gör...



Alltså, det ser ju bra ut då det är tecknat... Dessa trikåer



Med det sagt är Natalie Portman är dock en tjej som jag sett upp väldigt mycket till. Inte för att hon ser ut som en docka, utan på grund av rolltolkningen i filmen V for vendetta. Men det här är fan inte ok. Hon må ha blivit tilldelad rollen som en våp, men seriöst, det här är inte kul. En annan skådis som vägrar göra sig rättvisa är vår svenske polare pappa Skarsgård. Han är aldrig dålig, ibland är han kul - men han är aldrig så där skitbra heller. Oden spelas bra av Anthony Hopkins.

Och det är lite så jag känner med hela filmen. Det är skitsnygga scener från asgård. Krigsscenerna med frostjättarna för tankarna till Sagan om ringen.

Men.

Det lossnar aldrig.

Missförstå mig inte. Filmen är underhållande.

Men den skulle kunna vara så mycket bättre.

Om de hade fått göra klart den... För det här är ju bara demoversionen. Eller hur?

Måhända tycker jag att den här filmen är bättre än vad den förtjänar, jag älskar ju marvels serier - jag har ju nästan allt som kom ut på 80-talet i sverige från marvel.

Kanske tycker jag att filmen är sämre än vad den är med tanke på att jag ju redan VAR ett fan. Kanske är mina nypor för hårda, då jag ska ta i.

Men jag tror det inte.

Det här är 115 minuter underhållning. Med viss reservation.

***

Nu: hörnan för värdelöst vetande. Thor har varit med i en av Hulkfilmerna om jag inte missminner mig. De filmerna som hade Lui F som Hulken. Skådespelaren som spelar Heimdall är mer känd från tv-serien The Wire. Där spelar han Stringer Bell.

Och: Thor kommer att vara med i Avengersfilmen. Den som semifavoriten Joss Whedon, manen bakom de monumentala mästerverken Firefly och Serenity, ska producera. Jag räknar även in tecknade Titan AE. Dollhouse fungerar bra.

Buffy...

Dö.

Nej. Avengersrullen kan bli bra.

Vill ni veta mer om thor, skrivet av en riktig kritiker? Topprafell!

tisdag 6 december 2011

Van Halen - Man on the silver mountain

Jag blev så förvånad att jag var tvungen att bjuda på denna skatt.

Lady in black

Uriah Heep gjorde några kanonlåtar.

En av dem var en ballad.

Jag har lovat mig själv att aldrig mer nämna Winger, med den här låten tänkte jag börja min färd mot absolution.

Snilleblixten kom från klar himmel!

Det är inte många av de idéer som kläcks numera som verkligen är nåt att hänga i julgranen - och på tal om julgranen: alla som var emot att TV-eken skulle sågas ner, ni inser att om ni har en levande julgran hemma, då är ni sämst - men den här idén, som kom till mig medan mitt högra öga svullnade igen och min magsjuka tvingade mig till tömning, den är fucking awsome!

Ni vet Gudrun. Stormen som blåste ner alla barrträd söder om småland. Kommer ni ihåg Katharina? Stormen som dränkte New Orleans?

Vad fan. Gudrun... Jag har en bättre idé. Stormer ska från och med nu döpas efter black metalband.

Fan vad koolt. Vi har en kallfront frön öster, som kan leda till Marduk, en klass fyra storm. Eller orkanen Bathory.

Från Norge kommer Midvinter, en storm som har potential att sprida förödelse. Dimmu Borgir följer upp Dark Funeral och Funeral Mist.

Jag älskar det. Vem ska man ringa till?



Allvarligt... Det här med att kunna spela...

söndag 4 december 2011

Jag skulle ta ett foto på min dotter och ett träd.

Jag = ej fotograf


Det gick sådär...

Även om trädet är fint.

Den vita fläcken vid trädets nedre del är Mirandas mössa. Den är tydligen magisk, för så heter den. Den magiska mössan.

Episkt.

Lite om nånting

Eftersom att bloggen PinnKakan är knäpptyst lägger jag upp en av hennes systrars bloggar istället. Vi får se om jag pallar det vansinnet. hehe

Ananas.

Annars har jag funderat på vilka bloggar jag borde börja läsa, som jag inte redan läser.

Låt er inte luras av den borgerliga självkritiken - de har inte lärt sig någonting om någonting.

Hur fan blev det så här?

Sveriges knäppaste högertidning är den som kritiserar kapitalismen mest just nu. Aftonbladet beter sig som sossar och vågar varken säga bu eller bä - så länge det inte handlar om deras ordförande, då hugger de med kraft kniven i ryggen på denne.

Hur i helvetet blev världen så galen?

Alltså. Nu ska jag vara upprörd på den monumentala dumheten ett tag.

Visst förstår alla att man kan kritisera kapitalismen utan att vara Stalin? Bra. Den frågan lämnar vi alltså åt liken. Förstår alla att man kan hata de orättvisor som skapas av en oreglerad, nyliberal kapitalism? Bra. Då skiter vi i den frågan också.

Jag närmar mig den heta kärnan; de som tror att kapitalister är de bästa att handha kapitalism, har ni någonsin reflekterat över det faktum att alla kriser, alla problem som kapitalism skapat, förnekats ända in i kaklet, av just kapitalisten? Det är människor som är UTBILDADE i kvasiämnet ekonomi, de som bör vara experter, som misslyckats.

Samtidigt påstår dessa oansvariga människor att de som vill reglera kapitalismen är de onda. De är Stalin. Vi lämnade ju den idiotin på sophögen, men fundera lite på det. Skulle en ekonom, som är beroende av DINA pengar för att kunna investera, komma med rådet: ta det lugnt ett tag på börsen.

Skulle en chipstillverkare råda folk att sluta äta chips?

Det är lite ridå på den, eller hur?

Debatten är dock i vanlig ordning skruvad så det förslår; min kritik behöver ingen ta på allvar, för att jag röstar rött, tydligen. Då tar man inget ansvar... Om vi bortser från att det är en lögn och helt åt helvetet fel, vilka är det som tar ansvar? De som tvingar dödssjuka människor att gå till arbetsförmedlingen för att ha rätt till pengarna de ska ha, eller de som vill att vinst inte ska få tas från vård, skola och omsorg?

Tänk efter jävligt ordentligt innan ni svarar. Jag är nämligen jävligt less på den borgerliga hjärndödheten i den här debatten; det är inte min ideologi som pratar, det är sunt förnuft. Man behandlar inte människor på det sätt som alliansen gör. Hör jag någon säga att det är ansvarsfullt att tillåta en riskkapitalist att råna oss på skattepengar, samtidigt som de indignerat fnyser åt reformidéer som skulle föra landet tillbaka till den föregångsposition vi hade innan nyliberalismen blev det nya svart, då skriker jag.

Reformer kostar. Men vet ni vad, vi betalar även pengar för att de som byggde detta land ska få sitta i sin egen avföring. Vad betalar ni helst?

Vad klickar ni gilla på?

(Linderborg om varför mediahusen suger purjo)

lördag 3 december 2011

Skeletor-syndromet

Just det!



I alla tider, i alla fall sen 1978, eller så, har jag varit en stor konsument av tecknad film. Har det varit aktion, eller spännande på något ockult sätt, då har jag klickat innerlig kärlek.

Det är fakta.

Mer fakta? Jo, under denna eon, detta eviga tidsförlopp som flutit sedan Scooby doo, Apkungen och diverse annat fantastiskt, har jag alltid gillat de onda snubbarna.

Jag älskade He-man, den tecknade serien, men jag hade ingen som helst sympati för de "goda". Adam, Teela, Man-at-arms osv. osv. De var präktiga, trista och helt meningslösa. Skeletor framstod som en rockstjärna i jämförelse, spännande, rebellisk och, för fan, han hade ju ett skelettansikte.

Hade de som gjorde filmerna varit lite trognare originalserien som DC gav ut, då hade man fått ta del av planeten Eternia som blivit kvaddat av krig, och kastats tusentals år tillbaka i utvecklingen.

Kanske hade den berättelsen, där man får se ondskans riktiga ansikte - det ansiktet som ler kärleksfullt mot egoism, makthunger och mord för egen vinnings skull, varit mer intressant att ta del av.

Men nej. Det vore allt för kommunistiskt. Socialrealismen är snuskigt, om de visar fel verklighet... Nej, istället bjuds vi på en tillrättalagd och moraliserande soppa som ingen frisk människa kan gilla.

Det är klart att man söker sig åt skuggsidan, den ger ju lite utmaning.

Hade modet funnits att visa ett post-apokalyptiskt samhälle, där konsekvenserna av vansinnet var tydliga, då hade jag garanterat gillat det mer. Det är ju inte en slump att den bästa kulturen är den som känns äkta - där ondskan är diffus och godheten inte är oproblematisk.

Detta problem är inte exklusivt för He-man, absolut inte. De flesta barnsagor som kommit under moralpanikens 1900-tal har varit propagandistiska; disneys Pinocchio, eller varför inte Snövit, är fruktansvärda våldtäkter av originalhistorierna. Pinocchio går från att handla om hur man behandlar de som man inte räknar som människor - ett stort och beundransvärt ämne att skriva om - i disneys filmatisering handlar det om en näsa som växer, samt längtan efter en själ... kräkreflexen klarar knappt av det. Snövit är nästan ännu värre. Men jag säger ingenting om den. Det kostar ingenting att gå ner på biblioteket och söka på Grimm.

Vad är då mitt problem? Alla fattar ju att kulturen som vi matas med är formad för att få oss att inte tänka på fel saker. Ni som INTE tror det, hur lättlurade är ni? Skämmes ta mig fan.

Jo, problemet är alla gånger jag hamnar i diskussioner med de som klickar gilla på Skeletor - utan att ha tänkt färdigt tanken. Varför gillar de de onda mer än de som kämpar för fred?

Jag hatar religion - all religion - därför försöker jag motarbeta den. Jag ställer mig inte och hejar på den onda sidan i religion för det. Det vore ju ÄNNU dummare. Jag förstår att det kan tyckas logiskt att om man vill motarbeta jesus, då börjar man gå på antijesus matcher och köpa den snubbens idoltröjor. Men hur långt har man tänkt då? Då har man ju bara valt en annan sida i samma sport. Men, jag hatar inte spelaren, jag hatar ju spelet. Som det brukar heta.

Det smarta vore ju givetvis att hoppa till en annan sport.

Så... Varför gör ni inte det?

För övrigt hade jag aldrig dessa problem med de japanska serierna typ Macron One och så vidare. Kan de bero på att de levde i det land där man faktaiskt varit med om det ultimata vansinnet: atombomben? Jag är övertygad om det.

fredag 2 december 2011

Tipps. Julklappar. Skräcknoveller. Låt mig vara er tomte!

Julklappar är en källa till ångest. Vad ska man köpa? Till vem? Och framför allt, varför...

Jag ska ge de tipps ni behöver. Leta inte längre. Jag skall vara ert ljus i mörkret.

Ska ni köpa en bok till den ni älskar, hatar eller bara tror vill ha nåt att läsa? Då ska ni köpa den ultimata Howard Phillips Lovecraftboken, som Vertigo förlag släppte för en (eller två) månader sedan. Skräcknoveller.

Det är en bok som både har information nog för en äkta fantast, samt för en nybörjare.

HPL ställer krav på sina läsare. Det går inte att vara enkelspårig. Det går inte att tycka att språket måste vara tillrättalagt. Man måste gilla det storslagna, och man bör älska skräcken.

Se så. Nu har ni ett försprång mot vansinnet.