söndag 29 november 2009

Mats Lavander

Egentligen har jag inte hyllat Mats Lavander tillräckligt mycket här. Alla som känner mig vet att jag håller honom som Lövens bästa spelare de år han var med i laget (minus den tid då Sasja spelade). Att han blev lagkapten var bara en fortsättning på det respektlösa och uppoffrande spel som han presterade. Han var bättre i boxplay innan han blev kapten, och trotts att var han var lite trögstartad, var han ofta bland det bättre i laget, även då han var sämre än vanligt. Han var helt enkelt lagets hjärta de år han spelade i de gröngula färgerna.


Då Lövenmatcherna för ett par tre år sedan, gick på tv i parti och minut, levererade han ett par citat i skolan Lavandriska, en klockren, ordfattig sanningssägare! Det citat jag aldrig kommer att glömma är då han blir intervjuad i en periodpaus, journalisten frågar på ett ingående sätt om laget kanske har lite problem i mittzonen, och att de måste bli ordentligare för att komma igenom motståndarnas försvar.


Mats tittar, leende på journalisten, och svarar som bara Mats Lavander hade svarat: ”Kanske det,… eller kanske inte.” Sen skrattar han lite smygförtjust, som om han sagt något genant som kanske inte skulle ha yttrats, och går sin väg.


Mats Lavander.


Lite av Björklöven dog då han lämnade laget. Jag var givetvis helt övertygad om att han skulle ha dragit tidigare, men han var löven troget trotts ett par av laget mediokra år.


Det enda jag inte gillade, det var då ledning bestämde sig för att låna ut honom till norrbottenslaget _man lånar inte ut sin lagkapten_ PUNKT! Visst förtjänade han den chansen, men någon måtta får det vara, han var ändå lagkapten!


Han fick frågan inför en säsong blev han intervjuad om var han skulle spela till hösten. Svaret: ”Egentligen vill jag spela i NHL, men ingen verkar vilja ha mig där. Så jag spelar nog i löven. Om de vill ha mig”


Humor och ödmjukhet i en förvriden kombination.


Att han blivit nominerad till landslaget nu känns därför bara så jävla rätt. Jag såg hela tiden hur bra han var. Det var alla andra som var sjuka i skallen och inget begrep.

HEJA MATS! BJÖRKLÖVEN ÄR DITT HEM!

söndag 22 november 2009

Jennifer Staten

Det finns människor, typ äcklet Johan Norberg, som anser att arbetarnas rättigheter är likt fängelse för företag, att de skyldigheterna som företagen drabbas av är de mest orättvisa av alla orättvisor som finns.

Boken "Jennifer Staten", handlar om Norbergs ultimata värld. Max Barry skildrar på ett underhållande sätt en framtid där landet USA inte längre är ett land, utan snarare ett företag - alla skolor, alla sjukhus – allt som staten en gång handhade är privatiserat. Människorna är inte Karlsson eller Jonsson, eller för all del: Koponen eller Seylman, deras namn är det företag de jobbar för (typ John Nike, en av huvudkaraktärerna i boken).

Det Norberg inte verkar vilja förstå är att det han strävar efter är anarki, ett samhälle där de starkaste företagen har rätt att mästra hur de vill med deras anställda. I denna bok, ”Jennifer Staten”, beskrivs den ultimata kapitalismen på ett jävligt underhållande sätt. Jag skulle vilja påstå att det som gör boken så underhållande är att Berry respekterar båda sidorna av myntet, han ”hatar” inte kapitalismen, men han beskriver dess avigsidor på ett klockrent sätt.

"Jennifer Staten" handlar om hur mord indoktrineras i marknadsföring av nya Nikeskor, för att höja intresset för den nya kollektionen. Har man redan läst Naomi Kleins "No logo", känns det mesta av det han beskriver som gammal skåpmat, vi har redan utlokaliserat all produktion till tredjevärlden. Det är redan varumärken som säljs, inte produkter – annars betalade man inte 1000 kronor mer för ett plagg av samma kvalitet, bara för namnet på det plagget är ”exklusivt”.

Det är en mycket rolig bok, men det är samtidigt en jävligt angelägen sådan. Detta är Timbromänniskornas onnaniobjekt, den helt avreglerade världen - nattstaten.

Hur vet man då att Norberg är en lika stor idiot nu som tidigare, förutom att han ljuger sig mörkblå i var och varannan mening? Han senaste utspel: SBAB bär ansvaret för finnanskrisen…

"Jennifer Staten" bör läsas! Den är bra både som underhållning och som varning för den borgliga utopin.

lördag 21 november 2009

Lovecraftrenässansen

Då jag relativt nyligen skrev om Vansinnets berg av Howard Phillips Lovecraft, visste jag inte att bokförlaget Alestor, som också gett ut ”Skuggan över Innsmouth”, hade planer att ge ut en egen ”Vansinnets berg”. Deras version heter inte ”Vansinnets berg”, som den tidigare Deltautgåvan, de har lagt till vid, från originalspråkets ”At the mountains of madness”. Det kan tyckas larvigt, att ändra en sådan liten grej, men jag antar att greppet är att visa att det är något som i alla fall kan kallas halvnytt; paralleller kan dras till bokförlaget Vertigos nyligen släppta nyöversättning av ”The case of Charles Dexter Ward”, som fick sitt mer korrekta namn ”Fallet Charles Dexter Ward” till skillnad från den gamla Deltautgåvans titel ”Gengångaren”. Alestor har också lagt till en massa extragodis för alla Lovecraftianer.

Jag skrev nyss om boken då Sam J. Lundwall givit ut den i Jules Verne magasinet, och eftersom jag läst den både på svenska och engelska relativt nyligt, ids jag inte läsa om den redan - men bonusmaterialet tog jag mig gladeligen igenom.

Det finns en konflikt i begreppet Lovecraft, författaren har efter sin död alltid väckt intresse, både runt sitt skrivande och sin person. Det nya gardet lovecraftianer anfaller med verbalt våld, bland annat den största av de forna Lovecraftvurmarna: August Derleth, medförfattare till bland annat ”Lurkers at the threshold” (”Odjurets torn”) och ansvarig utgivare bakom Akham house, som gett ut en stor del av H P L:s produktion. Jag skrev själv ett par ord om Michel Houellebecqs bok ”H P Lovecraft, emot världen, emot livet”, om herr Lovecraft. Genast fick jag en kommentar i bloggen om det som sade att Houellebecqs tolkning av mannen var påhittad. Lösningen för att komma runt konflikten är att helt enkelt läsa både det som de gamla stofilerna sa och det de nya stofilerna påstår. Sanningen brukar ju som bekant ligga lite i mitten av de tolkningar som ges. Här får vi tillexempel läsa att Howard skulle ha tagit ideologiska kliv mot socialismen, baserat på hans förställningar om ”de gamla” som i hans beskrivning i novellen ”Vid vansinnets berg” var just socialistiska. Det kanske ligger något i det. Det kanske är sant, som Houellebecq skrev, att han hyllade Hitler.

Det vore trevligare om han inte höll på Hitler, utan var socialist. Jag uppskattar det. Jag känner att så stor roll spelar det inte, det är hans konst som tilltalar mig, och den är fantastisk. Han är förvisso mycket fascinerande som människa också, men det betyder itne att han var en bra människa. Många fascinerande människor var dåliga.

Nu är det dock relativt ovidkommande vilken politik författaren erkänner sig till. Det är innehållet i denna Alestor-utgåva som är vidkommande. Boken bjuder alltså på mer än långnovellen ”Vid vansinnets berg”, den bjuder även på novellen ”Den namnlösa staden”, utdrag ur ett par brev till och från Lovecraft, en essä och lite mer matnyttigt. Egentligen kan man inte begära mer av en bok som faktiskt är så bra, för att inte säga överdjävligt fantastisk, som ”Vid vansinnets berg”, men ändock finns här som sagt mycket mer att fröjdas över. För fröjdas, det gör man! Det är ändå Howard Phillips Lovecraft vi snackar om.

Köp boken, stöd den stora skräckmästaren. Den störste skräckmästaren!

fredag 6 november 2009

Som Jojje sa

rädda moderaterna, ge dem psykiatrisk vård! tror det med all sannorliket gå att få dom till bättre människor åxå.

http://jesushitler.blogg.se/