lördag 26 januari 2008

Journalister och deras trovärdighet

Folk tänker inte som de borde. Det är som att det saknas slutledningsförmåga. Jag vet att detta låter väldigt arrogant; vad gör mig till en så mycket mer tänkande människa än andra? Ingenting. Jag tror att de flesta gånger jag reagerar på hur dumma människor är handlar det om korkade frågor från journalister. Då måste man kanske ställa frågan: på vems initiativ ställs frågan?


Under det första Irakkriget som USA gav sig in på, under pappa Bush, bombade amerikanarna med allierade ett skyddsrum i Bagdad med kvinnor och barn. Amerikanarna, som insåg att detta kunde man inte erkänna, ens för trångsynta rasister, gjorde som vanligt: de ljög och sade att det var en militäranläggning. Detta rapporterades det om på BBC i deras program Nine O’Clock News. Det som var det absurda var reporterns (Peter Sissons) frågor till den andra journalisten (Jeremy Bowen):

Sisson: ”… jag frågade om han var alldeles säker på att det inte fanns någon militär kommunikationsutrustning i skyddsrummet, vilket de allierade trodde.”

Bowen: ”Tja, Peter, vi har letat väldigt noggrant efter det… Jag är ganska övertygad, så övertygad som jag kan vara, om att jag sett alla de viktigaste rummen…”

Sisson: ”Kan man tänka sig att har använts till något militärt och relativt nyligen byggts om för civilt bruk?”

Bowen: ”Det skulle vara konstigt att göra så…”

Sisson: ”Låt mig säga så här, Jeremy. Är det möjligt att helt säkert säga att det aldrig har varit en militär anläggning?”


Frågan är inte bara dålig, den är otroligt vinklad och den vill ha svaret: nej, det är inte omöjligt att det någon gång under mänsklighetens historia och byggnadens existens aldrig varit en militäranläggning. Det handlar inte om att förmedla sanning eller relevant information. DÅ handlar det om propaganda. Till saken hör att detta erkändes som ”militärt misstag” senare, av en högt uppsatt amerikansk tjänsteman. Inte offentligt, men i ett tal som inte sändes. Bara åhörarna fick veta sanningen. Nu även ni som läst detta.


Företag gör ofta likadant. De väljer att fokusera på att möjligheten finns att de är oskyldiga. De har pengarna och kan köpa den hjälp de behöver. Där kommer journalisternas funktion in i bilden. Men om journalisterna är anställda av ett dotterföretag eller liknande, till det företag de skall undersöka blir det jäv. Då det händer i politik blir det ett ramaskri. Om inte storlögnaren Carl Bildt är inblandad, han kan ljuga som ett proffs!



Idag, med febrig hjärna och trötthet från helvetet, såg jag på CBS 60 Minutes där Facebook var under luppen. Efter beröm och kritik kommer det fram att all den information som de delges om dina kreditköp läggs ut på sidan. Kritik kom, så klart, och den unga ägaren fick tänka om. Vad ingen tänkte på vad det absurda i att kreditkortsbolagen säljer den informationen till dem som kan betala. Pengar… Det ställdes inga frågor om det moraliska i att företag använde sig av kontrakt så långa att ingen läser igenom dem innan de skriver på. Kanske var journalisten luttrad och less på ämnet. Kanske tog de upp just det förra veckan, vad vet jag? Så kul är inte programmet. Det som slog mig är att det som en gång var tillit från min sida mot informatörerna nu är stark misstro och frågan: vem betalar journalistens lön?